att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 dec. 2011

Why Be Happy When You Could Be Normal?, Jeanette Winterson

Seklets hittills bästa boktitel måste tillhöra Jeanette Wintersons senaste bok: Why Be Happy When You Could Be Normal? Så sant, och (ock)så roligt – tills man upptäcker att det är vad den religiöst fanatiska styvmamman säger till Jeanette när hon som sextonåring berättar att hon är förälskad i en tjej, och vill bli lycklig tillsammans med henne. (Hade hon varit Morrissey, som föddes på samma ställe bara tre månader tidigare, kunde hon ha replikerat: ”There is no such thing in life as normal.”)

Det här är alltså Wintersons självbiografi, som utkommer lämpligt strax efter att hon fyllt femtio (2009). Det som utgör utgångspunkten är romanen Oranges Are Not the Only Fruit – den sensationella debuten från 1985. Den har alltid omgärdats av kalkyler kring dess påstådda halt av det självupplevda. Vad var sant? Tja, mycket, säger Winterson nu, och det har hon sagt förr – utan att vara alltför specifik ned på detaljnivå. Nu när styvföräldrarna är döda berättar Winterson en historia som är ännu mer obehaglig för Jeanette, nu utan fiktionens citattecken kring sitt förnamn.

Först är det väldigt trivsamt att följa hur Wintersons språk antänds och blir så där gnistrande fantasifullt – som om hon bara har gått och väntat på att återbesöka den här tiden. Men det är också lite sorgligt, att hennes skönlitterära böcker har gått i stå på senare tid, att hon inte skrivit riktigt så här bra på rätt länge nu, kanske inte sedan The PowerBook.

En hård uppväxt har gjort henne till en tuff kvinna. Stilen är också hård, närmast aggressiv, när hon ännu en gång går hårt åt sin styvmamma. Och så den där oresonliga, buttra humorn – som när hon påpekar att skype är något endast för de som saknar fantasi. När hon publicerat debutromanen, där protagonisten hette Jeanette, ringer hon upp sin styvmamma, från en telefonkiosk till en telefonkiosk – det här var på 80-talet, ingen av dem ägde en telefon, vare sig mobil eller stationär. Och som hon, den unga Jeanette, kan se framför sig styvmamman, utan hjälp av kameror, när hon börjar skälla ut styvdottern för att hon lämnat ut hela familjen.

Ja, stilen är hård, och Winterson är en extremist som författare. För henne blir språket räddningen: det är språket som talar till henne och talar i henne när religionen inte kan hjälpa, och hon börjar beta av bibliotekets bestånd alfabetiskt – vilken riktig läsare känner inte igen sig i den beskrivningen av den urskillningslösa första läsningen? – och läser böckerna i smyg, ända tills mamman upptäcker den förbjudna titeln Women in Love, av D.H. Lawrence, och anordnar ett bokbål. Egenhändigt har författaren Jeanette Winterson skrivit fler än tre gånger så många böcker som fanns i hennes uppväxthem.

Mamman är lika pardonlös som hon är humorlös, ett vanvårdande monster, och som romanfigur närmast parodiskt ond – här ger sig Jeanette Winterson sig på några försök att tolka detta beteende, söka förklaringar, utan att egentligen komma särskilt långt: att det skulle handla om depression känns som en vek eftergift. Viss form av fanatism går inte att förstå – desto bättre klarar sig författaren när hon ska förklara sig själv, och visar både direkt och indirekt hur väl hon känner sig själv, i vilka upplevelser det aggressiva beteendet bottnar i.

Nu blir mamman, ”Mrs Winterson”, inte enbart demoniserad, då Winterson visar hur viktigt det var med hennes kontinuerliga högläsning ur Bibeln, från början till slut, och efter en veckas tid för kontemplation, raskt tillbaka till början. Tack vare denna dos får Winterson ett helt unikt idiom: grandiost och ödmjukt på samma gång.

Den hårda och karga uppväxtmiljön i Accrington utanför Manchester har också gett Winterson en hård och karg humor, som på något sätt eller i viss mån kompenserar den jobbiga barndomen och tonåren. Det här är en bok som kunde ha hetat My Struggle. Humorn och språket – fantasin – är inte bara en tröst i bedrövelsen, utan något mer konstruktivt: en utväg, en flyktmöjlighet.

Halva boken följer strikt intrigen i den självbiografiska roman Winterson debuterade med, och sedan följer en slags fortsättning, där hon bland annat skriver om läsningens betydelse. Där påminns vi också om vilken skicklig läsare hon är, dels i beskrivningar i hur viktiga böcker har varit för henne, men också i generella rekommendationer kring läsning. En bra läsare: ja, engagerad, besatt, och rentav kategorisk – här rör det sig om starka åsikter.

Vad jag hade kunnat vara utan är en senkommen ursäkt för att hon bidrog till att rösta fram Thatcher, och därefter med förvåning åsåg hur privatiseringar försämrade det engelska samhället. Hon hoppar över närmare tjugofem år, och låter andra delen av boken handla om att hon uppsöker sin mamma – ett möte som inte riktigt liknar de trivsamma och oproblematiska återföreningarna i tv-programmen.

Även om boken är ojämn är det ändå med stor behållning jag läser Winterson – jag misströstar, tröttnar, men återvänder alltid. Och hon skriver i den här boken alltså på ett lika explosivt sätt som när hon är i sitt esse. Det är skrivet i utrymmet mellan upplevelsen och upptåget, mellan experience and experiment. Och begåvat, intelligent, med aforistiska oneliners: ”Babies are frightening – raw tyrants whose only kingdom is their own body.” Erfarenheter som har bearbetats, assimilerats.

På samma sätt som Det finns annan frukt än apelsiner är en extrem bok, som man antingen avgudar eller avskyr, är Why Be Happy When You Could Be Normal? extrem och stundtals jobbig – men också stundtals obetalbart underbar.

(Och här kan du lyssna på när författaren läser själv ett utdrag.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar