Krigsbibliotekarien, Sohrab Rahimi

Smockadoll är förlaget som jag känner till för dess poesiutgivning, men nu har jag läst några av deras prosaböcker också. Utöver Parvin Ardalan har jag läst hennes landsman Sohrab Rahimi, vars bok Krigsbibliotekarien består av gamla dagboksanteckningar från persiska, översatt av honom själv, samt nyligen tillkomna kommentarer, skrivna på svenska.

Rahimi, född 1962, bor i Sverige sedan 1986. Hans bok utspelar sig under Irak-Iran-kriget, där han arbetade som sjukvårdare perioden 1983-1985. Han söker sig till militären med det uttalade syftet att få ett pass och i förlängningen ett utresetillstånd: efter kriget behandlas soldaterna inte särskilt snyggt av sin omgivning.

Krig liknar varandra till förskräckelse, till förbannelse. Förutom att man här transporteras i jeepar kunde Rahimis ha rapporterat från det första världskrigets skyttegravar. Där sprängs kamrater i luften, och soldaten Rahimi springer omkring och samlar ihop deras övergivna böcker, och bedriver en slags bibliotekariesyssla.

För läsningen är ju livsviktig. Även under ett krig – kanske i synnerhet under ett krig. Problem blir det först när en pornografisk bok hamnar i hans ryggsäck, och en bigott medsoldat skvallrar för befälen, som konfiskerar artikeln, efter ett förmaningstal. Att boken inte samlar damm hos de hycklande befälen vet Rahimi också att meddela.

Det är terrorn som är krigets avkomma: hotsituationen, den ständiga bidan, med andan i halsen. Rahimi överdriver inte i sina dagboksanteckningar, utan skriver kortfattat och mekaniskt. Militärens rutiner skildras minutiöst, in i de absurda detaljerna, de befängda kommandona. Med ett nedtonat tonfall noteras orättvisorna, lustigheterna, vardagen, nattliga vak, läsning av Dostojevskij och persisk poesi.

Döden och nöden och de dagliga umbärandena får sparsamma utläggningar. Det är en bok som aktar sig för att ägna sig åt storslagna gester. Språket är makligt, och det är upp till läsaren att mana fram ett engagemang.