Författaren som kändis, Torbjörn Forslid & Anders Ohlsson

Finns det ohyggligare ord på svenska än ”kändis” (ja, om man undantar ”spritluder”, men annars?)?

Nu ska författaren också vara eller bli kändis: annars är det kört. Det framgår med all oönskvärd tydlighet i boken Författaren som kändis, som har skrivits av radarparet Torbjörn Forslid & Anders Ohlsson. De två har gjort karriär som smidiga kritiker av gamla förstockade ideal, och menar att litteraturforskning ska bedrivas på mer aktuella författarskap. Då kan jag inte låta bli att grymta lite förstockat, och mena att då får nutidsförfattarna först börja skriva bättre böcker.

Nåja. Den här boken använder Kristina Lugn, Horace Engdahl och Jan Guillou som exempel, och redogör initierat om hur det gick till när de tre blev – kändisar … Tack vare media – tack vare tv, närmare bestämt. Ett avslutande kapitel om Selma Lagerlöf känns bara som utfyllnad, när de funderar lite slött om svt:s bevakning av 150-årsminnet av författarens födelse för tre år sedan.

Men det är väl inget nytt fenomen: Lord Byron vaknade upp en morgon och fann sig berömd – även Dickens råkade ut för ett kändisskap som delvis var förödande. Att den nuvarande trenden med självbiografiska böcker skulle vara gynnsam för den som satsar på att bli kändis – tja, fast det kan lika gärna bli så att publiken tröttnar på dessa historier, vill ha något nytt så småningom. Dessutom utgör de självbiografiska bara en bråkdel av de böcker som ges ut. Ryktet om fiktionens död är överdrivet.

Ibland resonerar Forslid & Ohlsson besvärande enkelt – men det kanske är en nödvändighet när man ska driva en tes som är lite fyrkantigt tillyxad. Att författaren på grund av sina mediala framträdanden ställer sig i vägen för läsarens upplevelse, och att resultatet beror på läsarens preferenser (vi gillar det vi gillar, så att säga): ja, men riktig litteratur klarar av sådana utmaningar – den överskrider den typen av enkla begränsningar. Jag kan ogilla en författare – men gilla hennes bok.

Att det skulle vara en skillnad i kändisskap med idrottares prestationer känns inte heller helt vattentät. Även där räcker det långt med att vara snygg – en fjärdeplats på ett inomhusmästerskap duger för att göra shampooreklam i ett helt liv. Däremot blir den gemensamma nämnaren för de som lyckas ta sig fram i kändiskriget att de kan uttrycka sig kort och kärnfullt. Virriga akademiker som betonar vikten av nyanseringar och övervägda resonemang göre sig icke besvär.

Det intressantaste kapitlet handlar om Kristina Lugn: där ser vi att en av anledningarna till hennes berömmelse är att hon spelar så bra. Om man sedan kallar det att ljuga eller att låtsas är inte intressant – hon är poet, hon döljer sig lika mycket som hon visar sig.

Men det förenklade överväger, i resonemangen: vi får ännu en gång veta allt om vikten av varumärket. Men en prestation i sig genererar inte automatiskt exponering. Det är inte matematik: ett plus ett är inte alltid två i detta sammanhang. Det här är också en bok som blandar rena dumheter med en ganska skärpt analys. Forslid & Ohlsson är helt urskillningslösa i sina referenser, där allt har samma värde.

En bok som är delvis slarvigt utförd, delvis rätt ambitiöst skriven. Men jag tycker att en del omdömen blir ofullständiga, inte helt färdigtänkta.

(The Smiths, "Frankly Mr Shankly", unreleased demo.)