att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 dec 2011

Avig Maria, Mia Skäringer

På sin blogg skriver kändisen och komikern och skådespelaren Mia Skäringer flitiga inlägg om de dagliga bestyren, och boken Avig Maria samlar ett par månaders hårt arbete, tillsammans med ett knippe krönikor från en tidning som heter Yourlife [sic].

Hon visar sina tillkortakommanden, så där käckt och trendigt. Det är ångest och hypokondri – ärligt talat, jag har aldrig hört talas om en skådespelare som inte har ångest eller lider av hypokondri. Men kom igen, vill man gärna säga: Laleh behövde vila ut i två veckor efter att ha spelat in tv-programmet Så mycket bättre. Jaha – säg det till den som jobbar i vården eller som städerska, att det är ”jobbigt” att vara stjärna. En gång somnar hon inte ”förrän ett”, så det är ett hårt liv minsann att vara stjärna.

Svensk humor bygger på igenkänningsfaktorn, och den spelar Skäringer hårt på. Det jobbiga med hennes bok är att hennes ”JAG” ställer sig i vägen hela tiden, som ett monument till självupptagenheten: varje djävla text handlar om ”JAG”, jag jag … Här analyseras det egna jaget: ”jag är …” – ”jag är …” – ”jag är … ” Hur kan de veta så mycket om sig själva, dessa skådisar och kändisar som jämt håller på så här: jag har aldrig någon aning om vad ”jag är …” Säkert något annat än vad jag tror.

Hon klagar på ytligheten, men bidrar själv till den. Hon håller den fulkulturella fanan högt. Det är politik, det, i dagens Sverige, att gå på en Stefan och Krister-föreställning. Hon koketterar med sin demonstrativa brist på allmänbildning – en gång, två gånger, tre gånger … Vad är det med då?, kanske du undrar: jo, det är bara det att hon tror att hon är först på bollen med sina infall, när en läskunnig människa hade kunnat upplysa henne om att de flesta av hennes hjul redan är uppfunna. Det är fördjävligt att vara ung, skönt att bli gammal, liksom, hört talas om Hjalmar Söderberg?

Varför är det så här? Varför blir kändisar barn? De tänker som barn, uttrycker sig som barn. Tankarna är banala, enkla att lokalisera: varför har de rika så dålig smak? Varför är ”JAG” så komplicerad? Varför är det så jobbigt att vara känd? Varför får män bli gamla i offentligheten och inte kvinnor? Det här är alltså – seriöst! – vad Mia Skäringer tänker på, får betalt för. Jag brukar tänka på hur obscent det är med direktörer som tjänar mycket pengar – men kändisar då – det är för fan vettlöst att betala 75 000 för en föreställning med den här idiotiska lapprin. Titta på mig, säger hon, jag vågar skriva kuk knulla fitta kåt – utan att rodna. Good for you.

Kändisar som skriver så här inställsamt och tackar sin publik, det är något av det äckligaste jag vet: överhetens nedlåtande allmosor, jag betackar mig! Likaså störs jag av att hon så uppenbart tar sig själv på allvar, att hon spelar på ödmjukheten. Ett av många irriterande konstateranden lyder att hon är ”mycket mer invecklad än många kan tro”. Nä men tack för det då …

Det finns hos de svenska kändisarna en folklighetsängslan – det viktigaste är bekräftelsen hos de många. På så sätt verkar de i symbios med politikerna: huvudsaken är att så många som möjligt kan ”känna igen sig”. Jag läste en gång i en recension att Mia Skäringer är ”en lysande stilist”, ett omdöme som för mig är lika obetänksamt som att säga att jag är en bra dansare.

8 kommentarer:

  1. Hej Björn,
    vad charmerande upprörd du är över denna fåniga skärna! Undrar vilken räta den där boken/ungtanten är aviga till...

    SvaraRadera
  2. Bra Björn men det är där vi är nu. Lika bra att inse det.

    SvaraRadera
  3. (jär)tecken i tiden ...
    Ja, jag blir upprörd. Dessa kändisar med sina låtsasnojor, sitt sabla ältande av de egna bedrifterna ...

    SvaraRadera
  4. Jag istämmer i mycket, men sen kan jag kanske tycka att det är lite dumt att sammankoppla Laleh med den kommersiella kulturproduktionen, jag tror hennes reaktion på "Så mycket bättre" står i direkt korrellation med den övriga befolkningen och deras folkrädsla. Jag tycker att det är bra att hon finns som motpol till den attackexhibitionistiska kultur som annars är så tydlig med att framhäva sig.

    Slaget för städ- och vårdpersonal är ett slag lika mycket riktat mot ditt eget ansikte, i och med att tröttheten kan hänföras både på det fysiska - ex. vården och städningen - och det psykiska - ex. kulturarbetare och lärare. På samma sätt är du själv lika mycket en repressentation av barnets infantila frågande uttryck (visst var det freud som talade om projektion?): "Varför blir kändisar barn? [...] varför har de rika så dålig smak?"

    Om man vill beklaga en företeelse måste man vara tydlig med att göra en skarp åtskillnad mellan det man vill se och det man önskar slippa, och inte blanda de båda fälten(eller finns det fler?).

    Sen måste jag bara fråga: vad förväntade du dig av boken egentligen?... att läsa den bara för att få möjlighet att spy kan jag tycka är lika motbjudande som "överhetens nedlåtande allmosor", här blir det istället (den intelektuella) överhetens nedlåtande litania som besvärar.

    SvaraRadera
  5. Nja, någon självuppfyllande profetia var det väl inte: jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig. Sen är det väl nyttigt att läsa olika slags böcker, att bredda sitt läsande - om det nu sker i horisontell eller vertikal riktning ...
    Fast en lärare är väl både fysiskt och psykiskt trött? Åtminstone har jag fått förslitningsskador av att kånka tunga klassuppsättningar uppför fem våningar trappor utan hiss, eller forsla mig själv + undervisningsmaterial fram och tillbaka mellan två separata byggnader.
    Låt gå att Laleh är en motpopl - men hon dansar ändå samma dans som de andra, genom att medverka i programmet. Och när hon konskvent vägrar att delta i de andras påhitt - ex Eva Dahgrens välgörenhetsprojekt, nån annans fårklippning (det är inte djurplågeri att befria djuren från sitt hår, de lider av att ha det kvar) - samtidigt som hon tvingar dem att medverka i hennes otroligt fåniga "filminspelning" med några av de mest infantila repliker jag har hört uttalas, och då har jag ändå sett åtskillig svensk film - ja, då menar jag att det är hyckleri, att hon hellre hade kunnat tacka nej, om hon var mer benägen att agera ...

    SvaraRadera
  6. Extremt underhållande sågning! Väl rutet! Håller fullständigt med ang Laleh. Hur kan man vara trött efter att ha varit med i TV, krökat och sjungit lite?

    SvaraRadera
  7. Jag har verkligen aldrig förstått varför alla hyllar Skäringer; tack! (Nu är vi åtminstone två.)

    SvaraRadera