att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 dec. 2011

Litteraturteori. En mycket kort introduktion, Jonathan Culler

Att läsa böcker i ämnet litteraturteori när det finns så många romaner olästa, det kan jämföras med att ägna tid åt en och en halv timmes matchanalys av en fotbollsexpert (Bo Petersson, till exempel), i stället för att se matchen mellan Milan och Barcelona. Med andra ord har jag inte läst så värst mycket litteraturteori, och det stämmer nog att jag aldrig har ljugit och låtsats ha läst en klassisk roman för att imponera, medan jag nog en och annan gång har gett sken av att ha läst något klassiskt litteraturteoretiskt verk.

Men på grund av skolan har jag fått min beskärda del i detta ämne, och nog kan jag tillstå att det finns undantag: lysande stilister, som på något sätt förmår överskrida begränsningarna. De flesta skriver dock tröstlöst tråkigt, som om syftet vore att mörda läsaren med långtråkighet, och att använda en tillkämpad begreppsapparat bara för sakens skull (typ fokalisering) lyfter sällan en text och gör den mer läsvärd.

Redan 1997 utkom på engelska den bok jag nu har läst, Jonathan Cullers Litteraturteori. En mycket kort introduktion. ”Mycket kort”? Ja, allt är relativt. Så utkom 2011 en reviderad utgåva, inte riktigt lika ”mycket kort”, och den hittade jag i svensk översättning av Sven-Erik Torhell på förlaget Studentlitteratur, med ett efterord av Johan Svedjedal, som går igenom de fjorton mest kända 1900-talsskolorna inom skrået som går under namnet litteraturvetenskap, där han ser dem som mindre av konkurrerande instanser, utan som samverkande tolkningsförslag.

Teori betyder väl mest ifrågasättande, en förutsättning för den skeptiske läsaren, menar Culler. Teorin är en trädgård med gångar som förgrenar sig … I stället för svar får man nöja sig med frågor som förökar sig, och med Cullers ord: ”Man har andra frågor att ställa och bättre känsla för konsekvenserna av de frågor man ställer till verken man läser.”

Mycket här återgår till den speciella form av sofism som frodas på universiteten. Det som sägs är ibland självklarheter, men förmågan att säga detta på ett tillkrånglat sätt, den tänker jag inte ta ifrån Culler. Visst: det är varje enskild tid och varje enskild kultur som bestämmer vad som är ”litteratur”, men vad ska vi göra med den kunskapen? Att man för ett par hundra år sedan hade en annan definition, liksom att framtiden kommer att ha en ytterligare? Det ger oss perspektiv på det mesta, inklusive våra futtiga debatter, där argumenten torde blåsa bort i virvlar. Det mesta som sägs i ämnet litteratur försvinner, och det som återstår är fiktionen.

Inte heller vet jag om alla Cullers digressioner är nödvändiga. Han ger sig in i lingvistiken, ett ställe där det är svårt att hitta rätt, hitta ut, så boken intresserar nog mer språkteroretiker än litteratur-diton. Jo, tolkningarna styrs av konsensus: allt prat om att det finns lika många tolkningar som det finns läsare är bara båg. Men texterna gör också motstånd mot de förutsägbara tolkningarna, och det är bland annat därför det är så roligt att jobba med texter som Mörkrets hjärta och Processen i skolan, där tolkningarna tar nya riktningar. Det betyder inte alls att man ”kan säga vad som helst” till de här böckerna, snarare att de vägrar bemöta just den där inkongruensen, eller att alla värden har lika värde. De definitiva tolkningarna begränsar. Där är det också bra att Culler demonstrativt visar att författaren inte är den som har facit. Litteratur är ofta det som inte håller ihop, det inför vilket vi bara kan stamma ett ”va (?) – va (?) – va(d) är det här?”

Efter Cullers besvärliga texter i ämnet är det som att Johan Svedjedal tar sig in i föreläsningsrummet och öppnar fönstren och släpper in syre, med ett efterord där han koncist och tillrättaläggande skriver om alla skolor och ismer och teorier som Cullers nämner. Givetvis är det här en bok som ska läsas inom universitetens murar, så jag borde inte bli så besviken på att den är så esoterisk och menlös: låt dem hålla på med sina introverta studier, liksom.

Torhells översättning präglas i viss grad av en förkärlek för anglicismer, som påverkar stavningen av vissa ord, liksom att han vanställer Wordsworths berömda utsaga ”The child is father of the man”, genom att översätta ”man” till ”man”, och utesluta drygt halva befolkningen. Visst, Wordsworth var man, men också människa, kanske mer det än man. Men Cullers själv beter sig lika dumt, när han efter att först ha skrivit inkännade om queer-forskningen hävdar att Jane Eyre är en roman som ”kvinnor i allmänhet” kan känna igen sig i. Det skulle vara intressant att göra det tanke-experimentet på Virginia Woolfs Orlando: ska jag läsa den karaktären som man eller kvinna?

7 kommentarer:

  1. du björn, den boken var jag "tvungen" att läsa i min litteraturkurs i tyskland. usch och blä, vad usel den är. helt oläsbar i mina ögon. skrattretande dåligt med tanke på att den är skriven av en "litteraturvetare". Totalt meningslös bok. det finns så många bättre introduktionsböcker på litteraturteori. stackars "universitet".

    SvaraRadera
  2. Jag var rädd för att gick för hårt åt den, men - alltså, kanske inte ... Mm, jag är rätt missnöjd med en hel del som jag har läst på universitetet, generellt sett.

    SvaraRadera
  3. det kan jag absolut halla med om. även om jag hatade den korta tiden jag läste i sverige, sa var det betydligt mera vetenskapligt än vid tyska universitet, som man snarare borde kalla för skolor.
    trevligt att du recenserar en lärobok för omväxlings skull.

    SvaraRadera
  4. Apropå hård kritik av Jonathan Culler, se narratologen Meir Sternberg om allvetande i litterära konstruktioner, http://poeticstoday.dukejournals.org/content/28/4/683.abstract

    SvaraRadera
  5. Äsch, jag har inget konto, gick inte att läsa ...

    SvaraRadera
  6. Kan försöka hitta texten ....

    SvaraRadera
  7. Alltså, öh, du, Anonym, tyska universitet har myyyyycket högre standard än svenska universitet (jag pratar inte ens om svenska högskolor...).
    I alla fall läste jag Cullers bok för något år sedan i den engelska versionen och den var väl hyfsad. Det går inte att göra litteraturteori rolig. Läste även några andra i A Very Short Introduction-serien, som var rätt så bra (den om Witches till exempel rekommenderas). :-)
    Anonymous Also

    SvaraRadera