att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 dec. 2011

När börjar det riktiga livet, Fredrik Lindström

En bok värd sin vikt i – maräng? Fredrik Lindströms nya novellsamling När börjar det riktiga livet är en lättviktare: sällan eller aldrig har jag hållit i en bok som har känts så lätt i handen. Och innehållet är utfört av den lättaste av händer: kanske är det också med lättsamt resultat.

Om Sverige är mellanmjölkens land är mångsysslaren Lindström mellanförfattaren, som tar itu med livets allehanda frågor, alltid med en klädsam bekymmersrynka i pannan. Där han sitter på cafét och dricker latte, med exakt avvägda doser självironi – ”vuxenvälling, he he” – och med det slickade pekfingret alltid i luften, för att känna åt vilket håll opinionsvinden blåser, och hittar ett utrymme mittemellan ”livspusslet” och ”kvalitetstiden”. Sedan skriver han sina flåshurtiga texter, där han kämpar hårt för att göra sig angelägen – kämpar som en hundvalp för att få gillande. Han kramar DN innan han somnar, speciellt Bengt Ohlsson-sidorna.

Han vill påpeka för oss hur löjliga vi är, hur fåfänga och idiotiska våra strävanden är. Det är gott om förlöjligande situationer i hans noveller, som alla utgår ifrån en lätt igenkännbar konflikt: mannen som behöver ljudet av en dammsugare för att kunna sova, paret som frenetiskt söker efter den perfekta soffan, mannen som tvångsmässigt hostar på teatern, paret som äger ett superbt fullrustat kök, men kan du tänka dig – de lagar ingen mat där!

Allt handlar om hur fel vi har, hur inskränkta vi är. Vi har lite för mycket pengar för vårt eget bästa, verkar Lindström mena, och kan inte ta hand om oss själva. Vi är lurade, saknar en guide, en kompass i tillvaron. Det är då författaren till den här boken kliver fram, som iakttagare av – ta ett djupt andetag nu – konsumtionssamhället! Prylhetsen! Statusjakten!

Som stilist är Lindströms ideal det lätta och det lediga, en jargong som drar åt det slarviga, lite sjaviga – så där uppenbart talspråkligt. Jag kan inte för mitt liv acceptera meningar som denna, relativt representativ: ”Juninatten var skön som en nystruken pyjamas.” Sådant bara äcklar mig, den typen av inställsamhet. För mig är det exempel på stilens ynkedom.

Inte heller tycker jag att han är helt uppdaterad, då första referensen till något från det elvaåriga seklet visar sig först efter drygt halva boken – facebook, minsann. Iskallt raljerar Lindström över föräldrarnas konflikträdsla, i en novell om ett barns gosedjur – en idé som kan fungera i en krönika, men som litteratur behöver en annan sort av underbyggnad, för annars blir det bara endimensionellt. Det gäller nog det mesta i boken, att det inte alls är litteratur, utan bara olika tankar och infall som Lindström delar med majoriteten av befolkningen. Det finns också en enda tolkning till novellerna – ingen öppning för tvivel, för ifrågasättande eller diskussion, utan allt bekräftas, allt är glasklart tydligt och utan några olösta problem.

Ett undantag är novellen ”Köpenhamn”, om en stackars man som förlänger en vistelse i den danska huvudstaden, och inbillar sig att restaurangpersonalen förälskar sig i honom: han är något så ovanligt för den här boken som en riktig människa, en människa att bry sig om, och inte enbart en schablon eller bärare av författarens idéer. Han är en löjlig man, men med viss stolthet intakt. Här finns en potential hos Lindström, att kunna skriva sig ut ur den trånga bur han håller på att bygga med sina i övrigt livlösa bidrag.

Som bok – tja, Lindström är ju känd från tv, och lär fortsätta att ge ut böcker. Det är kanske varken bättre eller sämre än merparten som ges ut, så allt handlar om vilka förväntningar man ska ha på en bok från ett så stort förlag som Bonniers.

6 kommentarer:

  1. Förlagen ger alltför lättvindigt ut böcker av kändisar eftersom vår jäkla dyrkan gör oss till glada konsumenter av deras texter. Men de som lider mest av detta är förmodligen kändisarna själva. De har inte tvingats igenom något stilistiskt eller idémässigt nålsöga och det som kommer ut är skräp. Stjärnglansen falnar förstås när beundraren läser en platt samling bloggtexter (Mia Skäringer) eller Fredrik Lindströms märkligt livlösa historier. Fast som underhållande folkbildare...Hans historiska analys av hur Sverige blev världens modernaste land är en underhållande lektion

    SvaraRadera
  2. Jo, han är fyndig i sina andra roller, men det betyder inte att han kan skriva litteratur. Många journalister som gör sig ett namn skriver också romaner - 29 ggr av 30 frågar man sig, "varför då?"

    SvaraRadera
  3. ”Juninatten var skön som en nystruken pyjamas.” Hm... Ja det är platt. Underhållningslitteratur kryllar av sådant. Lindström är ju begåvad på andra sätt, tråkigt bara att kändisars böcker sätter ribban.
    OA

    SvaraRadera
  4. Ställer man en sådan här bok mot till exempel "Än en gång, kapten" eller Jayne Anne Phillips "Ytterfil" så ser man ju att de befinner sig på två olika planeter. Okej, Fredrik Lindström, Fredrik Virtanen eller Liza Marklund är inga som kommer att läsas om tjugo år - de kommer inte att finna speciellt många nya läsare vide det laget, inget skrivet åldras så snabbt som manérmässig journalistik - men problemet är att deras slappa skriverier sätter ribban för vad som ska uppmärksammas, och i nästa steg för vad man kan kräva av en bok som kallas skönlitteratur.

    Den där pyjamashimlen kommer mig att tänka på krönikeformuleringar som "folk vaktar sin medtagna sprit som om den var Tutanchamons kista" eller "jag och mina kompissr genomskådade allt det där tidigt - redan som elvaåringar vred vi nacken av varandras Barbiedockor" (verkligen?). Hyperbolen, ofta slappt hanterad, och kontrasten är de enda stilmedel de här skribenterna verkligen kan använda, och en text packad med skruvade hyperboler blir i längden bara tungläst och repetitiv.

    SvaraRadera
  5. Eller om man lägger sig en aning under Eyvind Johnsons alptopp: i Vallgrens "Berättelser om sömn och vaka" från mitten av 90-talet finns det en suggestivt skruvad novell som tecknar ett svartsjukedrama på parkeringen utanför Ge-Kås i Ullared (namnet nämns inte men det är uppenbart det som är förebilden, och Carl-Johan Vallgren är ju från Falkenberg). Ett par har just varit inne och handlat, de packar in en mängd grejor i bilen och kvinnan börjar ge luft åt sina misstankar om att han vänstrar. Hon utgår från något hon oförklarligt hittat i kassarna eller i bakluckan, en liten flicksko tror jag (det var några år sedan jag läste den här) och ansätter honom, utmanar honom. Han lyckas med nöd och näppe hitta en förklaring till hennes fynd, men som i en Hitchcockfilm dyker det strax därefter - och utan emfas - upp något nytt och märkligt som tänder hennes misstankar igen. Efter hand förstår man att hon är trött på honom, att hon betraktar honom som en fantasilös knegarloser, en man som passerat sitt bäst-föredatum för åratal sedan, även om de f n "bara" är runt trettio, och att hon nog själv har ihop det med en annan man och letar efter en ursäkt att sticka. Men ingenstans under denna vindlande historia blir det klart ifall hennes förklaringar till de saker hon upptäcker stämmer, ifall hennes misstankar är befogade. Eller är det tvärtom hon som har planterat ut grejorna innan de åkte för att kunna trycka dit honom? Det verkar inte rimligt. På berättelsens sista sida står en dumpad och förnedrad man och ser sin fru/sambo försvinna i fjärran, och trots att hela historien berättats i erlebte rede från hans sida vet vi fortfarande inte vem det är som har blivit lurad eller rövknullad av vem, vi har fortfarande inga säkra förklaringar.

    Och den sortens tvetydighet är nästan omöjlig att uppnå för journalister som vill skriva noveller. Varför? För att de är tränade att identifiera det tydliga, det lättbegripliga, det omedelbart slående.

    SvaraRadera
  6. Det där om Vallgren får mig att önska att jag hade läst den, men jag hade svårt för honom i början, och har fortfarande svårt för honom, även om jag har läst mer, och gillat en del. Den typen av osäkerhet saknar jag hos många svenska novellförfattare - men den fanns väl hos Hans Gunnarsson, och i viss mån hos Cecilia Davidsson, åtminstone i början - sedan har de bok för bok blivit alldeles för tydliga och enkelspåriga. Förmodligen är det förlagen som ligger på dem, tvingar dem att skriva begripligt och lättförståeligt.

    Att journalister skriver som de gör är väl en sak - det trista är att de ofta får omdömet att de "kan skriva". Som Alex Schulman - nä, han kan inte skriva!

    SvaraRadera