Avig Maria, Mia Skäringer

På sin blogg skriver kändisen och komikern och skådespelaren Mia Skäringer flitiga inlägg om de dagliga bestyren, och boken Avig Maria samlar ett par månaders hårt arbete, tillsammans med ett knippe krönikor från en tidning som heter Yourlife [sic].

Hon visar sina tillkortakommanden, så där käckt och trendigt. Det är ångest och hypokondri – ärligt talat, jag har aldrig hört talas om en skådespelare som inte har ångest eller lider av hypokondri. Men kom igen, vill man gärna säga: Laleh behövde vila ut i två veckor efter att ha spelat in tv-programmet Så mycket bättre. Jaha – säg det till den som jobbar i vården eller som städerska, att det är ”jobbigt” att vara stjärna. En gång somnar hon inte ”förrän ett”, så det är ett hårt liv minsann att vara stjärna.

Svensk humor bygger på igenkänningsfaktorn, och den spelar Skäringer hårt på. Det jobbiga med hennes bok är att hennes ”JAG” ställer sig i vägen hela tiden, som ett monument till självupptagenheten: varje djävla text handlar om ”JAG”, jag jag … Här analyseras det egna jaget: ”jag är …” – ”jag är …” – ”jag är … ” Hur kan de veta så mycket om sig själva, dessa skådisar och kändisar som jämt håller på så här: jag har aldrig någon aning om vad ”jag är …” Säkert något annat än vad jag tror.

Hon klagar på ytligheten, men bidrar själv till den. Hon håller den fulkulturella fanan högt. Det är politik, det, i dagens Sverige, att gå på en Stefan och Krister-föreställning. Hon koketterar med sin demonstrativa brist på allmänbildning – en gång, två gånger, tre gånger … Vad är det med då?, kanske du undrar: jo, det är bara det att hon tror att hon är först på bollen med sina infall, när en läskunnig människa hade kunnat upplysa henne om att de flesta av hennes hjul redan är uppfunna. Det är fördjävligt att vara ung, skönt att bli gammal, liksom, hört talas om Hjalmar Söderberg?

Varför är det så här? Varför blir kändisar barn? De tänker som barn, uttrycker sig som barn. Tankarna är banala, enkla att lokalisera: varför har de rika så dålig smak? Varför är ”JAG” så komplicerad? Varför är det så jobbigt att vara känd? Varför får män bli gamla i offentligheten och inte kvinnor? Det här är alltså – seriöst! – vad Mia Skäringer tänker på, får betalt för. Jag brukar tänka på hur obscent det är med direktörer som tjänar mycket pengar – men kändisar då – det är för fan vettlöst att betala 75 000 för en föreställning med den här idiotiska lapprin. Titta på mig, säger hon, jag vågar skriva kuk knulla fitta kåt – utan att rodna. Good for you.

Kändisar som skriver så här inställsamt och tackar sin publik, det är något av det äckligaste jag vet: överhetens nedlåtande allmosor, jag betackar mig! Likaså störs jag av att hon så uppenbart tar sig själv på allvar, att hon spelar på ödmjukheten. Ett av många irriterande konstateranden lyder att hon är ”mycket mer invecklad än många kan tro”. Nä men tack för det då …

Det finns hos de svenska kändisarna en folklighetsängslan – det viktigaste är bekräftelsen hos de många. På så sätt verkar de i symbios med politikerna: huvudsaken är att så många som möjligt kan ”känna igen sig”. Jag läste en gång i en recension att Mia Skäringer är ”en lysande stilist”, ett omdöme som för mig är lika obetänksamt som att säga att jag är en bra dansare.