att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 dec. 2011

Etikett på jobbet. Bra att veta på på kontoret, Magdalena Ribbing

Magdalena Ribbing är en av de mest onödiga människor jag känner till, och nu har hon skrivit en av de mest onödiga böcker jag har läst: Etikett på jobbet. Bra att veta på kontoret. Jag läser den när mitt jullov startar i dag, och börjar genast fundera på vad det är för arbetsplats hon skriver om, och vad jag ska göra för att undvika att hamna där.

Jobbet: hur gör man, va? Det enda en bok av det här slaget åstadkommer är att sprida osäkerhet och ängslan. Gör jag rätt nu, eller bara nästan? Råden kan sammanfattas helt kortfattat: ställ (rimliga) krav på dina kamrater, och anpassa dig. Då blir allt bra. Men det här är ju självklarheter, omöjliga att missförstå. Boken skapar bara problem, planterar en oro hos arbetstagaren. Du ska vara ”lagom”: men vad fan är det för någonting? Jag sa att hon var onödig – hon är farlig också, och bidrar bara till ohälsa.

För i Ribbings värld blir allt skittråkigt. Man får inte ens bli full. Allt handlar om ”god stämning”, om smidighet, att undvika att någon blir misslynt. Det är bara befängt – friktion behövs på arbetsplatser, liksom dynamik, och mångfald: där alla tänker och uppför sig exakt likadant – som programmerade etikettsrobotar – där härskar bara enfalden och stagnationen. Hon är dum som ett spån: ”Mobbing och diskriminering ska inte få förekomma någonstans […] All mobbing är vidrig och egentligen oförlåtlig [min kursiv].”

Många av råden kan ställas upp och ned, att man gör tvärtom. Som hennes uppfattning om lyckade personalfester: då ska man inte ha några teman, ingen frågesport, ingen egenskapad underhållning (då blir det inte ”trevligt”), utan hellre hyra in en ”ståuppkomiker”. Milda makter! En ståuppkomiker skulle alltså vara roligare att lyssna på än somliga av mina kolleger!

Ribbing är en kvarleva från en svunnen tid, som sprider förlegade åsikter, som att ålder och kvinnor ska särbehandlas. Hennes bild av arbetsplatsen är ”kontoret”, där man har ”viktiga möten”. Hennes förebilder är kungen och Carl Bildt – de är hyvens människor som minsann vet hur man ska uppföra sig, experter på att sprida den goda stämningen. Jag säger bara: fy fan för dem, fy fan för Magdalena Ribbing och hennes infantila bok.

14 kommentarer:

  1. Björn, din text gör mig på gott humör. Äckelkänslan inför den småborgerliga präktigheten är ofrånkomlig.
    Berusad? herregud, där följer jag fortfarande Jan Myrdals gamla råd: "Man lär inte känna varandra förrän man supit ihop". Min fru och jag pratade över middagen idag om ett sällsynt trist par i bekantskapskretsen och avslutade just med: "De har förmodligen inte ens varit berusade någon gång i sina liv."
    Etikett är för mig själva motsatsen till vett.
    Att uppföra sig anständigt genom att inte springa runt på stan och spy eller pinka mot husväggar, att tacka för maten ska vara lika självklart hemma som hos någon man gästar... Ja, att ha folkvett. Det skälls mycket om "näthat" (ett nog så relevant problem att diskutera), men frågan är om inte de småborgerligt präktiga är mest motbjudande. Själv föredrar jag uppriktigt äckel framför spelat samförstånd.

    SvaraRadera
  2. Det är fortfarande hysteriskt roligt att läsa insändarna till Ribbing, min favorit är nog;

    "Magdalena Ribbing, vad gör jag om jag ser någon som sover på tåget?"

    SvaraRadera
  3. Men herregud, det är svårt att leva med andra och lite hjälp kan väl behövas när föräldrarna checkat ut. Ribbing gör ett rätt beundransvärt försök att formulera det där vettet. Hon är inte särskilt dogmatisk heller. Viktigaste budskapet brukar vara att du inte ensam, så ta hänsyn. Själv försöker jag leva efter gentlemanregeln att tala så lite som möjligt om sig själv, pengar eller sjukdomar.

    SvaraRadera
  4. Spelat samförstånd, det bara äcklar mig ...
    Ja, vad har man för problem om man måste vända sig till en "etikettexpert" för att få veta något som är självklart. Problemet är ju när råden blir helt befängda, när allt, exakt ALLT handlar om att visa hänsyn - ät inte vitlök, så lyder ett av råden.
    Tja, det är möjligt att hon inte är dogmatisk, och jag är inte säker på att jag vill ha ett samhälle där man ska visa hänsyn hela tiden.
    Oj, jag inser att jag gör mig omöjlig, när jag förstår att jag ofta pratar om mig själv - men det är ju för att jag är intressant, rent objektivt sett! - men inte pengar ... - men sjukdomar - ja, det är ju också intressant! Folk frågar ju nästan dagligen: "Hur är det?" eller nån annan variant på "Hur mår du?" och nog fattar jag att man då ska svara någon variant av "det knallar", men äsch, jag brukar säga att det är för djävligt eller nåt sånt. Så småningom upphör frågorna.

    Allvarligt - livet blir ju skittråkigt om alla går runt och säger "Läget?" och alla svarar "Ok", bara för att det är konvenans. Om jag har värk eller har sovit dåligt eller så, då säger jag det. Det är hyckleri annars, och den som tycker att det är tråkigt eller "sprider dålig stämning", ja de får väl prata med nån annan då.

    SvaraRadera
  5. Jag tycer det är härligt med någon som gör uppror mot det där spelade. Och liksom du, brukar även jag säga som det är till de som frågar hur jag mår - om jag känner de som frågar så pass väl att jag anser det tillbörlligt att svara så intimt (om frisören, eller annan mycket ytlig person frågar svarar jag med ett spelat svar, för att upprätthålla någon form av stämning(det bästa som finns är tysta frisörer)). Det riktiga svaret måste, måste vara speciellt tillägnat de som faktiskt bryr sig, måste vara förbehållet de som har möjlighet att åtgärda, eller som man själv kan ställa upp för.

    Det gäller att inse sin situation, på det allmänna, icke-kända planet ska man prata om ingenting, och på det kända planet ska man prata om allting. Att försöka reducera alla situationer till samma urvattnar vänsbegreppet tror jag. (du pratar väl inte om litteratur med alla du träffar?, det vore omåttligt dumt att börja nämna författare som ingen har en aning om vem de är - återigen det handlar om att avläsa situationen!)

    Sen ... dricka sig full, herrgud, något av det mest pinsamma tycker jag är berusning i det allmänna rummet - och pinsamheten ökar, tyvärr, proportionellt med åldern. Och det är nog så pinsamt när en fjortonåring håller på; då rättfärdigas det ändå bara av ungdomens revolterande impulsstyrdhet.

    är det förresten inte så att det förekommer flera parallella etiksystem: ett - de borgerligas? - och ett annat - de borgerlighetsföraktandes? (sett ur ettt par mycket bildförenklande glasögon). Så att vilja dricka sig berusad är lika mycket att hänge sig åt ett annat etiksystem - som jag i och för sig tycker är mer förkastligt än att avstå (varför detta alkholkrav?).

    SvaraRadera
  6. Bernur, något helt annat.

    Ur allt svenskt samtida du har läst 2011, vad kan du rek. på rak arm? En två titlar?

    Om du vill/kan svara, dvs.

    SvaraRadera
  7. Först, Gunnar: Lacrimosa, av Eva-Marie Liffner, helt suverän!
    Jag har också gillat Ida Linde, En kärleksförklaring, Andres Stoopendaal, Maskerad, Magnus Dahlström, Spådom, Vendela Fredricson, Sapfos tvillingar. Säkert har jag glömt någon - jag kanske gör en summering innan året är slut.
    J, jag menar snarare att vara berusad än att vara full - alltså, jag dricker ju, men inte blir jag full ... Jag tycker också om tysta frisörer, som är bra på att läsa av sin kund.
    Nej, jag pratar verkligen inte om litteratur. (Jag skrev om det här i mars i JP: http://howsoftthisprisonis.blogspot.com/2011/03/kan-du-tala.html)
    Äsch, att vara full/berusad eller inte: det finns ju människor som är roliga utan sprit, men det är en orättvis fördelning. Jag behöver det för att bli mindre tråkig.

    SvaraRadera
  8. Äh, den där definitionen av en gentleman, att han inte talar om sig själv, pengar och sjukdomar, kommer från Dickens eller Thackeray. Det är alltför lätt att bara kika på världen genom sitt eget nyckelhål.
    Ribbings bok kanske är onödig men jag läser frågespalten med fascination. Gör fel varje dag och längtar efter ett facit.

    SvaraRadera
  9. Facit, men det finns inget facit! Det orätta är det enda rätta i längden, som en vis man sade ... Annars blir vi reducerade till hundar ...
    Men jag håller med - det är bättre att tala för sig själv än om sig själv -

    SvaraRadera
  10. Du är i högform! Sågningen av Ribbing slår t o m Skäringers avrättning. Jag jublar!

    SvaraRadera
  11. Man skulle vilja konfrontera Ribbing och Robinson-Tommy. Den senare sade i en intervju för sådär sju-åtta år sedan att "jag ser det som en konstform att alltid bli fullast på festen". Kvällen innan hade han blivit utslängd från en fest med dokusåpatema där reality-tv-kändisarna skulle vara huvudattraktioner för bargästerna (han var alltså VIP, men blev portad). Kalas! ;)

    Allvarligt talat tror jag J har rätt i att det handlar om flera olika normsystem. Svenskar må vara konflikträdda men vi lever sedan några årtionden inte i ett land med endast en uppsättning normer. För en del är själva poängen med att ha fest just att den ska tänja på gränserna, eller skapa en frizon där det oväntade och dionysiska kan få hända.

    SvaraRadera
  12. Man får väl vara tolerant då, både mot den som blir lite full och den som inte dricker. Sedan fattar jag ju att det finns allvarliga problem, när drickandet får konsekvenser för barnen, så själva konceptet en vit jul har sin poäng - samtidigt som jag kan tycka att jag är vuxen, och att det är förnedrande om någon tycker att jag inte får dricka för att andra inte klarar av att dricka.

    SvaraRadera