att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 dec. 2011

Hunger och siden, Herta Müller

När Herta Mülllers essäsamling Hunger och siden utkom på tyska var året 1995, med det kalla kriget på betryggande avstånd, och dammet från Berlinmuren hade lagt sig – fast, vänta nu, så var det inte alls, påminns vi om. Vetskapen att allt finns kvar är en dyrköpt erfarenhet, smärtsamt förmedlad i de tretton olika texterna i boken.

Vem har rätten att häva något, förkunna att det är avslutat? Det är en långvarig process, där vi här får följa dess begynnelseskede, i den förföljda paranoida rösten skrämd till allt förutom tystnad. Bokförlaget Tranan har gett Müllers bok en fin utformning, signerad Stefania Malmsten, som stilrent och värdigt ger innehållet form. Vi som följer Bodil Zalesky på hennes blogg känner henne som en öppen översättare, villig att pröva olika varianter och förslag. Det borgar för en smidig och följsam översättning här – även om det är svårt att beskriva Müllers språk som just smidigt och följsamt: Zaleskys förslag i förordet blir att det är ”kärvt samtidigt som det har en egenartad precision, hennes röst är sprucken och den pendlar mellan glasklara formuleringar och suggestiva, ibland svårgenomträngliga bilder.”

Desto lättare då att bestämma Herta Müller som en av de viktigaste författarna man kan läsa, helt enkelt därför att hon påminner oss om saker som inte är så självklara som man kunde önska. En av dessa – obalansen, hur nära avgrunden är våra liv. Vi behöver påminnelserna – för vi slumrar, tar saker för givna eller bara ignorerar dem. Men världen är inte stabil: den förändrar sig.

Vill man ändå försöka bestämma hur Müller skriver, får det bli något om vad den inte är: alltså, inte inställsam, manande, bekräftelsesökande (om svansviftandet är ett av författarens främsta kännetecken, kvalificerar hon inte in i den kategorin). I stället skriver hon utifrån en märklig koncentration, i en stil som definieras i negationer. Det är skrivet långt ifrån konjunkturer och beräkning.

Här exponeras en misstänksamhet mot all form av makt. Den som har makt äger allt – inte bara människor, utan marken de går på, luften de andas. I boken förekommer hunger både metaforiskt och bokstavligt – ärligt talat är jag inte säker på när hon använder metaforen. Ibland tror jag att allt ska uppfattas bokstavligt. Hon återkommer till det konkreta. Vad hon utgår ifrån är bristtillståndet, upplevelsen av att vara berövad.

Cynismen är den stora lockelsen, men också det farligaste av allt. Den som är cyniker har förlorat. Müller visar eftertryckligt känslornas försprång, i en stil som karakteriseras av raseriet – både det undertryckta och det utlevda, när hon inte drar sig för att läsa lusen av tankarnas inskränkthet, och det mentala stillestånd som hotar människan i det moderna samhället. Som alternativ till cynism en mer konstruktiv form av illusionslöshet.

Hon vittnar om hur diktläsning ges en annan betydelse i ett totalitärt samhälle: där läser man bokstavligt, och jag misstänker att den läsningen har haft viss betydelse för Müllers sätt att skriva, som jag alltså uppfattar som allt mer bokstavligt, att allt hon skriver är på riktigt, utan omskrivningar och försköning. Med viss sorgsenhet konstaterar hon att det enda som har överlevt av hennes rumänska språk är svordomarna.

Varför hatar vi? I en essä ställer hon frågan, underförstått. Jag kan tänka mig ett par olika anledningar: vi är olyckliga, vi är rädda, vi är okunniga. Själv lutar hon åt det förstnämnda: den som inte mår bra hatar. Först kommer orsaken – illamåendet – sedan söker den efter något som lindrar. Jag tror inte att ondskan finns: det är en abstraktion, lika påtaglig som ”Gud”. Müller verkar inte heller vara bekväm med ondskebegreppet. Överhuvudtaget är hon inte mycket för tanketeorier, utan lutar mer mot att åskådliggöra, med exempel – hon är romanförfattare, även när hon som här skriver essäistiskt.

Men en ytterligare anledning till hat kunde vara en längtan – en längtan efter någon sorts samhörighet. Det tar emot att erkänna att vi är ensamma – så mycket lättare då att välja inbillningen, att välja det enkla hatet, och ingå i en gemenskap: vi som hatar. En av förtjänsterna med boken är att den visar en förståelse, en förståelse som verkligen går på djupet, även inför de som inte tycker exakt likadant, som inte delar uppfattningen.

En översättning som hittar exaktheten i ordvalet är Zaleskys bidrag: hittas inte den tippar det över, och jag kan tänka mig att det har varit ett besvärligt arbete att översätta Müllers exakta språk, som också bearbetar själva exaktheten, kommenterar den, i texterna. I en av de mer chockerande texterna, om den nya slags rasism som släpps fri i Tyskland i början av 1990-talet, ”Smakar råttgiftet bra”, skriver hon om vilken pina det är för ett språkkänsligt öra att lyssna till politikernas malande ord, till intet förpliktigande: ”Språket självt, det tyska språket, får gåshud när tyska politiker talar. Politikernas språkliga bilder är metaforer med gåshud.”

Språket blir då lika farligt som cynismen, genom att bära på så många försåt: hennes insats består i att skriva i strid mot nonsens, försöka hitta en hållning som håller hyckleriet stången. I essän ”Normens tickande” delar hon Morrisseys tanke att det inte finns något i livet som heter ”normalt”. En förutsättning är att gruppen hålls intakt. Även här handlar det om makt – om kontroll, om att införskaffa sig privilegier, att få vara den som bestämmer, för att få peka ut andra som o-normala.

Müllers resonemang är tydligt: ”Det finns människor som jag tror på, även om de inte har några bevis. Det finns människor som jag inte tror på, även om de har bevis. Det finns människor som jag inte tror på, just för att de har bevis.” Det viktiga är att hitta balansen mellan det berättigade ifrågasättandet och den obefogade skepticismen.

För en författare kan inte kompromissa: hon måste undvika den pragmatism som andra kan kosta på sig. Herta Müller skriver utifrån ett motstånd, en vägran att foga sig. Tyranni finns också av mer subtilt slag än det hon utstod i Rumänien på 80-talet: en tyranni som dikterar att du inte får tycka annorlunda, att du då blir ”en kuf”, en märkvärdig. Det kan tyckas som ett lyxproblem – men om dina åsikter avfärdas innan de yttras, om allt sker i uppförsbacke, då avstannar all utveckling. Det går att tala för döva öron, men inte att få dem att lyssna, om de redan har bestämt sig för att utnyttja privilegiet att slå dövörat till.

När hon skriver om Rumänien får man intrycket att det handlar om en ond saga. ”Det var en gång ett land ...” Men så var det inte. I Rumänien säger man så här: ”Det var en gång, så som det aldrig var ...”

Trots en grundmurad pessimism finns också ansatsen till en starkare optimism, att det är tron på det bättre livet som ska få det sista ordet, efter att flosklerna har sagt sitt – då en mer rättvis och mer balanserad värld ska vara möjlig att åstadkomma. Herta Müllers insats är att genomskåda den förljugna världen. En värld som inte är enhetlig eller linjär, utan brokig och oförutsägbar – föränderlig och förunderlig. En värld där lexikal skillnad kan vara minimal, medan den semantiska är stor och svår att överblicka: ordet ”minnen” betyder sanning och ”munnen” bedrägeri.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar