att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 dec. 2011

Himlens kamelföl, Jelena Guro

Målning av Jelena Guro från 1910: "Женщина в платке (Скандинавская царевна)" (Kvinna i slöja / Nordisk prinsessa).

Den som följer ellerströms lilla serie får stifta bekantskap med de förbigångna och åsidosatta poeterna. De som du till nöds kan ha hört talas om – de nämns just i förbigående i översikter, och du kan hitta någon enstaka dikt i en tidskrift eller antologi, inte stort mer.

Nu har turen kommit till Jelena Guro, den ryska pre-modernisten, som debuterade 1909, och dog fyra år senare. Himlens kamelföl är den första boken på svenska sedan det lilla urvalet Barfota från 80-talet. Mikael Nydahl har översatt, och skrivit ett fint förord, där han visar hur svårt det är att placera Guro i en tradition, och få henne att trivas i ett sådant sällskap. I någon mån liknar dikterna det som på ryska kallas för záum, som i sin tur bär spår av en likhet med dadaismen: lekfullheten, riktningen som förvränger orden 180°, för att de ska bli mindre förvrängda. Och Nydahl väljer i översättningen ibland arkaismer, som sätter sig förvånansvärt bra i dikterna, låter dem vila i stillsamhet och lugn, även när de söker sig mot hetsighet och extas, och rimmen är taktfulla och timida.

Boken innehåller också några av hennes teckningar: enkla, märkliga, fantasifulla. Guro som poet kan sägas sky förkonstlingen, och hon väljer utpräglat en enkelhet, en slags bokstavlighet, även när hon besjälar och personifierar hejvilt. Hon diktar om en son, som uppenbarligen inte fanns på riktigt: en smärtsam (icke-)erfarenhet, en stor brist, som ökar i intensitet tack vare att orden riktas mot en nollpunkt, där distans och närhet samspelar.

Här finns några osökta paralleller till Södergran, vilket får mig att fundera på hur mycket är en konstruktion, när Guro skriver om en dam som binder ”det ömma mönstret 'Edith'”, när så mycket i dikterna handlar om katter, om Finland, om träden med sina lockiga huvuden, ”Kalevalatallarna” … I Ebba Witt-Brattströms bok om Södergran, Ediths jag, figurerar [J]Elena Guro i kulissen, även om det där står att hon dör i TBC (enligt det här förordet dör hon i leukemi).

Urvalet blir dynamiskt: dels de rörande barnsliga dikterna ur samlingen De tre (1913), som närmar sig sagan – också det likt Södergran – och prosatexterna i Himlens kamelföl (också 1913) – som blandar det barnsliga med ett moget sätt att tillskansa sig fantasin. Hon skriver starka rader:

”Där står de, konungarna, med sina ljusa kronor …

I den fria, fria höjden ovanför deras kungakronor borrar sig en tom flaggstång varsamt upp i det blå …

Här avlägger jag följande löfte: att aldrig skämmas över den jag verkligen är.”

Det är skrivet med emfasens självsäkra handflata i ryggen, något som ger dikterna en nödvändig värme, när hon uttrycker sig så kategoriskt. Det enkla kan också göras gripande och levande, tack vare sin rikedom, när det visar att överflödet inte är en kvantitativ egenskap; den här boken är rikare än mycket annat jag har läst, men ack så försumbart liten den är, och ack vilket utbyte jag har haft av att läsa den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar