Sinnenas brunn, Nelly Kaplan

Nu i höst, när Rut Hillarp får något av sin lika förtjäna som försenade uppskattning, ser det ut som en händelse som ser ut som en tanke att Nelly Kaplan introduceras på svenska, då de har mycket gemensamt – båda skriver om sex, båda har gjort film, och båda har kopplingar till surrealismen.

I själva verket ingår dock Kaplan i förlaget Sphinx medvetna och konsekventa utgivning av böcker i ”den ohejdade tankens anda”, och hennes novellsamling – Sinnenas brunn – är en veritabel pärla, för den som lärt sig uppskatta den egensinniga typ av litteratur som förlaget riktat in sig på. Maja Lundgren, vars far är den berömda översättaren Caj, har gjort sin vad jag vet första gärning som översättare, och har hittat ett fint svenskt idiom till Kaplans franska, ett tonfall som är både talspråkligt och litterärt, där ordvitsar och allusioner begär utrymme.

Världen är ju förtrollad. Nej, inte den riktiga, men den litterära, och det vet Kaplan att utnyttja. Det är förvandlingen som är hennes stora ämne i novellerna – tjugosju korta och en lite längre – som befolkas av vampyrer, robotar, häxor, rymdvarelser, och en och annan vanlig mänsklig varelse, som längtar efter kärlek och närhet så där i största allmänhet. Den kärlek och närhet de får är dock av ett mindre allmänt slag.

Ett av Kaplans projekt ligger inte så långt ifrån det Valerie Solanas ville göra med sitt Scum manifest, alltså hämnd, ett gruvligt förtvivlat försök att byta ut förutsättningarna och försöka se allting från ett tvärtom-perspektiv. Kaplans humor är avsevärt mer försonlig, men hon vill med mod och viss dumdristighet flytta fram positionerna, och främjar det störande inslaget. Som författare skriver hon in sig i poesins tradition – de bästa författarna är poeter, så är det bara. Det tar hjälp av bildspråk och metaforer och symboler, förlitar sig på fantasin för att rubba på stelbenta intriger.

Det är snyggt skrivet, och även när hon lattjar som mest med form och innehåll påminns man ständigt om hur allvarligt syftande känslorna är, att hon alltid skriver om riktiga människors riktiga upplevelser av världen, där det vilda identifierar sig med förgöraren: ”jag älskar honom som min far måste ha älskat min mor i skogen, jag älskar honom för att han inte är rädd för mig, trots min päls, trots mina ögon, och trots att mina kärleksfulla klor får blodet att spruta ur kroppen på honom. Och för att han älskar mig tillbaka, för att han kysser mig på munnen igen, för att han äger mig om och om igen, som han gjorde i början, innan djungeldoften gjort min återkomst i mina ådror ...” (”Se upp för pantern”.)

Kaplan skriver kortfattat om kärlekens malströmmar och mardrömmar, om fantasins triumfer, och jag uppfattar det som helt befriande med en författare som gör vad som faller henne in. Surrealismen i sina bästa stunder kan vara ett stort aktivt ”ja”. Det politiska budskapet kan chockera, kanske provocera – liksom ett hädiskt alternativt evangelium, lika mycket ett alternativ som ett evangelium, där initialerna M.M. lika mycket betyder Marilyn Monroe som Maria Magdalena. Flabbet och allvaret är lika viktiga i den här boken, där det banala samsas med viktiga och sanna utsagor som denna: ”kärleken är logikens fiende”.

I novellerna erkänns tillvarons oförutsägbarhet. Det är skrivet i en anda som gläntar mot expansionen, mot rikedomen i levandet, som vågar medge att det vi kallar för verkligheten bär på oändlighet, på möjligheter, bara vi förmår uppfatta det – göra oss själva mottagliga. Åtskilliga så kallat kvinnliga 1900-talsförfattare är så här modiga, kaxiga och fantasifulla när de skriver – alltså inte bara Kaplan, utan också Rut Hillarp, Clarice Lispector, Jeanette Winterson, Marina Tsvetajeva, Flannery O´Connor, för att nämna en handfull.

Boken utkom när Kaplan var trettio år, under pseudonym. Det är en utmärkt utgåva, alltifrån Lundgrens lyckade översättning, Sara Johanssons horrorsköna omslagsfoto, André Massons surrealistiska teckningar, samt Kristoffer Nohedens formgivning och efterord, där han betonar Kaplans relationer med Picasso och Breton, hur viktig revolten var för henne. Jag läser Sinnenas brunn som en mycket politisk bok, som avser att förändra världen, eller åtminstone hur vi uppfattar den. Det är en bok att skratta med, men den väcker också värdefulla tankar. En rättvis värld skulle genast förflytta dess status från skymundan till en centralt framskjuten position inom europeisk 1900-talsmodernism.