att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 nov. 2011

The Marriage Plot, Jeffrey Eugenides

Medan det finns ypperliga romaner i skolmiljö både från Amerika (av exempelvis Bret Easton Ellis, Donna Tartt, Philip Roth, F. Scott Fitzgerald) och England (Kingsley Amis, Tim Parks, Zadie Smith) är genren sorgligt eftersatt i Sverige, där varken gymnasiet, folkhögskolan eller universitetet genererat några goda exempel. Det närmsta jag kommer att tänka på är norrmannen Henrik H. Langelands Manuskriptet, som kom på svenska för två år sedan.

Jeffrey Eugenides, amerikanen som tar nio år på sig för varje bok han skriver, har nu gett ut sitt bidrag i genren: The Marriage Plot. Den tar oss tillbaka till början av 80-talet. En helt annan tid, på många plan, men det mesta är sig likt ändå.

Romanens tre huvudpersoner väljer tre olika discipliner. Första delen handlar om Madeleine, som studerar viktoriansk litteratur, och senare koncentreras handlingen kring Leonard, som läser medicin, och till sist Mitchell, teologistudenten. Vill man går det bra att läsa romanen som en diskussion kring hur skönlitteraturen (Madeleine) ska förhålla sig till vetenskapen (Leonard) och religionen (Mitchell). På ett banalare plan: vem ska hon (fiktionen/Madeleine) välja mellan de två?

Det är det som är the marriage plot, för intrigen kretsar kring äktenskapet: titeln är också densamma som den essä Madeline skriver om hur äktenskapet i 1800-talsromanen hade en utslagsgivande roll som den inte fått i modern tid – tycker hon. Eugenides leker med våra förväntningar, vår frustration, när han vägrar återge i detalj Madelines teori.

På ett sinnrikt sätt, lika uppsluppet som det är koncentrerat, ritar Eugenides mönster med sin skrift, växlar berättarperspektiv och visar hur de tres liv flätas in i varandra. Han är bra på att skildra smarta karaktärer, som tar sig själva på stort allvar men inte saknar självdistans (det finns ingen svensk författare som skulle komma undan med att låta en figur läsa Finnegans Wake på en tågresa).

Även om college-delen lämnas rätt snart – romanen inleds med examensdagen – så förskjuter Eugenides tidsperspektivet, och visar hur avgörande livsvalen blir beroende av vad som uträttas under tiden på college. En tid som skildras med en varm ironi, som mycket elegant visar vilken anda som råder: ”In the real world people dropped names based on their renown. In college, people dropped names based on their obscurity.” Han letar upp dråpligheterna i allvarsstunderna.

Madeleine väljer charmtrollet Leonard före den sammanbitne Mitchell, ett val som inte ser ut som det bästa för någon av dem. Den svartsjukt trånande Mitchell slickar såren med en resa till Frankrike och senare Indien, medan Madeleine och Leonard försöker göra det bästa av sin situation, när de flyttar ihop.

I sina romaner låter Eugenides karaktärerna bli en aning äldre, från de ödesdigra tonårssystrarna Lisbon i debuten The Virgin Suicides, till hermafroditen Cal i Middlesex, och nu 20 +-trigonon i The Marriage Plot. Till det storartade hör att han i den här romanen lyckas levandegöra sina tre olikasinnade men ändå sammanhörande gestalter, så att alla tre verkligen blir huvudpersoner. De är alla gåtfulla och svåra att förstå – kort sagt, fullödigt mänskliga.

Tack vare att Eugenides skriver om sin egen generation och inte förlägger handlingen till nutid behöver han inte skämmas för mossiga eller missvisande referenser: här blir det mer trovärdigt när Roland Barthes och Wendy O´Williams kan samsas på samma siduppslag. Men det har också med språket att göra, hur ungdomsspråket förändras (något alla författare av ungdomsromaner vet, eller borde veta), och att ungdomsjargong är svårt att skildra utifrån.

Däremot är jag fundersam kring några småsaker. Att det är en svensk vän som gett Eugenides namnet Moss Runk betvivlar jag inte (”this was a girl”, lyder epitetet). En lång katalogisering över de mest kända hårdrockbanden avslutas med ”Motordeath”, som vad jag vet var ett lite väl obskyrt indonesiskt band som inte fanns på 80-talet. Inte heller är det Svenska Akademien som delar ut Nobelpriset i medicin, och den Kafka-protagonist som vill ha tillträde till slottet heter inte ”Joseph K.”, utan bara ”K.”

Eugenidies har en förmåga att få detaljerna att leva i sin roman. Liksom bifigurerna. Här är det gott om minnesvärda porträtt, utöver de tre huvudpersonerna. Människor sätter sina avtryck när de flimrar förbi, synliggjorda. Här är det en författare som väljer intuition före research, och då får vi se en demonstration i varför just skönlitteraturen är bättre än något annat för att skildra svåra saker, i det här fallet manodepression (som det hette på 80-talet – nu heter det väl bipolär sjukdom):

”His eyes were filling, but if he kept blinking fast enough, no tears fell. As much as he hated his lithium, here it was his friend. He could feel the huge tide of sadness waiting to rush over him. But there was an invisible barrier keeping the full reality of it from touching him. It was like squeezing a baggie full of water and feeling the properties of the liquid without getting wet. So there was at least that to be grateful for. The life that was ruined wasn´t entirely his.”

Det som gör det här bättre än annat är också att vi får sjukdomen beskriven både inifrån och utifrån, både genom patientens minutiösa registreringar av förändringar och omvärldens växlingar mellan medlidande och oförstående. Eugenides är i högsta grad en cerebral författare, men han skriver med fullt fokus på känslor, och romanen lider ingen brist på känslosamma scener, där läsaren får gnugga bort en och annan tår från ögonvrån.

Liksom de makalöst begåvade 1800-talsförfattarna som Madeleine intresserar sig för är Eugenides en observatör, som drar psykologiska slutsatser av sina iakttagelser. The Marriage Plot är en 1800-talsroman, som på något sätt är ett existensberättigande och en plädering, som utan att vara prålig ändå drar uppmärksamheten till sig, påminner om hur överväldigande bra den kan vara också, som alternativ till alla funktionella men halvdana alster.

Eugenides skriver i dialog med de stora föregångarna som han låter Madeline läsa med vördnad – med Austen, Eliot och James – och utvinner ett överflöd av insikter. De sista 70 sidorna i The Marriage Plot är också så koncentrerat sammanhållna och avgörande för personerna, så fullständigt dramatiska att jag börjar fundera på när jag senast läste något som var så laddat med spänning. Jo, det kan ha varit Henry James The Portrait of a Lady.

4 kommentarer:

  1. Det där har slagit mig också: det är nästan ingen som använder skolan (över 14-15 års ålder) eller universitetet som miljö i nyare svensk vuxenlitteratur. Efter 40-talet har det varit ytterst tunt med romaner som gör något intressant av skolmiljön, trots att nästan alla efter hand har kommit att gå vidare till högstadiet, gymnasiet och (många) till högskolan. Man undviker de här miljöerna, eller så är de svåra att få till som spelplats för en roman.

    Vad berpor det på då? Dels är det nog miljöer där det är svårt att få kikaren på rätt avstånd, att hitta de rätta betydelsebärande detaljerna och hitta rätt språk(nivå). I synnerhet universitet och studentliv kan landa i både det alltför interna (för dem som varit där och känner igen mycket) och det underliga (för dem som inte varit där, eller tillhör en helt annanageneration. Sen är det nog så att skola i t ex USA ofta signalerar teman som samhällsklass, jakten på kunskap, familjekonflikter. I Sverige är det här att plugga bara knutet till att vara _ung_, klassaspekten är inte alls lika självklar och synlig utåt (även om många upplever den), skolans namn signalerar inte klass på samma sätt som Harvard eller Oxford gör, och att skriva en skolroman som aktivt bearbetar klassfrågor eller beskriver krocken mellan högborgerliga slackers som pluggar med vänster hand och tillbringar sommaren i Sydfrankrike för pappas pengar och unga hungriga förortsungdomar som vill skaffa sig solida kunskaper och en bra framtid och känner att de står relativt ensamma, det skulle idag ses som både daterat och präktigt. Det som blir kvar är att försöka beskriva studenttiden som ungdomligt oansvar och rock'n'roll, och i en sådan skildring är skolmiljön i längden mest i vägen.

    SvaraRadera
  2. ... hm, men jag tänkte också på det tacksamma i internatmiljöerna - men då har vi väl folkhögskolorna? Jag har inte gått någon sådan, men där borde finnas - dramatik?
    Och universitet - oj, många stories som borde gå att berätta. Fiktivt, alltså, ha!

    SvaraRadera
  3. Ja, det är klart att det finns historier från universitetet som är både hialösa (som vi säger här i Skåne) och djupt symboliskt sanna eller tidstypiska. I vilka miljöer intrigeras det lika ivrigt och utspekulerat som i studentföreningar och fakulteter? Man möter då och då personer som kunde ha hämtats från Hjalmar Bergman eller Dostojevskij (jag kommer att tänka på en då lokalt välkänd student från Lund som vid mitten av 90-talet stötte sig med både universitetet/rektor och redaktionen på Lundagård, där han tidigare hade varit en uppburen och vass skribent: han landade i ett par rätt förbluffande och mycket lundensiska skandaler, fick sitt rykte förstört och flydde från staden; efter ett par år återvände han till Skåne och slog under mörka omstöndigheter ihjäl sin mor för att få ut arvpengar, varefter han dömdes till ett långt fängelsestraff; för mig är den killen nästan en Raskolnikov...) Men för att den här sortens gestalter ska bli synliga och verkligen betecknande i en roman, betyda något mer än bara sin egen krumelurighet, måste man arbeta en del med den scen de rör sig på, man måste sufflera läsaren ibland, diskret ladda en del detaljer med särskild innebörd, ibland den innebörd de har för människorna på scenen, ibland en annan, och det där är svenska författare oftast inte bra på numera. De kör ofta in i ett slags slentriantänk där de tycker att saker ska tala helt för sig själv, eller tror att de *gör* det för en oinvigd läsare. Och då blir det en stum yta, dessutom ger det sätet att skriva inget utrymme för den tillsats av magisk realism och förhöjt fabulerande som kan behövas i den typen av roman.

    SvaraRadera
  4. Nu är det ju inte Eugenides utan några av romangestalterna som säger fel, t ex med Svenska Akademien och Joseph K. Och i bägge fallen är det en komisk poäng att de säger fel. Det blir lite lustigt när man besserwissrar när det liksom inte finns något skäl till det. Motordeath, däremot - det är nog en annan femma... Bra bok är det i alla fall, med rent ut sagt lysande dialog!

    SvaraRadera