att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 nov. 2011

Det är ett otacksamt jobb ...

Att vara språkpolis är otacksamt, och Ingrid Hedström har i dagens DN en krönika i detta ämne, som jag har för mig hade sin högkonjunktur under slutet av 1900-talet. Ärligt talat blir jag bara trött på dessa sura käringar och gubbar som inte har annat än inlärd irritation att visa upp. Jo, som hon säger, det heter "litterär gestalt" eller "figur" eller "rollgestalt" och inte "karaktär", men lustigt då att hon exemplifierar med en fiktiv figur från teaterns värld, där jag trodde ordet "karaktär" hade fått någon slags dispens. Givetvis kommer det att heta karaktär fortsättningsvis, som synonym, och inte mig emot, ungefär som att ordet "tillbringa" numera ofta heter "spendera" - det är lika dumt att störa sig på detta som att fortsättningsvis hävda att man inte får börja meningar med "och" eller "men". Jag tippar att 50 % av svensklärarna på min skola tycker så fortfarande. Vore jag psykologiskt intresserad skulle jag dra vissa slutsatser av dessa reaktioner, men jag nöjer mig med att konstatera att det är så fruktansvärt onödigt när det finns andra strider att välja, andra orsaker att knyta näven. Viktigare än hyperkorrekthet är att ha ett snyggt språk: annars blir vi som språkvarelser reducerade till ängsliga Magdalena af Ribbing-zombies, rädda för adjektivböjningar.

21 kommentarer:

  1. Men de flesta av dessa nya uttryck (spendera i stället för tillbringa, t.ex.) bygger ju på missförståndet (oförståndet) att engelska är helt ok att direktöversätta till svenska, och använda med ordföljd och allt utan att tänka. Då föredrar jag ett stelbent - men korrekt - språkbruk i stället!

    SvaraRadera
  2. "Rädd för adjektivböjningar"? Är det något man kan vara? Jag antar att du syftar på något som man borde känna till. (Jag försöker veta vad som händer i Sverige, även på språksidan.)

    SvaraRadera
  3. "gilla" på det. eller så får man ju absolut inte formuler aen mening ..

    SvaraRadera
  4. Karaktär har blivit en sån hangup - men när jag läste litt vet (och det börjar ju bli ett tag sen nu) så användes det helt oproblematiskt. Det är först på senare år jag börjat fatta att folk har något emot det - men den striden borde väl hur som helst vara överspelad för längesen. I mina öron låter rollgestalt och figur faktiskt småfånigt.

    SvaraRadera
  5. Jobbar man som lärare får man nog finna sig i ord som "spendera" i det sammanhanget, helt enkelt för att det finns andra saker att lägga krut på, viktigare saker. Eller för den delen, om man läser Ingrid Hedströms tidning, DN, så står det rätt ofta "spendera" där det borde stå "tillbringa" ...
    Med adjektivböjningar menar hon att det ska stå "nya" om kvinnlig människa och "nye" om manlig människa ("svenska" / "svenske").

    SvaraRadera
  6. Du menar naturligtvis "zombier".

    Jag förbehåller mig annars rätten att slå ner på vad jag uppfattar som olyckliga anglicismer när jag korrekturläser, lika mycket som att låta dem passera med en axelryckning i övrigt. Gårdagens germanism/anglicism/gallicism/danism är morgondagens goda svenska. Anledningen till att slå ner på dem vid korrekturläsning är om man tror att de kommer att störa läsningen för de tilltänkta läsarna. Någon annan vettig anledning kan det strängt taget inte finnas.

    SvaraRadera
  7. Som du möjligen sett på "Flarnfri" delar jag din uppfattning och går ett par steg längre.

    Vet inte varför Magdalena Ribbing i folkmedvetandet får framstå som en rigid konventionstant. I själva verket är hon för det mesta vettig och praktisk tycker jag.

    SvaraRadera
  8. Nej, att vara hyperkorrekt är varken kul eller en produktiv hållning. Men det behöver inte heller strösslas så mycket osmälta anglicismer som man ser idag. "Spendera några veckor på Jamaica" eller kvällar i baren är inte snyggt, det är mest bara stillöst - fast även jag medger att det har blvit för spritt för att försöka utrota - och det blir inte fräckare eller mer tidsenligt för att man skjuter in amerikanska uttryck överallt ("och ja ba do you read me, mannen?") eller byter ut ordet för en sak, en maskin, ett klädesplagg mot ett varumärke. Hur många skulle idag fatta att "en John Deere" betydde en traktor i en (tänkt) text från 50-talet?

    SvaraRadera
  9. Jo, visst, jag tycker nog det är lite löjligt att vara språkpolis - också det där draget av högfärd som finns hos somliga. Däremot ett snyggt språk - ja tack, liksom!
    Men det är ju som med kläder, att det bara är löjligt när det är uttänkt och supermatchat och så där krystat skitnödigt trendigt.
    Jag är trött på alla dessa felfinnare, som en gång har lärt sig något, som vägrar förstå att språk förändras - tack Johan för det påpekandet, och tack Bengt - ibland eller ofta blir jag nog mer förbannad på felfinnarna än på felgörarna när det gäller särskrivningar ...
    Zombies/zombier - jo, jag förstår, men det är väl som med videor/videos, då på 80-talet, då det hette videor i plural, fast de flesta sa videos, och jag orkade väl inte bli riktigt arg för det.
    Magdalena Ribbing (utan af? varför fick jag för mig det?) har kanske sina goda sidor. Men var?

    SvaraRadera
  10. Magnus, jag såg inte din kommentar. Visst, anglicismer är nog en av relativt få saker som stör mig: det vill säga, de stör både min upplevelse och förståelse, och speciellt när de används fel. Jag har läst rätt många publicerade författare som i sina böcker använder engelska utan att till exempel kunna stava till orden rätt, eller använda rätt grammatik, det kan vara enkla saker som "they goes" eller något sådant, vilket bara ser pinsamt ut i en bok.
    Men anglicismer är väl mest att försvenska det som inte behöver försvenskas ... Dvs att tanken utfördes på engelska innan det skrevs ned på svenska - spendera är väl en sådan ...

    SvaraRadera
  11. "Jag har läst rätt många publicerade författare som i sina böcker använder engelska utan att till exempel kunna stava till orden rätt, eller använda rätt grammatik, det kan vara enkla saker som "they goes" eller något sådant, vilket bara ser pinsamt ut i en bok."

    Är du inte "rädd" för verbets subjektskongruens här?

    ---

    Skämt åsido, alltsammans är ju en bedömningsfråga, och ytterst avhängigt vilken funktion språket tänks ha i ett givet sammanhang. Jag välkomnar verkligen alla felfinnare om de finner fel på rätt ställe. Ibland kan det kanske vara motiverat att bryta konventioner (språk är strängt taget inget annat än en uppsättning konventioner), att ropa på puritanism och status quo är inte bara löjligt - här håller jag med dig, Björn -, det vittnar också om en fullständig brist på insikt i hur språk fungerar och alltid har fungerat. Därför saknar den notoriske felfinnaren ("så har det alltid hetat, så skall det heta i all evighet") kontakt med den s.k. verkligheten.

    Men stör "felet" förståelsen och textbindningen, förskjuter det betydelser på ett oönskat sätt, blir texten mindre precis? Gör skribenten sig själv en otjänst genom att skriva - enligt konvention - illa? Ja, så är det ofta. Språk är ett maktmedel, varför jag alltid förordar en tydlig orientering gentemot normen, i t ex undervisning. När man sedan behärskar konventionen och VET vad som är eller anses vara fel och rätt, då kan man förstås vara kreativ på alla möjliga sätt.

    Sen kan man dividera om språkliga enskildheter. Det kan vara ganska skojigt.

    Vänligen
    Magnus

    SvaraRadera
  12. Att *karaktär* används handlar inte i första hand om ett slarvfel i översättningen utan för att det helt enkelt har en funktion, fyller sitt rum, att det är ett ord som upplevs som exakt. Till skillnad från rollgestalt som också skickar associationerna i riktning mot drama och teater, eller romangestalt om det nu bara är en helt vanlig text, en liten skiss, som aldrig haft ambitionen att bli en roman ...

    SvaraRadera
  13. @Elajsa. Precis! Samma dag som Hedströms artikel publicerades skrev jag ett mail till henne med ungefär det innehåll -fast kortare- som finns i mitt blogginlägg. Det handlade mest om uttrycket "karaktär". Någon reaktion har jag dock inte fått.

    SvaraRadera
  14. Bengt: Jag gör mig inga illusioner om att få kontakt med någon journalist, någonsin, de är alldeles för upptagna ...
    Elajsa: Exakt: jag tror att många som stör sig på karaktär-ordet är för att det har använts så länge i engelskan, och då är det per automatik negativt.
    Magnus: Mm, men jag stör mig kanske mer på saker som att "you´re" blir "your". Språk som funktion främst, ja det kan jag verkligen hålla med om, för det blir bara dumt med felfinneri. Jag försöker sällan använda ordet "rätta" uppsatser, som att jag inte säger att jag "rättar uppsatser", utan jag LÄSER uppsatser. Sedan rättar jag, visst - eller markerar fel, men jag lämnar rätt mycket orättat - eller, nja, en DEL lämnar jag, helt enkelt därför att en hyperkorrekt text inte är idealet.
    Och ja, språk som maktmedel, jag håller med om att det är viktigt att känna till saker, det blir sällan bra om man omedvetet bryter mot regler. Ett vanligt argument kan vara att "ja men Strindberg gjorde ju så här ..." Ja, fast han visste vad han gjorde - eller Olof Lagercrantz, när han i en text om Erik Lindegren inleder jag tror det är tretton meningar på samma sätt: "Han är ..." Det är skitsnyggt, fast på gränsen till ett maner ...

    SvaraRadera
  15. Ja, jag håller med om att kampen mot dessa anglicismer är både meningslös och förlorad. Och det är så klart helt riktigt att man kan ha överseende med dem så länge de inte stör läsandet. Men det är ju faktiskt det de gör! (Precis som alla andra fel i texter.) Mitt läsande störs i alla fall...

    SvaraRadera
  16. Alla kunskaper är värda respekt utom just språkkunskaper. Då är man "rädd" för förnyelse och ska kallas språkpolis eller kallar sig själv grammar nazi, med en självironi som bara är ett skydd mot att bli mobbad av andra.

    SvaraRadera
  17. Mm, fast det är väl den kluvenheten som jag är fast i - att jag egentligen hatar dåligt språk, fast - vad är då dåligt språk? Det som stör eller förstör?
    Jag tror att jag har blivit mycket mer tolerant sedan jag blev lärare 1998: att år efter år läsa elevtexter har gjort mig ... hm, vidsynt, kanske. Nu menar jag inte att eleverna egentligen skriver dåligt - alltså, ibland, väldigt bra, eller oftast, men ändå, det är skillnad att läsa redigerad text, eller en etablerad skribent, som på något sätt har rensat ut det där jobbiga. Eleverna prövar sig fram, och man får vara varsam med de där malörerna, på något sätt.
    I och för sig är jag inte helt övertygad om att "alla kunskaper är värda respekt": är det inte snarare så att kunskaper är något som håller på att helt bortrationaliseras från vårt samhälle? I stället för kompetens - tyckanden, ställningstaganden, positioneringar, trendmedvetna synpunkter som knappt förtjänar kallas "idéer" längre ...

    SvaraRadera
  18. Jag sympatiserar så med förhållningssättet: "Eleverna prövar sig fram, och man får vara varsam med de där malörerna..."

    SvaraRadera
  19. Jag blir litet bekymrad över Håkans kommentar 22:07. Naturligtvis är språkkunskaper värda respekt vare sig det nu är kunskaper i andra språk eller förmågan att använda språket på ett rationellt, effektivt eller bara vackert sätt beroende på vad man nu har för avsikt. Jag vill inte att någon skall bli kallad "språkpolis" som inte har bett om det. Men det finns många, och Ingrid Hedström är ett exempel, som själva åsätter sig den beteckningen. Vad gör en polis? H/h försöker upptäcka brott, ta fast brottslingar och se till att de blir lagförda. (Att detta mera sällan lyckas är en annan sak...) Men hur kan man tala om "brott" när det inte finns någon "lag"? Jag vet att det finns nämnder och institutioner som ger ut "regler" men jag har personligen aldrig röstat fram vilka personer som skall sitta i nämnderna eller fått reglerna på remiss. Det är ett odemokratiskt, von oben, initiativ och jag för min del tänker inte följa instruktionerna.

    Så får vi folk som reser land och rike runt och föreläser om hur långt ett tankstreck skall vara ("pratminus") eller om det skall heta ⁰C eller C⁰ . Och att det absolut inte får heta "muséer" men måste heta "caféer". Varför? Svar: därför att jag (språkpolisen) vill det!

    Men när Håkan skriver välformulerade, tänkvärda, eleganta och ibland roliga texter så tycker jag det är så mycket bättre än många tradiga bloggar och kultursidor.Om det nu beror på "språkkunskaper" eller annat vet jag inte. Men jag tror inte heller att han ängsligt följer någon slags polisförordning i sitt skrivande.

    SvaraRadera
  20. Tack! Fast jag slår upp grejer i "Svenska skrivregler" - av uppriktigt intresse lika ofta som av okunnighet.

    SvaraRadera
  21. Jag håller med om Håkan, som alltid lyckas balansera det smarta med det snygga, att han är lika engagerad och nyfiken som han är insatt, och villig att gå vidare, hitta nya perspektiv.
    För övrigt har jag också den där boken, Svenska skrivregler, men det är nog en av de böcker jag har kollat minst i - vi beställde den i skolan, alla sv.lärare fick ett ex, och mitt ligger inklämd mellan några tjocka språkläror från 50-talet, tror jag - - -

    SvaraRadera