att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 dec. 2011

Austerlitz, W. G. Sebald

Stackars Austerlitz. Men vem är han, den stackare som W. G. Sebald skriver om i boken med samma namn, Austerlitz, som utkom 2001, samma år som han dog, och på svenska redan efter två år, i Ulrika Wallenströms finfina översättning?

En stackare. Som litet barn på flykt undan andra världskriget från Prag hamnar han i Wales, där han tas om hand om av en präst. Vi följer honom under skolgången, och får veta att han senare blir lärare, att han sedan länge närt författardrömmar, velat skriva essäistiskt, och att han som vuxen träffar Sebald, och för honom återger hela sin historia.

En historia om fotboll, fjärilar, depression och ögonsjukdom, och om död – död och dödlighet. Den annalkande döden, och huvudpersonens försök att mota bort den, hålla den stången. Allting handlar om bortovaro, om att vara någon annanstans än hemma. Det handlar om hur djävligt det är att vara barn: ”Exakt kan ingen förklara vad som sker i oss när den dörr rycks upp bakom vilken barndomens fasor döljer sig.” Ändå måste vi minnas, för alternativet är värre.

Och det är resor, och det är nostalgi och fåfänga försök att motverka tidens gång, i den här den djupaste av Sebalds fyra stora texter, där de långa styckena manar till djupa andetag hos läsaren. Austerlitz ges kontur, blir en av de mest fängslande romanfigurerna jag känner till – och ibland kikar Sebald själv fram, som för att påminna att det är fiktion, att han bara hittar på. För inte kan han med den här exaktheten återge repliker och skeenden hos någon annan med förväntningen att det ska tas som en intäkt för äkthet, för biografi?

De egna bekymren kikar fram, speglas hos föremålet för studien, den stackars Austerlitz. Så blir Sebalds bok en skrift om tillhörighet, om hur skillnaden mellan att vara borta och vara hemma utplånas. Han skriver om exilen, om exiler. Hans text antar skepnad av en abyss, med berättelser i berättelsen, lager på lager, nivå på nivå, där det svindlar när man blickar ned som distanserad läsare. Han öppnar nya skikt i berättandet med sin bok.

Det dokumentära kan hota att få hela förloppet att kantra, överlasta själva texten. Till slut blir de biografiska inslagen så många, så noggranna och exakta att fiktionen måste vinna över det dokumentära, som en parafras på Wittgenstein: om det man inte kan dokumentera, det måste man hitta på. I fickor av fiktion vilar sanningen: ”Vårt sysslande med historien […] är ett sysslande med alltid redan prefabricerande, i våra skallar ingraverade bilder som vi hela tiden stirrar på medan sanningen ligger någonstans vid sidan om, på ett ställe som ingen människa upptäckt.”

Fotografierna försöker med tvångsmässig förtvivlan nagla fast skeendet, förankra det i något som inte kan ifrågasättas, fästa det i ett minne. Boken om Austerlitz är en enda hyllning till minneskonsten, till vår kapacitet att med bestämdhet kunna tyda ett avslutat förlopp, och därmed köpslå med tvivlet.

Vem Austerlitz är kan i slutändan kvitta. Han är sig själv, han är du, han är jag, han är Sebald, mannen med de osynliga bokstäverna i sitt namn – W(innifried) G(eorg) – och han vet vad allting kostar: ”Nästan alla avgörande steg i vårt liv tar vi ju styrda av en oklar inre impuls.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar