Vampyren, John William Polidori

Det var en produktiv natt på Villa Diodati 16 juni 1816, då värden Lord Byron samlade vänner för att berätta spökhistorier. Det dåliga vädret skickade deltagarna in i dåligt humör: en frodig mark för konstnärligt skapande. Utöver Mary Shelleys mardröm Frankenstein skrev Byron själv ett romanutkast som senare förkastades, och hans privata läkare John William Polidori fick uppslaget till sin vampyrnovell, som till en början gavs ut i Byrons namn, säkerligen i pekuniärt syfte.

Nu ger Vertigo ut den här lilla skriften Vampyren av Polidori i sin serie ”Midvinterboken”, som ej finns till försäljning, utan skickas till medlemmar i förlagets ”Stormtrupp”. Det är en makalöst snygg utgåva, med ett sobert omslag där titeln lyser glittrande, mindre julstämningsrött än blodrött. Man har låtit Hanna Hård vara mer varsam än hård när hon moderniserat Carl Samuel Forssmans tidiga 1800-talsöversättning, och Carl Michael Edenborg skriver ett informativt förord.

Polidori är i visst behov av upprättelse – både som författare och som människa. Ken Russell, som nyligen dog, lät Timothy Spall göra honom till ett effeminerat våp i sin film Gothic, när han i verkligheten nog var mer självständig. Novellen har också dåligt rykte, men jag tycker att det är i viss mån oförtjänt. Så här levandegör Polidori gestalten Ruthven: ”Han var vacker, självrådande och rik: skäl nog för de flesta mödrar att vid hans inträde i sällskapskretsarna tränga sig till honom och använda alla medel att ställa sina dels trånande, dels yra älsklingar i det förmånligaste ljus, medan döttrarna å sin sida genom sitt smickrande minspel så ofta han nalkades och sina gnistrande ögonkast så ofta han öppnade läpparna till tal ingav honom falska begrepp om sina talanger och sitt värde.”

Vad Polidori gör är att introducera humanvampyren, låta monstret anta mänskliga drag. Kort sagt den aristokratiska vampyr som vi senare känner till. Det lustiga är alltså att det är just Lord Byron som är förebilden till dessa kommande populära vampyrer: alla har de skapats med honom som tydlig förebild.

För visst, Polidori gillade Byron, och förhållandet var ömsesidigt, tills lorden tröttnade. Polidoris novell kan läsas som en hämndaktion, där Lord Ruthven skildras som en farlig psykopat, en egoist som utnyttjar andra, kvinnor såväl som män. Att han skulle vara vampyr är inte huvudsken heller, utan det handlar mer om den magi han besitter i sin utstrålning, i sin karisma – en dragningskraft som få kunde motstå. Alla ville bli sedda av Byrons blick, möjligen med undantag av Mary Shelley, som kanske genomskådade hans avsikter som alltigenom själviska eller rentav onda.

Novellen skildrar Ruthvens förehavanden, genom berättaren Aubrey, en sympatisk man som med fasa åser vad den forne vännen sysslar med, och lägger ihop sina iakttagelser med skarpt sinne. Ja, Ruthven själv är knappt närvarande, utan vi följer mest Aubrey. Det är frustrerande kortfattat och komprimerat ibland, som om det mer rör sig om ett embryo till ett längre arbete, en roman som Polidor inte hann skriva (han dog bara fem år efter den produktiva sommaren).

Vampyren är ingen utpräglat övernaturlig novell, utan förhåller sig ambivalent till det som inte låter sig förklaras på rationell väg (att Polidori var läkare är något som inte ska negligeras). Men fiktionen följer som bekant sina egna regler – och där inga regler finns kan den klara sig utan, om den så behagar. Det som är det mest intressanta med novellen är ju porträttet av Byron, som här är så exakt infångad av någon som verkligen hade tillgång till honom. Att Byron vid några svaga ögonblick öppnade sitt innersta för Polidori är högst troligt, och det är något som smidigt men kanske inte särskilt snyggt tillämpas i novellen.

Att Vertigo behåller den gamla översättningen, men moderniserar den, är något jag tar emot tacksamt. En viss patina behålls, samtidigt som texten är läsbar och enkel. Jag har tidigare bara hittat novellen på engelska, visste bara i det berömda bakhuvudet att den ens fanns på svenska – ja, att den hade översatts förstod jag om inte annat när jag läste Viktor Rydbergs karbonkopia ”Vampyren”, eftersom hans översättning av Poe snarare bekräftat misstanken att han var tämligen okunnig i engelska.

Utgåvan innehåller också ett brev från författaren, där tre strofer ur Byrons episka dikt Childe Harold´s Pilgrimage citeras. Dock inte ur den översättning som jag har, från 1889, av A.M. Malmstedt. Den heter Ung Haralds Pilgrimsfärd, och låter så här:

Och detta är i natten! Stolta natt,

Du sändes ej för sömn; lät också mig

Få del af dina vilda fröjders skatt,

Sjelf blott en del af stormen och af dig!

I fosforglans står böljans blanka stig,

Och strida skurar dansa öfver jorden.

Nu svartnar det – nu höjer stojet sig,

Som höllo bergen fest vid klippeborden

I glädjen, att en ny jordbäfning född är vorden.

Att jämföra då med den något tidigare översättning som väljs till boken, utförd av D. A. Kruhs, ur Riddar Harolds Vallfärd (1882), något moderniserad:

Du natt, som så i sömnlöshetens form

Har kommit utan vallmokrans på hatten,

Låt mig få bli med dig ett stycke storm

Och leva med i de charmanta spratten!

Hur sjön han skiner, ett fosforiskt vatten!

Hur skurarna på jorden håller bal!

Nu allt är svart igen; nu vilda skratten

Från berg och kullar skakar varje dal,

Som om där firades ett jordskalvs födslokval.

Och så Lord Byrons egna ord, ur Childe Harold´s Pilgrimage (1818):

And this is the night : – Most glorious night!

Thou wert not sent for slumber! let me be

A sharer in thy fierce and far delight, –

A portion of the tempest and of thee!

How the lit lake shines, a phosphoric sea,

And the big rain comes dancing to the earth!

And now again ´t is black, – and now, the glee

Of the loud hills shakes with its mountain-mirth,

As if they did rejoice o´er a young earthquake´s birth.