att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 nov. 2011

1Q84, Haruki Murakami

Enligt en vid det här laget föga originell analogi är poeter att likna vid sprinters, och romanförfattare vid långdistanslöpare – somliga skriver 10 000-meterslopp, och somliga skriver maratonlopp. Haruki Murakami, som i den så kallade verkligheten också springer maraton, skriver förstås maratonromaner.

Men 1Q84, hans mest ambitiösa projekt, har mer liknelser med triathlon eller något (ironman kanske?). Del ett och två översattes i våras, och nu alltså del tre, av Vibeke Emond. Murakami i mål. Liksom vi läsare, som kan få pusta ut.

Fast, i vilken mån läsarna har orkat följa författaren, vet jag inte. De Murakami-fans som jag känner har avstått från att läsa 1Q84, kanske avskräckta av sidantalet (1357). Här kan vara på sin plats med en spoiler alert, om jag kort ska redogöra för handlingen i den här avslutande delen.

Tengo och Aomame fortsätter att söka varandra, och sekten, vars ledare Aomame lönnmördat, anlitar privatdetektiven Ushikawa för att spåra henne. De tre turas om att berätta historien: Tengo i sin lägenhet där han mest lagar mat, Aomame i sitt gömställe, och den spanande Ushikawa.

Aomames självdisciplin visar sig när hon bidar sin tid, i nästet där hon ska klara sig undan sektens tentakler, dess farliga little people, och andra inslag som befinner sig mittemellan verklighet och påhitt – som enträgna tv-pejlare, som förföljer inte bara henne i den här romanen, utan att vi med säkerhet kan säga om de finns på riktigt. Hon kissar på en sticka, och den prosaiska klarblå färgen beskrivs så här poetiskt:
”Det var en elegant nyans som skulle kunna användas som färg på en bil. En liten blå cabriolet, som en brun sufflett hade passat bra på. Det skulle säkert vara en härlig känsla att köra en sådan bil längs kusten i vinddraget från en försommarbris.”
Faderns identitet är – ja, en av bokens intrikata små hemligheter.

Murakami arbetar hårt för att skapa atmosfär, och hittar absurda kafkaeska situationer. Den stämning som byggdes upp i de första två delarna stegras nu, i hans musikaliska rytm – ett slags vivace. Han arbetar med dubbelgångartematik, med en noggrannhet och precision i detaljerna. Kanske det är som mest spännande innan själva kulminationen.

En upplösning som måste bli en besvikelse: det är med bävan jag låter fingrarna vända bokens sista blad, en bävan som sakta lämnar utrymme åt ett snopet missmod. Fram till dess visar Murakami tillförsikt för sin numera väldokumenterade humor och Hitchcock-artade spänning. Medan männen är enkla och okomplicerade är kvinnorna knepiga och komplexa, tillåts vara originella och lika handlingskraftigt förslagna som männen är tafatta och passiva.

I den här världen, i 1Q84, är naturlagarna satta ur spel. Här finns inte heller någon lättköpt 80-talsnostalgi – däremot kan tyckas att Murakami återanvänder lite väl mycket av sin gamla tematik: vi har den rituella matlagningen, musiken, våldet, gåtorna, och de labyrintiska vändningarna mot den gotiska romanens förlitan på under- och överordning och skenbart slumpartade skeenden.

Tiden står stilla: efter tjugo år ska Aomame och Tengo äntligen få mötas, så mycket förstår vi. Men tiden är ett försåtligt begrepp, omöjlig att lita på. Murakami skriver naivt, på gränsen till att hamna i rent löjeväckande situationer – det är en litteratur som ställer vissa krav på läsarens tålamod. (Men det är förbehållet en del stora poeter att klara av att behandla en sorts naivitet som annars vore lätt att avfärda: tänk bara på William Blake och Selma Lagerlöf, som liksom Murakami båda skriver i en uppvaktning av patetik och sagoton, och ändå med bibehållen medvetenhet om livets reella ohyggligheter.)

Till sitt omfång är 1Q84 en grotesk skapelse. Kanske den är ett tecken på att romanen håller på att bli något annat under 2000-talet, något större och med mer definitiva anspråk: tänk bara Roberto Bolaños 2666, som i ofullbordat skick når över tusen sidor, eller Mircea Cărtărescus romanserie Orbitor. Det vilar något (s)vagt storhetsvansinnigt över Murakamis fordran att vi ska vara uthålliga nog att följa den här visionen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar