Brief Lives: Charlotte Brontë, Jessica Cox

Jag har nog bara en invändning mot förlaget Hesperus Press serie författarporträtt under namnet ”Brief Lives”, och det är de stygga omslagen, där en karikatyrtecknare har härjat fritt med föremålen för studierna. Därför ser Charlotte Brontë helt bindgalen ut på bilden, som om ansiktet var skulpterat i plast, som en gammaldags tomtemask. (Kanske det är därför förlaget i höstens böcker har ersatt teckningarna med fotografier av författarna, medan Brontë-boken oturligt nog utkom i våras.)

Böckerna är korta, knapphändiga men behändiga introduktioner till spännande författares spännande liv. Ja, många har sagt att systrarna Brontës liv inte skulle kvalificera som roman – det är helt enkelt för osannolikt för att fiktionen skulle klara av det, med så många genier – tre av artonhundratalets viktigaste författare på engelska från samma släkt – där den största begåvningen ändå dog vid elva års ålder, den äldsta systern Maria.

Jessica Cox är en kunnig skribent, som med flit och lätthet går igenom Charlotte Brontës uppväxt. Fadern skrev själv dikter, publicerade dem anonymt – kanske för mycket har gjorts av döttrarnas pseudonymer, ändå. Nog kan vi ibland säga att ett barn är ”lillgammalt”, men det är en relativ titel, märker man när man tar del av Brontëbarnens excentriska upptåg.

Dock tycker jag att Cox ibland övertolkar händelser, ser symbolik i allting, prefigurationer, när hon lägger autenticitetens raster över både romaner och händelser i verkligheten. Som barn använde barnen verkliga masker, något som här förebådar pseudonymerna, och det är väl ändå en efterhandskonstruktion. Däremot fungerar det bättre med en teori att Charlotte behövde förhålla sig till olika maskeringar som vuxen, när hon tampades med illvilliga barn som guvernant, låtsas välvillig när hon föraktade barnens dumhet. Och det kanske inte är en tillfällighet då att omslagets Charlotte mer liknar Bertha Mason än Jane Eyre – den vrede som härbärgerades där har lagrats av författaren. Äktenskapet med faderns hjälpreda Arthur Nicholls var kanske också en mask: Cox ställer aldrig frågan, men nog finns det fog för en viss misstanke att Charlottes entusiasm i brev kan ha varit spelad, att den glädje hon påstod sig uppleva under sina sista nio månader i livet var falsk.

Barnen flydde verkligheten när de producerade sina fantasivärldar – Charlotte och Branwell med sitt Angria och Emily och Anne med sitt Gondal. Charlotte talade förmodligen under hela livet med en stark irländsk accent, som en påminnelse om föräldrarnas ursprung – när Charlotte var fem dog modern. Den stora gåtan i familjen var dock Emily: här spekulerar Cox i att Charlotte möjligen kan ha förstört den uppföljare till Wuthering Heights som Emily rimligen borde ha skrivit, och som alltså kan ha förstörts av den hypervaksamma Charlotte. Ja, eller inte.

När Charlotte förälskade sig i den gifte Constantin Héger var det ödesdigert på ett personligt plan – när hon beskriver sin blivande make några år senare använder hon aldrig lika eldiga adjektiv. Ur konstnärlig synpunkt var det desto mer gynnsamt, då både Edward Rochester i Jane Eyre och Paul Emanuel i Villette beskrivs i ordalag som nästan är identiska de Charlotte använder när hon beskriver den belgiske läraren.

Jane Eyres omedelbara framgång hos den läsande allmänheten var kanske inte helt överraskande – att den däremot skulle falla kritikerna på läppen menar Cox vara tack vare att de förutsatte att den var skriven av en man. När förläggarna ville veta om ”Currer Bell” var man eller kvinna svarade Charlotte frankt att Currer Bell var en – författare.

En författare som trotsade tidens ideal, både stilistiskt och tematiskt – men även när det handlade om karakteristiken. Rochester var långt ifrån det viktorianska mansidealet, och ett stort risktagande från författarens sida. Efteråt mildrar hon stilen i sin följande roman Shirley, efter att kanske ha lyssnat för mycket på kritikerna. När Villette utkom 1853 var hon hyfsat igenkänd under eget namn, även om den också utkom under namnet Currer Bell, på grund av populariteten hos debutverket. En lustig detalj är att maken Arthur Nicholls dolde namnet på de begravningskort han skickade ut, där hon fick heta ”Charlotte Nicholls”, medan hon i brev under sin korta sejour som gift alltid undertecknade ”Charlotte Brontë Nicholls”. På gravstenen stod det länge endast ”Charlotte”.

Det var under slutet av 1600-talet John Aubrey skrev de ursprungliga ”Brief Lives”-böckerna, om dåtida storheter som Francis Bacon, Walter Raleigh, William Shakespeare. Jag nämnde att jag bara hade en invändning mot Cox bok om Charlotte Brontë, men jag kanske måste nämna en ytterligare – att den är skriven i avsaknad av personligt temperament, engagemang. Det är en pliktskyldig redovisning, smidigt utfört inom det givna formatet, lite drygt 100 sidor, där det sällan ges utrymme för tvivel, vacklan, överväganden, utan de kategoriska påståendena ges förtur. Förvisso en klanderfri bok – ja, man frestas nästan säga att den är för klanderfri.