att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 dec. 2011

Elias eller kampen med näktergalarna, Maurice Gilliams

Belgiens litteratur handlade mycket om den monumentale Hugo Claus, vars romaner översattes av Per Holmer, och vi var nog rätt många som hoppades på ett Nobelpris åt den här egensinnige och stilistiskt spänstige författaren, men förhoppningarna stäcktes när giganten dog för drygt tre år sedan. En viss kompensation nu då, när samme Holmer översätter landsmannen Maurice Gilliams, åt CKM förlag.

Elias eller kampen med näktergalarna är en barndomsskildring som har jämförts med klassiska diton av Rilke och Proust. Den typen av paralleller aktiverar varningsklockor hos mig: det är som när någon får sin svärta eller pessimism värderad i förhållande till Beckett eller Cioran. Förvisso har Gilliams sjukdomstemat gemensamt med Proust, men det här är en stramt komponerad berättelse, där minnet filtreras genom strängare sållningsprinciper.

Elias är på väg in i puberteten. Föräldrarna har ratat honom, så han växer upp med tjocka släkten: kusiner, mostrar, och en fyra år äldre Aloysius. De leker med pappersbåtar, försöker tyda tecken, oftast förgäves. Aloysius är en hjälte med skavanker – en opålitlig närvaro. Gilliams skriver om hur en människas verklighet består av det som hon bryr sig om.

I antydningar, nyanser, subtila äventyr, återges Elias period, den korta tillvaron då existensen håller andan: ska det bli … eller ska det inte …? Gilliams visar hur tillvaron är knepig, hur frågorna gör allting ännu knepigare, hur det finns problem till varje lösning. I den här boken betyder allt något annat än man tror: allt bär på en outtalad sanning, en hemlig symbolik, som författaren frustrerande nog inte avslöjar till fullo.

Frustrerande – eller bara suggestivt. En oro planteras, som Elias inte kan formulera i ord: ”min högsta önskan är att få glömma mig själv. Det finns ju någon annan inom mig, en som dessutom skulle kunna träda ut på nytt om jag blott vore stark nog att beordra honom.” Exakt: som ung är man alltid just det, ”någon annan”, obekväm och orolig. Och i väntan på vad den där andra ska hitta på, vad det är som ligger på lur – en belöning eller ett straff.

Förståelse får man här bara gradvis, i försiktigt utportionerade doser. Intrycken är diffusa, och verkar i förstone mest leda mot ytterligare kaos. I stället för Rilke eller Proust tänker jag oftare på Kafka, det absurda i Elias förhållande till sitt liv, och delvis även på en annan författare som skildrade människors, företrädelsevis unga människors kamp: Gombrovicz. Periodvis skriver Gilliams lika försynt intensivt, med lika hög grad av närvaro i den pinanade upplevelsen det innebär att vara ung, på riktigt alltså, och inte på distans.

Maurice Gilliams (1900-1982) är måhända en doldis i litteraturhistorien – utifrån vår svenska provinsiella horisont. Per Holmer lyfter resolut in honom i en större gemenskap, för den som orkar bry sig, som vill tillägna sig något som inte omedelbart tillgodoser de mest lättflirtade känslorna. Hans böcker gavs ut i små upplagor: dikter, essäer, tills han 1936 gav ut den här romanen, som blev populär i de flamländskspråkiga delarna av Europa.

Att vi i Sverige nu får läsa boken är en slags ynnest: vi talar ofta om svenska författares stora framgångar utomlands, att de översätts till si och så många språk. Nåja – det är skillnad på att översättas och att verkligen bli läst – i många länder är definitionen av litteratur av det njuggare slaget, det vill säga att det som läses är den inhemska litteraturen. Vi har ett försprång, då vårt språk är så litet: vår egen litteratur räcker inte; att bara läsa inhemskt – det vore hemskt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar