att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 nov. 2011

Jag är Zlatan Ibrahimović. Min historia, Zlatan Ibrahimović och David Lagercrantz

Att det är en fotbollsspelares självbiografi som kommer att förvandla tusentals manliga icke-läsare till temporära läsare är kanske inte århundradets överraskning, men det finns ändå något rörande i hur fenomenet Zlatan Ibrahimović alltid genererat de största känslorna hos fotbollsfansen, liksom de största rubrikerna i åtminstone kvällspressen – allt detta alltsedan han slog igenom för drygt tio år sedan i Malmö FF: vad som har följt är en karriär som saknar motstycke, något som till och med belackarna om än motvilligt tvingats tillstå.

Nu, när fotbollskarriären ser ut att ha nått zenit, lånar han journalisten David Lagercrantz penna och skriver sin självbiografi, som heter som den ska: Jag är Zlatan. Fast jag blir lite fundersam på vad Lagercrantz egentligen har gjort: hur mycket som är redigerat, och hur mycket som är prat från huvudpersonen själv. Det är också en rätt märklig metod, att Lagercrantz, som förefaller ha ett obefintligt fotbollsintresse, sköter intervjuerna – dels skapas ingen dynamik i samtalen, och dels hade en reporter med större känsla för fotbollen inte låtit Juventus två ligasegrar, som senare diskvalificerades, stå totalt okommenterade i boken: vad tyckte Ibrahimović om den nesan?

Inledningen skissar fram den konstiga säsongen i Barcelona, vilken felaktigt har setts som en förspilld säsong – och man undrar verkligen varför Barcelona köpte Zlatan Ibrahimović, om de visste vad de fick. För även om expresskrönikören tycker att Ibrahimovic är en punkare, visar det bara på en begränsad uppfattning – snarare har han kaxigheten och tävlingsinstinkten gemensam med de mest insolenta hiphoparna – han har swag, kort sagt. När han beskriver Barcelona som en skolklass, förstår man vilket misstag det var när man köpte in busfröet, ungefär som om det vore en bra idé att låta Kanye West bli medlem i Westlife.

Uppväxten innehåller småstölder, med huvudpersonen som cykeltjuv och föremål för diverse upptågsmakeri, innan han lugnar ned sig någorlunda, med åtskilligt av överskottsenergin som hittar utlopp på fotbollsplanen. Något klassens ljus var han aldrig i skolan, även om jag tror det är oriktigt att se honom som obegåvad, eller att han enbart är streetsmart.

Det är en uppväxt som har format honom, och förstår man inte det ser man bara idioti i hans beteende. Förmodligen är det svårt att förstå varför han håller på så här – fortfarande, om man inte tar del av djävligheterna i uppväxten. Det är också ett spel, en lek med identiteten – han spelar sig själv, och så uppfattar jag boktiteln: Jag är Zlatan betyder just detta, att han ”är” någon, både sitt varumärke och sin roll som bråkstake och bad boy, för det är ju bara på ytan han är ligist – i grunden är han en snäll kille. Visst, han redogör för en del otrevligheter, både verbala käftsmällar och fysiska armbågar, på planen och utanför den, men det är också så att han bråkar bara med sina fiender, och han har blivit angripen.

Han glömmer aldrig, säger han med stolthet, och det finns ingen anledning att tvivla på hans långsinthet. ”Bygones will never be bygones”, som Eminem säger i ”Roman´s Revenge”, även om vad jag förstår Ibrahimović inte lyssnar på hiphop. Inte heller läser han böcker, för annars hade han nog uppskattat August Strindbergs osvenska brist på konflikträdsla, och frivilliga jakt efter strid. Ibrahimović ser sig själv gärna som en gladiator, en krigare, och sådan var också Strindberg.

Elakheten späds ut med charm, som när han nyligen fick frågan om han inom några år skulle varva ned som back, likt många andra anfallsspelare. Ibrahimovićs svar löd att han var för bra för att spela back, och där finns hela formulan för hans storhet: elakheten och charmen, en jargong som man antingen älskar eller hatar. Eller när Malmö kommun förbjuder honom att höja muren till det hus han har köpt, för att undvika paparazzi-fotografer. Då sänker han tomten i stället, bara för att han kan.

Så när fotbollssverige i övrigt premierar förmågan att vara stöpt i samma mall, är Ibrahimović det svarta fåret som aldrig kommer att förlåtas, hur mycket han än presterar och uträttar. Det han har gjort är för oförlåtligt, som när hans enda kommentar till de svenska framgångarna i VM 1994, ni vet bronsmedaljen, den vördnadsfulla bragden, är att han skiter totalt i vad svenskarna gjorde där, för han höll på Brasilien, och visst, han minns målvakten Ravelli, men det enda han tänkte på var att han hade snygga shorts och ville veta i vilken affär han kunde snatta ett par likadana. Med hans egna ord: ”Fan, om jag försökt bli som de svenska killarna i MFF hade jag inte suttit här i dag”.

I längden blir ändå hans tjat irriterande, som om hämndlystnaden till slut bara gör honom bitter och misstänksam. Själv är han givetvis helt oskyldig när det blir bråk. Matchreferaten gör sig inte heller, utan blir långtråkiga subjektiva redogörelser. Landslagsmatcherna ges inte mycket utrymme, medan främst tiden i Italien skildras utförligt. Pliktskyldigt rapporterar han om livet med Helena Seger och de två sönerna, utan att han egentligen avslöjar så mycket. Det är ont om uppiggande anekdoter, utan det mesta filtreras genom ganska stor självbevarelsecensur.

Även om det är för tidigt att skriva Ibrahimovićs eftermäle, verkar det inte bli lika ljuvt som han fantiserade när den stod i sin linda. Förvisso vann han den italienska skytteligan ett år, och han har ett imponerande facit som ligasegrare i holländska, italienska och spanska ligor – åtta år i rad, hittills. Dock har hans insatser i både Champions League och landslaget varit av skiftande kvalitet – långt ifrån fiasko, men inte heller har han dominerat. Det går att hitta svenska storheter som aldrig gjorde stor lycka i landslaget – Torbjörn Nilsson, Pär Zetterberg, Anders Limpar, Jesper Blomqvist – för att inte tala om Fredrik Ljungberg (som i den här boken endast heter ”Primadonnan”, i en barnslig hämnd från antagonistens sida), där det dröjde många år innan han lyckades spela lika auktoritärt i landslaget som i Arsenal. Risken är ändå att Ibrahimovićs landslagsprestationer överskuggas av allt han gjorde i främst den italienska ligan, när karriären väl summeras.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar