Brev, Nelly Sachs – Paul Celan

Att tala samma språk: vad menar vi med det? Här har vi två författare – Nelly Sachs och Paul Celan – som förenas av det tyska språket, men också av sin judendom, av att vara bortjagade av nazisterna från sina respektive hemland, men också av sina sinnessjukdomar, men också av sin dödsbesatthet. Och så vidare. (Båda har trestaviga namn …)

Språket, det är tyskan, men de är poeter, så det är poesins språk som för dem samman när de börjar brevväxla 1954, en brevväxling som fortsätter fram till 1969 (de dör med några veckors mellanrum följande år). Boken som utges av ellerströms heter helt sonika Brev, där Margareta Holmqvist, som kände Sachs privat, har översatt hennes brev, medan Lars-Inge Nilsson, som översatt Celans dikter, har översatt hans brev.

Från Stockholm skriver den tyskfödda Nelly Sachs som en landsflykting till en annan, liksom den rumänskfödde Paul Celan gör i Paris. Till en början trevande, artigt, efterhand allt mer passionerat, där försiktigheten ersätts av öppenhjärtiga bekännelser, djärva avslöjanden. Främst den 29 år äldre Sachs betonar deras hemliga, osynliga förbund – att det är där den egentliga närheten finns, och det kan hon ha rätt i, att det är språket som möjliggör en närvaro av mer bestående karaktär. Det är förtroligt skrivna brev, i korta notiser som kan sägas utgöra andhämtningspauser för båda, tillfälliga respiter från förtvivlan och förföljelse, där bitterheten och fasan tillåts vila. Men bara tillfälligt: lindring eller förlösning är inte att tänka på. Plågan består.

Relativt tidigt skriver också Sachs ut förutsättningarna för korrespondensen: ”Mellan Paris och Stockholm går smärtans och tröstens meridian.” Parallellt löper misstanken, vaksamheten. Sachs vistas på mentalsjukhus, inbillar sig att nazisterna fortsätter förfölja henne in i våningen i Stockholm. Celans svar blir här förvånansvärt pliktskyldiga, nästan avmätt tröstande.

Det är också Sachs som skriver flest brev, som investerar mest av sig själv, som skriver gränslöst. Hon skickar också Celan många av sina dikter, många av sina starkaste och vackraste dikter. Här växlar översättaren – Holmqvist – mellan bland andra Rolf Mobergs och Erik Lindegrens, lämpligt nog då Mobergs översättningar är lite ojämna. Ett exempel är den fantastiska dikten som i Lindegrens version blir ”Än hyllar döden livet”. Däremot förstår jag inte varför hon väljer Percivals översättning av ”Förtvivlan”, när jag inte ser på vilket sätt den är överlägsen Mobergs. Likaså översätter hon själv en av de sista korta dikterna, så här:

Dela dig natt

Dina båda vingar bestrålade

skälver av förfäran

ty jag vill gå

och ge dig den blodiga kvällen tillbaka[.]

Mobergs version är i vilket fall inte sämre:

Öppna dig natt

dina båda bestrålade vingar

darrar av förskräckelse

ty jag skall gå

och bringa dig den blodiga

aftonen åter[.]

Celans brev är mer lekfullt och piggt skrivna. Visst försöker han lyfta upp Sachs när hon sjunker ned i vanmakt. Även om det är en schablon har hon ofta liknats vid en spröd fjäril och han vid en bastant sten, och det är spännande att följa hur de överskrider gränserna med sina respektive språk – mest alltså Sachs, eftersom det är mest hon som skriver, och mest hon som tar riskerna. Celan är en mer praktisk natur, som helst diskuterar publiceringar, översättningar, och till och med tigger om att Sachs ska fjäska för de svenska konstkritikerna när hustrun Gisèle ska ställa ut konst på gallerier i Sverige.

Det kan förvåna att så lite i breven utgörs av diskussioner kring diktskrivande. Mer handlar det om lidandet, om uthärdandet, om fienderna – de osynliga.