Han bara slog och slog, Éléonore Mercier

The great destroyer sleeps in every man
Here comes my baby, here comes my man
With the silver dagger in his hand

(Gillian Welch, ”Silver Dagger”)

Enda sättet att klara sig i en större stad är att lära sig att bortse från andra människor: att ignorera dem. För så fort du börjar uppmärksamma dem får du en massa intryck att bearbeta, och hjärnan blir överlastad. Turisten i storstaden blir helt sönderbombad av händelser, och behöver därför ta semester i en vecka efter resan.

Vi kan gå igenom livet som de obotliga optimisterna, ha en ”ljus uppfattning av tillvaron”, en positiv människosyn, eller tro på Gud. Då har Gud fått något att bita i, kan jag säga, eftersom samhället har gett upp, har varken råd eller ork att bry sig. Det handlar om misshandlade kvinnor i Éléonore Merciers bok Han bara slog och slog, utgiven i Anna Säflund-Orstadius översättning på Grate.

Länge hade jag svårt för konceptböcker, dess självpåtagna och självmedvetna inriktning mot begränsningen. Perec har jag knappt velat läsa, med några undantag. Merciers bok är mer konstinstallation än skönlitterär bok. Hon har arbetat i sjutton år med att ta emot samtal på en organisation mot kvinnomisshandel, och skriver helt sonika ned inledningsmeningen hos den som ringer upp. Många meningar blir det: 1653 stycken.

Monotonin är bedövande, men det är också själva vitsen. Alla misshandelssituationer påminner om varandra, men de är också olika. Efter den första meningen, som ger boken sin titel, vidtar en veritabel nedstigning i det inferno som går under namnet ”manlighet” – en manlighet som består av hot och våld och stundtals även missbruk, även om det är lika gott om skötsamma som slarviga gärningsmän.

Offer och anhöriga och vittnen ringer, med ungefärligen samma besked, där de flesta skrapar på foten lite försynt: ”Joo, det är så att jag har ett litet problem … Nu har det blivit lite jobbigt …” Påfallande många utomstående har hört och sett, vilket bestrider den allmänna uppfattningen om omvärldens nonchalans (senast aktualiserad i Ruben Östlunds film Play). Även förövare ringer, även om det verkar höra till undantagen. Och en gång uppstår en annan ovanlig situation, när någon ringer för att berätta om en bror som blir slagen av sin fru. Men det som visar sig är det entydiga mönstret – mannen är monstret.

För även om det finns exempel på det motsatta förhållanden hör de till undantagen: våldet är mannens problem, mannens börda. Många förklaringar har lyfts fram, som att vi män skulle vara i avsaknad av språk, att det är en intellektuell mindervärdeskänsla som ges uttryck, eller helt enkelt att det är genetiskt betingat, att vi är stenåldersmänniskor fortfarande (men det är ett perspektiv som väcker andra frågor). Det här händer hela tiden: ibland är det graviditeter som får mannen att slå, ibland rasism, ibland förtvivlan – och ibland bara tillfället, eller vanan.

Problemet med misshandel är väl också att det är så socialt stigmatiserande, ungefär som alkoholism och psykisk sjukdom: det händer bara ”de andra”, och när det händer oss försöker vi rationalisera, genom att ta på oss skulden, hitta förmildrande omständigheter (han är ju så snäll med bilen). Eller som det förmedlas av en av rösterna: ”Min man slår mig men jag känner mig skyldig för han ber i alla fall om ursäkt”.

Bristen på variation är själva tillgången med boken: det är utmattande, och ska vara så. Att läsa den utan att reagera med förtvivlan är inte värdigt: det här är nästan lika chockerande och omedelbart drabbande som Sofia Rapp Johanssons Silverfisken, en bok som också visade upp misären utan åthävor, utan att lägga fiktionens finkalibrerade filter över händelserna. Det här är rakt på sak, helt okonstruerat, och till författaren med det lämpliga namnet kan jag bara säga merci.