Har du sett en kvinna?, Parvin Ardalan

Förlaget Smockadoll ger ut viktiga böcker, det har jag länge tyckt (Alice P. Ouglers De här dikterna från förra året var en stor läsupplevelse), men också att de gärna fick göra lite mindre grälla omslag. I en serie som de kallar för ”splint” introduceras i bokform den iranska journalisten och författaren Parvin Ardaln med titeln Har du sett en kvinna?, översatt från persiskan av Sholeh Irani och Azar Mahloujian.

Ardalan bor i Malmö, som fristadsförfattare: hon befinner sig alltså i exil från sitt hemland, i avvaktan på rimligare villkor i Iran, där hon tre gånger har dömts till fängelsestraff, för sitt engagemang, sitt motstånd. Hon föddes 1967 i Teheran. Vill man läsa mer av henne finns artiklar i bland annat Sydsvenskan (om Dawit Isaak, till exempel).

Och jag vill verkligen läsa mer, för urvalet här är snävt: endast sex egna texter, omgärdade av Kristian Carlssons förord och eftertext, samt intervju med författaren. Texter om det fria ordet riskerar väl att nå det så kallade dövörat hos oss: vi som sedan barnsben tar all frihet för given. Det är så lätt för oss att raljera över demokratin, dess brister – tills vi förstår att den får sin betydelse först när den utmanas, när den visar sig i brist. Det här är skrivet utifrån förutsättningarna i att vara vid liv, i att vara kvinna. Här finns utrymme för också uppgivenheten och tvivlet, känslan av att ställas inför det omöjliga.

Ardalan är feminist – också det något som har en annan innebörd i Iran än i Sverige. Det som ger henne ett försprång som skribent är att hon så genuint är trogen ett journalistiskt ideal: hon är bra på att gestalta problem, men också att låta fantasin vidröra texterna, genom att låta situationerna bli universella. I texten ”Murgrönan” leker hon med identiteterna hos figurerna, och åstadkommer en postmodernistisk novell med en ganska avancerad berättarteknik, där det lekfulla balanserar den allvarligt hållna intrigen.

Den text som jag ser som samlingens viktigaste, och stärker mig i uppfattningen att Smockadoll står för en livsviktig gärning med böcker som denna, heter ”Hur kan vi hjälpa er?”, och utgår från ett föredrag Ardalan höll för tidskriften Bang för några år sedan. Frågan från publiken, ”hur kan vi hjälpa er?”, triggar igång ett motstånd – det är fel perspektiv, menar hon: det är förnedrande att identifieras som offer, och visar en nedlåtande attityd från den hjälpande, som portionerar ut lämpliga doser av stöd och bidrag. Välgörenhet är mest välgörande för den som ger …

Det finns, visar Ardalan, inget ”de andra”, bara ett ”varandra”. Vi hör ihop: låt oss därför hjälpa varandra! Medan medias sökarljus effektivt söker in sig mot de osmarta och osunda exponenterna, borde det rimligen finnas bättre kandidater. Arvin Pardalan är definitivt en sådan person, en som säger viktiga och smarta och sunda saker på ett tillgängligt sätt. En annan av texterna heter ”Det är ont om tid”, något som kunde ha blivit samlingens undertitel.

Tillsammans med boken följer ljudtidskriften Språkas nummer med Ardalan, där hon läser sina texter (på persiska), vilket väl är något av överkurs, åtminstone för mig. Men musiken på skivan är fin.