Kulturen vid stupet, Thomas Nydahl

Den outtröttlige skriftställaren Thomas Nydahl beslutade sig för drygt ett och ett halvt år sedan resolut för att sluta medverka som skribent i tidningar, och skriver numera uteslutande i sin blogg. För att erinra Churchills ord, så är det här inte slutet, inte ens början på slutet – men är det då slutet på början?

Den bok Nydahl nu ger ut på sitt egna förlag, Vaka över ensamheten, heter Kulturen vid stupet. Essäer och reflektioner. Det är en vacker bok, med Astrid Nydahls suggestivt mörka foto på omslaget, och Mikael Nydahls stilrent eleganta formgivning, i behändigt format. Här finns fjorton texter: porträtt, essäer, debattartiklar – varav drygt hälften är publicerade i tidskrifter, däribland Axess.

Det är inte med resignation Nydahl skriver. Däremot med en pessimism som jag uppfattar som självklar: vad annat ska man då vara! För det är endast pessimisten – paradoxalt nog – som har viljan och kraften och modet (Nydahls mod lånar drag av frenesin) att på allvar kunna förändra det som har gått snett med samhället. Och att något har gått snett är Nydahls huvudtes, något som känns igen från tidigare böcker, och från hans blogg. Optimisten är nöjd, ser ingen anledning att utföra några korrigeringar.

Under läsningen tänker jag på Chris Andersons uppmärksammade bok som kom för några år sedan, The Long Tail (Den långa svansen på svenska). Han hävdar att det är befriande för samhället med ett internet som gör det möjligt att hålla liv i kulturens gamla hyllvärmare, att det finns en publik för allt. Ja, men hans mall ignorerade att det är det som är bra för oss som ligger längst ut i ändan på svansen, och att de som gillar det tillhör en exklusiv skara. Det är förödande för ett samhälle om bara ett fåtal uppskattar konst som betyder något på allvar, och en klen tröst att den överlever på någon slags konstgjord andning.

För Nydahl påminner om just detta, att vi inte kan ha det så här. När minoriteten gillar det angelägna, och det efemära tilltalar så många fler: det är faktiskt ett riktigt stort problem.

Nydahl är genuint bildad, men inte på det sättet att lärdomen har tagit honom i besittning som prål eller att han lärt sig för att stoltsera med kunskaper – utan böckerna lever i honom som samtalsröster, levande röster som hans egen stämma bryts mot, prövar sig mot. Han är en folkbildare, men också bildande – det vill säga, att han bildar sig själv, läser och skriver utifrån en nyfikenhet, pigg på att upptäcka saker hela tiden. Det finns hela tiden en vilja att förstå – hela han är ett enda försök.

Ärligheten är hans slagruta. Det må låta som att han har läst och sett allt, men han kan också säga om någon författare att den har han inte läst, och då tänker jag : ”Va? Hur vågar han säga så?” Om jag prövar den metoden på hans egen bok får jag flera gånger lite halvt skamset erkänna att ”nej, den författaren har jag inte läst ...” eller ”nej, den författaren har jag inte ens hört talas om ...” Alltså skriver han stundtals om några bortglömda gestalter – europeiskt 1900-tal är hans huvudinriktning – och böcker som nog i bästa fall har förpassats till bibliotekens magasin eller antikvariatens källare. En lång artikel – tidigare ej tryckt – handlar om ett antal författare som skriver i skuggan av totalitära samhällen, och om hur människans skaparkraft söker sina uttryck i instängda förhållanden.

Men främst skriver Nydahl om riktiga författare, alltså inga medietränade fuskare som använder litteraturen som språngbräda eller som bär på andra agendor, att bli programledare eller vara med i lekprogram eller schlagerfestivaler: obekväma, oönskvärda gynnare. I den här boken får vi läsa om författare som blir bekräftade på andra sätt – ett av dem är väl också att bli omskriven av en så skicklig läsare som Nydahl. För hans bok visar tydligt att den som läser bra också skriver bra, och bokens innehåll präglas av den där rätt ovanliga viljan att hela tiden förstå, och det är snyggt skrivet, med allvaret i behåll.

Jag läser Kulturen vid stupet som en protestbok, som frilägger och åskådliggör Nydahls nej. Vi kan inte ha det så här längre, menar han. I förtydliganden och nyanseringar illustrerar han också hur forna dumheter upprepas av våra makthavare nu, och han gömmer sig inte bakom det halvkvädna: här finns det åsikter, tvivla inte på det. Det är en bok som spretar – ja, så som essäböcker ska spreta, ska söka sig åt olika riktningar, som när han skriver om fadomusiken, en genre som gått mig förbi, men som han ändå lyckas skriva inspirerande om.

Är det något jag kan sakna är det att hans blick kunde vända sig mer explicit mot Sverige och svenska förhållanden, något som han bara nuddar vid. För nog finns det anledning att vara skräckslagen inför utvecklingen mot fördumning i vårt land. Fast, det är en annan bok, och Nydahls utgivning fortsätter.