att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 dec. 2011

Dikt, prosa, essä, W.G. Sebald

Varje gång jag knackar på en dörr erinrar jag under bråkdelen av en sekund den panik som upplevdes av de dissidenter i östblocket som inväntade säkerhetspolisens bryska besök: det är Herta Müllers fel. Och nu, varje gång jag ser en tvättkorg, tänker jag på de benrester av en familj i Hamburg som lades i en sådan, efter de allierades bombningar av staden i juli 1943: det är W.G. Sebalds fel.

Så här är litteraturen, när den fungerar på riktigt – den planterar tankar och känslor, och ger världen en förskjutning, gör den lite annorlunda. Sebald skriver i essän ”Luftkrig och litteratur” om den tyska tystnaden efter andra världskriget, då nederlaget och freden knappt hann installeras innan livet fortsatte som förr, med kaffetåren på balkongen på eftermiddagen och besöket på operan på kvällen. Han gör det i boken Dikt, prosa, essä, som ges ut i Bonniers högst väsentliga serie Panache, som i år fyller 65 år.

Den bastanta luntan innehåller, förutom de fyra böcker av Sebald som tidigare getts ut i Sverige, essän om den ”konspirationens tystnad” som präglat efterkrigstyskland (snillrikt åskådliggjort av Patrick Süskind i romanen Parfymen från 1985), samt en dikt där han bollar med ett fragmentiserande av kommande motiv.

Sebald är en författare som är svår att sätta etikett på, stämpla som en viss slags författare. Han skriver historien, ja – skildrar det förflutna. Men han gör det som sagt på ett besynnerligt sätt, genom att låta olika texttyper korsa varandra. Dikten, essän, fiktionen, liksom reseskildringen, biografin – han är trogen endast hybriden, där man också konstaterar det flitigt och finurliga användandet av fotografier, i en dokumentär strävan.

Det är dokumentärt, men går också att uppfatta som ett inlägg i den verklighetsbaserade genre som grasserat de senaste åren, i ett ifrågasättande av minnets pålitlighet. Anders Olsson skriver i sin senaste bok Ordens asyl om detta: ”Sebalds narrativa minne rör sig på den osäkra gränsen mellan fiktion och verklighet, där svindeln ligger nära svindleriet.”

Efter sin brutala död i en bilolycka 2001 har intresset för Sebald inte avtagit – snarare ökat, och åstadkommit en viss kult. Först efter döden introducerades han på svenska, med de fyra böcker som alltså ingår i den här volymen: Svindel. Känslor, Utvandrade, Saturnus ringar, och Austerlitz. Att han får så hängivna läsare kan vid förstone förvåna, då hans stil är så försynt och diskret: han anmodar en skrupulös läsning, där slarvet inte har mycket att hämta, och du läser i lojalitet med hans välvårdade skrivsätt.

Hans ämne är minnet och glömskan, som han skriver om som vore de två tvillingar som intrigerar mot varandra, ger varandra tjuvnyp. Brännpunkten i hans skrivande är andra världskriget, hemlandets skuld (han föddes 1944 i Bayern, saknar tydbara minnen från kriget). Han skildrar utifrån en personlig stil, som kännetecknas av melankoli och en svårhanterad sorg.

Bra författare kan fungera som lärare: Sebald är upptagen av sitt ämne, bestrålad av det, och förmedlar sin kunskap med den försynthetens maning som tillhör endast den som vet uthållighetens värde. Det handlar inte om att leverera en etablerad sanning, utan om att visa en riktning. Det är en undervisning som ligger utanför kursplanen, som du inte kan nagla fast med betygskriterier; du kan bara ta del av den, inte få någon omedelbar belöning.

Visst, vi kan blicka framåt, det är viktigt – men vi är också skyldiga att blicka bakåt, och med sina ovärderliga böcker påminner Sebald om detta enkla faktum. Mycket indikerar att vi nu, på den här sidan av millennieskiftet, är fullt upptagna med att göra oss av med historiens lärdomar. Vi orkar inte tänka på det som har varit. Då kan en författare som Sebald bli ett ställföreträdande minne, som visar att det förflutna borde bli vårt hetaste resmål.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/12 2011.)

4 kommentarer:

  1. Pak job Ads and advertisements for Karachi,Lahore,Quetta,Peshawar,Multan,Hyderabad,Rawalpindi,Islamabad and http://allpkjobz.blogspot.com all cities of Pakistan.

    SvaraRadera
  2. Kommer den ovanstående 'annonsen' från Mulla Omar? ;)

    SvaraRadera
  3. "Det är en undervisning som ligger utanför kursplanen" - är inte dessa ord i själva verket synonyma med all litteratur? Eller rentav med livet själv? Sebald är just det, en man som tycks sakna både kursplan och kurs. Märkvärdig är han, och fr.a. påminner han oss om att litteraturen inte har det minsta med kultursides-listor, stjärnor eller godkänt/ickegodkänt att göra. Längre bort från den våldsamma och egocentriska kulturjournalistiken kan man inte komma.

    SvaraRadera
  4. Jo, men man kan behöva påminna och påminnas - så många ser litteratur som något främjande och gott, som gör oss till goda medborgare - en människo- och estetik-syn som frodas hos politiker, främst - alltså, att man blir en god människa av att läsa (goda böcker?).
    Sen är det ju också befriande med en författare som man föreställer sig hade passat extremt illa i ex en babelsoffa inklämd mellan typ Jan Guillou och Jessika Gedin, eller någon annan frekvent besökare i det programmet ...

    SvaraRadera