Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

14 nov. 2011

Dylan. En kärlekshistoria, Håkan Lahger

För en viss generation män(niskor) är Bob Dylan en samlande gestalt, någon som alltid har funnits i deras tillvaro, någon som de alltid har förhållit sig till och förmodligen haft som en fast punkt i den obeständiga världen. Jag vill inte förringa dessa gubbars relation till sin idol, men kan ibland tycka att det är något rörande – gulligt – med deras knäfall för Den Store Gåtfulle Hjälten, och att det är ett obefintligt steg från fjortistjejernas hysteri inför Twilightstjärnan Robert Pattinson till de här farbrödernas hysteri inför allt som har med Bob Dylan att göra.

Håkan Lahger har skrivit ytterligare en bok om Bob Dylan, och kallar den Dylan. En kärlekshistoria, där redan de svenska bidragen har blivit omfattande. Jag läser den för radioprogrammets räkning. Det är minst sagt en livsstil, detta att gilla Dylan. Och det gör verkligen det här nästan uteslutande manliga sällskapet. Lahger har intervjuat en bunt män som berättar, tubbade med vin, där det är som att stiga in i en annan värld, en annan tid – en tid med piprensare, LP-skivor, kassettband, bootleginspelningar …

I år fyller Dylan 70 år, och fortsätter turnera med flera hundra spelningar om året, spelningar som oftast får nedgörande kritik, särskilt när han spelar i Sverige, vilket han gör rätt regelbundet. Varför fortsätter han? Frågan ställs ideligen i den här boken, trots att svaret borde vara uppenbart: vad annat ska han göra? Liksom nästan alla riktiga artister är det bara på scenen han lever, det är bara där han får bekräftelse. Men jag gillar att Marie Nyröd – en kvinna! – erbjuder en rimlig och godtagbar förklaring till turnerandet, nämligen att den botar hans eventuella sömnlöshet. Låt dig inte luras av hans butterhet: han gillar osäkerhetsfaktorn, gillar att stå där inför publiken som tävlar om att vara den som förstår honom bäst.

Och mycket i den här boken handlar om att vara bäst i idrottsgrenen som heter ”att gilla Dylan så mycket som möjligt”. Det är idolporträtt av religiös magnitud. Lahger gör pilgrimsresor, återger vänner som gjort liknande resor. Allra värst blir det när Gunnar Harding berättar att han en gång hållit i en bok som Dylan hållit i. (Och jag har skakat hand med Harding: Gud!)

Anekdoter och mysterier och legender och myter blandar sig. Som sig bör: Dylan är en enda stor gåta, som vägrar göra vad andra förväntar sig av honom. Därför är han en hjälte, en avvikande figur i den alltför lojalt följsamma hord som artister annars så gärna tillhör.

I boken blickar fansen storögt upp mot de stora föregångarna, de som på prefiguativt vis krattade manegen åt Dylan, hälften Jesus hälften cirkusclown – det är Kerouac, Ginsberg – men givetvis också Walt Whitman, den majestätiska barden (nej, jag skojar inte). Kanske en trolig förklaring till intresset för Dylan kan finnas i att han befinner sig exakt mittemellan fin- och fulkultur, att det är legitimt att gilla honom och samtidigt upprätthålla bilden av sig själv och honom som tvättäkta rebeller – det är en tanke som antyds i porträttet av Jörgen Lindström, den lille pojken från Ingmar Bergmans film Tystnaden, som skulle bli en av världens största Dylanologer.

Gunnar Harding är förstås en både klok och sansad man – jag gillar honom verkligen, och han säger vettiga saker, som i samma anda som Lindström menar att det förmodligen är bäst när Dylan inte får Nobelpris, för det skulle upprätthålla bilden av honom som upprorsmakare, eller att han kan fungera som en brygga eller bro som leder till vidare läsning, en inkörsport till litteraturen. Fast för de andra fansen i boken är Dylan nog mer återvändsgränd: här har vi män som på fullt allvar menar att rockhistorien slutade 1967, med albumet ”John Wesley Harding”, för allt Dylan gjorde därefter har varit ”ointressant”.

Den bärande frågan ställs aldrig: hur kommer det sig att den bästa (=enda) rockmusiken skapades precis när dessa nu grånade gentlemän var i sina mest formativa tonår?

Lahger & co slår sina förälskade huvuden ihop: tyvärr blir inte mycket av klokheter yttrade ändå, där de olika kapitlen fungerar som reportage i diverse tidskrifter. Lahger blandar friskt intervjuer med personliga minnen och självbiografiska berättelser, där han på något sätt försöker greppa för mycket (säga något om sin generation: det skulle ha fungerat minst lika bra utan att gå omvägen över biktstolen). Intervjuavsnitt följs av långa berättelser om hur det var att titta på svensk ishockey på 60-talet, hur Lahgers bror dör, hur hans äktenskap dör, och på något sätt har förstås allt med Dylan att göra, även om han inte redovisar det alla gånger.

13 kommentarer:

  1. Jag har inget behov av att läsa boken du skriver om. Men jag översatte ett Dylanlexikon till svenska och förstod hur patetiskt det kan vara.

    Däremot försvarar jag gärna den betydelse Dylan haft i mitt liv. Och alltjämt har. Det går däremot inte att jämföra med den ism som lever och alltid funnits. Dylan-ism är lika ointressant som alla andra ismer. Det som gör Dylan viktig för mig är att han slog an en ton när jag ännu gick i skolan (1966-68) och att hans skivor (sånger och texter) levt hela tiden sedan dess.

    Jag vet att jag på dödsbädden vill höra en eller två av hans sånger vid sidan av fadon och Bach. Just nu vet jag att det är en alldeles särskild sång, om två år kan det vara en annan.
    Men nog ingår Dylan i den kanon som också musiken utgör för en man född 1952: Dylan, Lennon, Cohen, Amália, Bach, Chet Baker... och en handfull till.

    SvaraRadera
  2. Jo, och jag har under perioder av mitt liv varit rätt nära att halka in i ett beroende, men alltid hejdats - ungefär som Marlow gör i Mörkrets hjärta, lockad att följa i Kurtz fotspår.
    Vilket inte hindrar att jag nog håller Blonde on Blonde som en av den handfull skivor som har betytt mest för mig, liksom det finns ytterligare en räcka låtar av Dylan från andra skivor, som jag inte för mitt liv kan vara utan.
    På dödsbädden? Kanske Not Dark Yet kunde vara vad jag ville höra. Varför inte Slow Train?
    Jo, det är tröttsamt med det där sinnessjukt devota, det där tävlingsmässiga gillandet - som för mig också ställer sig i vägen, som gör att jag inte riktigt kan gilla honom fullt ut, för han tillhör andra.

    SvaraRadera
  3. Boken handlar mer om de intervjuade männen än om Bob Dylan. Ofrånkomligt kanske, men olyckligt. Jag tror faktiskt att Lahger skriver bättre när han skriver korta texter. Artiklar och essäer. Det långa formatet passar honom mindre bra.
    Häromåret skrev han "Den vassa eggen - Ulf Lundells kreativa kaos". Jag skulle vilja säga att det är en okej skriven bok med bra research och där bokens absoluta styrka utgörs av Ulf Lundells brev till Kjell Andersson. Lahger hittar vinklar och djup på ett sätt som Ivarsson aldrig gjorde i sin biografiska bok. Det kretsar mycket kring hur musikerna kände och mådde under de där extremt intensiva och känslosamma veckorna i Köpenhamnsstudion och vilken betydelse det hade för kraften i den färdiga skivan. Tyvärr dramatiserar Lahger ibland onödigt mycket och tar sig litterära friheter när han beskriver skeenden han inte själv bevittnat. Målet är säkert att skapa en känsla av närvaro, men det blir bara fånigt. Men vad värre är: ämnet verkar liksom inte ha räckt till en hel bok, efter drygt halva boken var "Den Vassa Eggen" avklarad och det verkar som han därefter mest fyller ut, förvisso alltid intresant att läsa men mycket ytligt jämfört med huvudsaken i boken. Om inte huvudsaken skulle vara det “kreativa kaoset”, men då är det isåfall ännu värre. Som det nu blev har han inte bestämt sig för om det skall handla om "Den Vassa Eggen" eller om det skall vara en summarisk biografi.
    Det finns en hel del intressant läsning om t. ex inspelningen av "Det goda livet" och "Evangeline" och Laghers framåtblickande och sammanfattande av skivor som kommit senare har intressanta inslag, men gör boken som helhet splittrad.

    SvaraRadera
  4. Bernur, delar din uppfattning om enskilt (dubbel-)album. Och den enskilda sång som betyder mest är Sad Eyed Lady of the Lowlands (som dock gärna får ha sällskap av Visions of Johanna).

    SvaraRadera
  5. Roligaste Dylanboken jag läst är nog Chronicles bok 1. Även om den kanske inte är helt tillförlitlig som historiskt dokument är den mycket underhållande, skriven av en driven och oerhört klurig entertainer. Poängen om att Dylan befinner sig nästan exakt i mittpunkten mellan högkultur och populärkultur (eller fin- och fulkultur) är bra, han befinner sig också, tror jag i en rad andra sådana skärningspunkter (crossroads för att tala bluespråk). Det är den egenskapen, av att ständigt befinna sig i origo, som kanske är den på sitt sätt avgörande när man ska bedöma hans kulturella och sociologiska betydelse(r).

    SvaraRadera
  6. Jo, det stämmer nog att Lahger skriver lite väl vidlyftigt i den här boken - och att det inte riktigt är en bra idé med de där matrecepten och att återge rödvinssamtalen ...
    Sad Eyed Lady och Johanna - två av de bästa, absolut.
    Jag skulle gärna ha läst mer om det där gränsområdet mellan fin- och fulkultur, där en sådan som Dylan vistas. (Och nästa år kommer Morrisseys självbiografi, tillade jag parentetiskt.)

    SvaraRadera
  7. En sen favorit är också Dylans debutplatta som visar dels på hans excentriska val av subject matter för sina sånger. Lite märkligt (kanske) att en 21 årig sångare är så dödsfixerad, varannan sång tycks handla om gravgårdar. Men framför allt visar debutplattan på något som också är ett särmärke hos Dylan, hans attityd, drivet med vilket han ser till att bli känd och erkänd. Ingenstans är detta tydligare än här där han, dvs Robert Zimmerman, ännu är en okänd folksångare från Hoboken, Minnesota.

    SvaraRadera
  8. Visst stämmer det att han befinner sig i gränsfältet mellan högkultur och populärkultur, liksom mellan politik och personligt sökande; även om Dylan efter de första åren gav upp det där att göra direkta politiska lägesbetämningar har hans musik bevarat en stark förmåga att kommunicera politiskt laddade erfarenheter och skapa en slags känsla av dold enhet mellan fansen. Som Arne Ruth, också gammalt Dylanfan, påpekade i några artiklar på 70-talet, om tryckta i den briljanta klippboken "Trans Europe Express", så blev Dylan ju *mer* politisk för sina fans under de surrealistiska åren vid mitten av 60-talet när han enbart tycktes skriva om en privat verklighet. Neil Young har en liknande position och en liknande aggressivt, ibland svartsjukt lojal fanbase (och han och många andra vore förstås otänkbara utan Dylan!)

    Han förkroppsligar mycket av det man tänker på som "60-talets attityder": honnörsord som uppbrott, att vara i rörelse, på väg någonstans, att inte sälja sig, den snutige uppstickaren, att det sanna egentligen bara finns i ögonblicket men samtidigt kan bevaras i minnet. Man behöver inte påstå att han alltid har följt dessa ideal, det är klart han inte har, det viktiga är att både för fans och belackare är bilden av honom förenad med de här attityderna.

    SvaraRadera
  9. Intressant poäng där om Dylan som förkroppsligande en 60-talistisk rebellattityd. Men betoningen på attityd är tror jag viktig att hålla i minnet. Jämför med en annan 60-talsikon, Jim Morrison. Där handlar det rebelliska mycket mer om någonting som levs ut i verkligheten på olika sätt. Hos Dylan är verkligheten alltid mycket mer komplex och svårare att binda upp till hans persona, som jag upplever det.

    SvaraRadera
  10. Visst, Dylan är och har varit mycket mer medveten om *vad* han gör än Jim Morrison (eller till exempel Brian Jones eller Axl Rose), och klar över att omvärlden finns där på sina egna villkor, rörliga viserligen, men att den inte bara är en projektionsyta för konstnären eller barden. Han är också, tror jag, mera medveten om vad han gör som poet, tekniskt sett, även om han ofta tycks skapa i ögonblickets yra, i improvisation. Redan Pete Seeger lade märke till det målmedvetna hos honom, vidden av hans intressen, hans ambition, och det var typ när Dylan höll på att spela in sitt första album (som inte skulle komma att väcka så stor uppmärksamhet) och var helt okänd utanför Greenwich Village.

    Den som i framtiden skriver en historik över den skrivna lyrikens utveckling under det sena 1900-talet lär inte kiunna undvika att ta upp Dylan, även om han är en sånglyriker: han har betytt alltför mycket för alltför många för att det skulle vara möjligt.

    SvaraRadera
  11. Vad som är särskilt spännande och möjligen något överraskande i Chronicles I är det faktum att Dylan gärna skriver upp artister som man tänker sig att han inte skulle värdesätta speciellt högt, som Kingston Trio, Harry Belafonte eller Bobby Vee ("I'd always thought of him as a brother") etc. Däremot talar han kanske inte lika varmt om artister som han kan ha upplevt mer direkt som konkurrenter. Fast visst skriver han en hel del om t ex Dave Van Ronk som var en tidig medtävlare om gunsten i Greenwhich Village.
    Just det här lite lekfulla, men samtidigt kluriga draget gör boken till ett sant nöje att dyka ner i.

    SvaraRadera
  12. Greenwich Village menade jag ...

    SvaraRadera
  13. Mm, jag har själv inte lyssnat så värst mycket på hans första skivor, men ska kanske göra det, då - just nu är jag som vanligt stuck inside of Blonde on Blonde, typ ...
    Jag är inte helt säker på hur Dylans texter ska värderas som lyrik, om de över- eller underskattas - kanske bådadera! För jag tycker ibland att ex Patti Smith är bättre poet när hon skriver sångtexter än när hon skriver poesi ... Och Dylans sångtexter är rätt otänkbara utan hans röst - annars riskerar en hel del att bara bli banalt ...
    Hm, många tyckte det var märkligt att Ekelöf värderade Nils Ferlin så högt - såg honom som en av de bästa poeterna då, vilket var en tämligen unik ståndpunkt. Fast - kan det ha varit så enkelt att han hyllade Ferlin för att det var en poet han inte konkurrerade med? Nej, så klart inte! Att Dylan inte visar upp de förväntade förebilderna är i linje med allt han företar sig, att det finns en trulighet.
    Kan jämföras med hur alla hånade Nick Cave under 80-talet, när han gjorde covers på Elvis Presley, vilket inte var vad en expunkare skulle göra.

    SvaraRadera