att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 dec. 2011

His name is Cave, Freddie Cave

Freddie Wadling sjöng två av mina favoritsånger i går på tv: Astrid Lindgrens "Fattig bonddräng" (eller "Alfredvisan" som han kallade den när han sjöng den på skiva för drygt tio år sedan), och en duett med Sofia Karlsson, "Where the Wild Roses Grow". Nä, jag irriterar mig inte på att tempot är nästan dubbelt för snabbt, eller att Wadlings engelska uttal sällan håller sig på spåret (någon borde för den delen ha visat Karlsson hur ordet "muttered" ska låta) - det blir ändå en version där melodin behålls, och berättelsen bevarar något av originalets trovärdighet. Det är också lite rörande att Wadling, trots att han sitter med texten i knät, så ofta ändrar - "the wind light as a thief" är en av Caves vackraste rader, här blir det "the wind light as a dream", som är nästan lika vackert, och ytterligare bevis för vilken poet Wadling faktiskt är, och att det hade varit mycket mer spännande om han hade gjort en skiva med Nick Cave-covers, i stället för den habila men tråkiga James Bond-samlingen ...

Uppdatering: här en långsammare version från 2008, med Director och Cathy Davey: "Where the Wild Roses Grow".

2 kommentarer:

  1. Jag tycker att det är något som är bedrövligt med Freddie Wadling. Ofta känner jag att, när jag upplever honom som bra, det mest är ett eko av något jag gillade för länge sen jag har reagerat på. Han tycks inte bry sig om resultatet själv, slarvar med låtval, arrangemang (som tempot i den här låten, varför sa han inte ifrån?), textinlärning och uttal. Han tillhör den där typen missbrukare som skjuter allt ansvar för situationen ifrån sig själv. Som inte riktigt vågar ta några risker. Som blir trötta av sin egen kreativitet. Lyssnade på hans sommarprogram i somras och stängde av efter en halvtimme. Stod inte ut med lallandet, trampandet i cirklar, de löjliga Göteborgsvitsarna och hur han ansträngt skrockade åt sig själv.
    Sofia Karlsson är jättebra. Synd bara att hon har hamnat intill den där slarvige lunsen.

    SvaraRadera
  2. Jag hade också svårt för sommarprogrammet. Men kan ha lite överseende också.
    Fast jag tror att han styrs lite väl hårt av skivbolagen, som har tvingat honom att göra de där coverskivorna, dvs Taube Bellman etc, att hans hjärta har varit halv(hjärta)t ...
    Men en ny skiva med Blue for Two kan jag se fram emot - jag har hört Ebbot prisa den.

    SvaraRadera