att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 dec. 2011

Utvandrade, W. G. Sebald

Första gången utkom W. G. Sebalds bok Utvandrade 1992, och på svenska tio år senare, i Ulrika Wallenströms säkra översättning. Liksom med den här kryptiske författarens övriga verk finns det fog för en fråga som blivit så gammal att den börjat anta formen av en kliché: vad är det här för bok?

Men detsamma gäller för alla riktigt betydande böcker, att man inte direkt kan säkerställa dess tillhörighet. I Sebalds fall är det ändå ytterligare mer av en nödvändighet, då just tillhörighet tillhör hans mest framträdande teman. Redan som ung utvandrade han själv från Tyskland till England, så han vet en del om utbölingens villkor.

”Fyra långa berättelser”: så lyder undertiteln, och jag läser fyra texter som är skilda från varandra, men ändå hör ihop, tack vare att några diskreta trådar läggs ut, griper in i varandra. Det är hemlösheten, självmordet, författaren – den här gången Nabokov, som liksom Sebald tagit en fin examen i hågkomstens universitet.

Utvandrade är en dagbok – om det förflutna, det redan förflutna. Sebald rör sig konsekvent bakåt – skildrar bland annat sin lärare, som begått självmord (en av de fyra utvandrade), och medlemmar av sin egen familj, där flera stuckit till USA, utvandrat. (Alltså bokstavligt: inte som Svidrigajlov.) Men det är också en journalistisk bok – där han intervjuar, låter sin subjektivitet träda tillbaka, låter individer tala i egen rätt, med egen röst – så ofta att man måste läsa noggrant, som när en skilsmässa nämns helt flyktigt, och man börjar fundera: vem skiljer sig nu?

Sebald har alltid en association inom räckhåll. Hans sätt att skriva är märkligt, och lär inte bilda någon skola för blivande författare – den är för säregen, för monoman, och kanske inte tillräckligt flamboyant. Däremot lyckas den nå jämvikt för både distansering och intimitet, och blir både anonym och tillkännagivande. Hans kartläggning av världen är minutiös, noggrann in i detaljens minsta skrymsle. Han förefaller besatt av namngivandet, av exaktheten i vad tingen heter, samtidigt som det går att uppfatta allt han skriver som en lek med verklighetsuppfattningen, som ett spel med olika typer av autenticitet.

Så kan en minnesbild från barndomen, där han som sjuåring liksom träder in i den vuxnes ställe och ställer saker till rätta, korrigerar den äldres minne. Mest handlar det som vanligt om en existentiell ensamhet, som inte så mycket är en känsla som en visshet – mer om att verkligen vara övergiven än att känna sig övergiven. Ett diskbråck kanaliseras och blir en symbolisk inre smärta, som samspelar med ett slags själsligt tillstånd.

I olika ställföreträdande röster gömmer sig Sebald, där han tillåter dem att breda ut sig, ta plats med sina långa berättelser, tills han själv närapå upphör. Som författare är han en diffus figur, långt ifrån de salongsfähiga domptörer som dominerar de mediala scenerna nuförtiden.

Det är skrivet på omvägar, eller på själva omvägen. Där någonstans befinner sig W. G. Sebald som författare – inte vilse, men ändå helt förlorad, helt borta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar