Nattmusik för dagsländor, Eva- Stina Byggmästar, Wahlströms & Widstrand; Ensamtal, Ann Jäderlund, Bonniers; Äpplen och päron, Naima Chahboun, Norstedts

Månadens poetiska skörd utgörs av tre helt olika diktsamlingar som bär god frukt. Veteranerna från 80-talet Eva-Stina Byggmästar och Ann Jäderlund tar nya fruktbara vägar, och den mindre rutinerade Naima Chahboun fortsätter vara lovande.

  

Eva-Stina Byggmästar skriver alltid poesi med hög insats. Hennes idylliska diktvärld är skön att vistas i, men även om jag har gillat flera av hennes böcker har de sällan lämnat bestående intryck. Som allra bäst har hennes gullighet fungerat när hon ställt den sida vid sida mot ett annalkande hot. 

I Nattmusik för dagsländor skruvar hon ned glädjen och berättar om en olycklig kärlekshistoria. Då hon vågar närma sig det patetiska och skriva ogarderat om poesins mest klyschiga bild – hjärtat – blir det faktiskt starkt och oväntat originellt. Det sker i dikter där det arkaiska språket förstärker det tidlösa intrycket.

Byggmästar får sorgen att sjunga: ”Vart ska jag / ta vägen när källan / i mitt bröst har sinat / och solens trumma tystnat?”  I de här dikterna förenas förälskelsens farliga blindhet med den klarsyn som bara eftertanken skänker. Det är snyggt, men också berörande på ett sätt jag inte riktigt tidigare uppfattat som den här poetens signum. 

De tyskspråkiga poeterna Paul Celan och Ingeborg Bachmann utgör inspiration för Ann Jäderlunds nya bok Ensamtal. Fast mest indirekt, i denna hennes knapphändigaste diktsamling, där man också kan hitta spår av Gunnar Björlings oerhört ljusvackra rader.

Det är en kryptisk och introvert bok, där man svårligen kan utvinna berättelse, mening, betydelse, utöver några kusliga referenser till våld mot hjärnan och ögat. I gengäld får man årets oslagbart mest häpnadsfyllda loop kring några nyckelbegrepp, såsom ”berg”, ”flod”, ”sol”, ”skog”. Samt knepigheten i ordet ”mångvändbart”: ”Inte en enda gång / nämns ordet kan / det nämnas det är / mångvändbart”.

Genom att med en så osviklig självkänsla närma sig det främmande och mångtydiga lyckas Jäderlund än en gång återuppfinna sig själv som poet, efter en handfull längre, mer narrativt inställda böcker. Titelns koppling till ensamhet är missgivande: det här är poesi som kommunicerar och når ut till läsaren med sina desperata vädjanden. Det är en bok som nog måste kallas årets mest fängslande.  

En glädjande återkomst sker när Naima Chahboun efter åtta långa år följer upp sin minnesvärda debut Okunskapens arkeologi. Hennes nya bok Äpplen och päron fortsätter det egensinniga språkarbetet – här med fokus på ekonomin, och ett samhällsklimat som syresätts med ett batteri av obesvarade frågor.

Det är en rytm som är frenetisk och uppiggande. Chahboun skriver något som kunde kallas för ”sagovariationer”, där bekanta fraser och karaktärer utsätts för påhitt. Ofta är det fullt av överraskningar, och lika ofta roligt på det där oroande sättet som god poesi förmedlar: ”Ju mer jag lär mig, desto dummare blir jag. / Det är inte kartan det är fel på, det är landskapet. / Det är inte teven det är fel på, det är vädret.”

Chahboun skriver befriande vasst och klipskt, i en ifrågasättandets poetik. Hon balanserar det komplexa med det lättillgängliga, och åstadkommer en smått oemotståndlig poesi. Att läsa henne utgör en lektion i att spjärna mot samtiden, något vi lite till mans minsann behöver bli bättre på.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/11 2019)  

Den obeboeliga planeten. Livet efter uppvärmningen, David Wallace-Wells, översättning Manne Svensson, Bonniers

Det är svårt att tänka sig en mer oroväckande inledning än den första meningen i David Wallace-Wells bok Den obeboeliga planeten: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Även om jag har läst en del böcker om antropocen har jag till största del undvikit klimatlitteraturen, helt enkelt därför att jag har gett upp redan, och ingenting kan egentligen få mig att må vare sig bättre eller sämre. Jag har levt i ängslan sedan slutet av 70-talet, och undergången har alltid varit inom räckhåll. Inte den personliga, det vore bara inbilskt, men planeten rör sig mot katastrofen med allt mindre trevande steg.

Hur illa är det då, så som Wallace-Wells beskriver det? Tja, om bara lite drygt tio år, alltså 2030, står vi inför flyktingströmmar som kommer att ge perspektiv på det vi i dag kallar ”kris” eller ”utmaning”. Kanske flera hundra miljoner tvingas på flykt, kanske så många som en miljard. Går det ens att föreställa sig konsekvenserna av detta utan att förtvivla? Uppenbarligen, då de konstruktiva lösningarna är så trögstartade.

I boken finns också de längre tidsperspektiven, 450 miljoner år bakåt då vi också hade klimatkatastrofer, då 80 % av alla arter dog ut. Wallace-Wells skrämmer med statistik, och mycket utgörs av kalkyler och matematiska uträkningar. Är vi då inte faktaresistenta? Det känns ju inte så illa, resonerar många, och som vi vet styr känslorna i högre grad än intellektet – i synnerhet när det gäller de obekväma sanningarna. Samtidigt har optimisterna fått det svårare att låta övertygande.

Vad vi då har att vänta oss förutser Wallace-Wells först i tolv pedagogiskt skrivna kapitel, med ominösa rubriker som ”Värmedöd”, ”Hunger”, ”Drunkning”, ”Ekonomisk kollaps”, och så vidare. Värmen är något som kommer att generera brist på ren luft, mat och vatten, och infrastrukturen behöver byggas upp på nytt, och med de erfarenheter vi har utifrån hur vi agerar i krissituationer kommer det också att bli fler konflikter och krig.

Redan 1948 skrev Ray Bradbury novellen ”Touched with Fire”, om två försäkringstjänstemän som försöker förhindra det ödesdigra mord som inträffar när det blir för varmt: ”More murders are committed at ninety-two degrees Fahrenheit than any other temperature. Over one hundred, it’s too hot to move. Under ninety, cool enough to survive. But right at ninety-two degrees lies the apex of irritability, everything is itches and hair and sweat and cooked pork. The brain becomes a rat rushing around a red-hot maze. The least thing, a word, a look, a sound, the drop of a hair and — irritable murder.” Märkligt nog dröjde det till 2013 innan vetenskapsmännen skulle dra liknande slutsatser.

Kortsiktig ekonomisk optimism dominerar nu, men vi ska inte underskatta den frustration som kapitalismen medfört. Den rad från som Labourledaren Jeremy Corbyn ofta yttrar, ”for the many, not the few”, är ju från Shelleys dikt ”The Masque of Anarchy”, som redan 1819 markerade motstånd mot de fåtaliga privilegierade: ”Ye are many – they are few”. Med andra ord blir det allt svårare för de rika att motivera sin rikedom när det sker på bekostnad av det gemensamma, det allmänna.

Det är också den mer globaliserade kapitalismen som stått för mycket av den ökade temperaturhöjningen. Enligt Wallace-Wells siffror är det de rika 10 procenten som står för 50 procent av utsläppen. Det ligger en ofattbar cynism bakom synsättet att de fattiga får ta smällen, för så kommer det att bli, med exempel som när familjen Kardashian häromsistens hyrde in ett privat brandförsvar när det brann i närheten av deras hus. Wallace-Wells tror mer på ändrad lagstiftning än enskilda individers livsval: ”den som inser världens sjuka tillstånd utan att engagera sig politiskt har bara ’en hälsosam livsstil’ att komma med.”

Trots alla varningssignaler saknas inte hopp hos Wallace-Wells, något som kan te sig paradoxalt. Fast hoppet kan också uppfattas som det sista halmstråets princip – något man unnar sig bara för att alternativet skulle vara värre. Man kan också säga: det vore omoraliskt att sluta hoppas. Någon gång blixtrar en cynism fram, som när han diskuterar flyktmekanismen i vårt skärmbeteende, med den implicita uppmaningen att det tids nog blir ett oförsvarbart agerande.

Det mest drabbande exemplet finns att hitta i utrotningen 2015 av beståndet av saigan, en dvärgantilop i Centralasien. Denna megadöd orsakades av en bakterie som framkallats av ökad temperatur och fuktighet. Liknande förlopp är att vänta inom människan, som också bär på massvis av bakterier som är godartade så länge förhållandena är gynnsamma – men vad händer när våra kroppar reagerar på temperaturökningen?

Med tanke på hur övertygande Wallace-Wells resonerar – sakligt, försiktigt, egentligen utan alarmism – är det måhända märkligt att makthavarna reagerar mer. De bryr sig inte? Har de gett upp? Det är svårt att tolka deras avvaktande inställning på andra sätt. Från ett personligt håll känns det motiverat att erinra sig några rader från Bruno K. Öijer, i dikten ”En gång blommade trädet” från 1995:

                      jag såg framtiden
                      ett ansikte som sinat
                      en dömd flod alla drack av
                      jag såg människan stirra
                      jag såg henne
                      smeka sin inre bödel
                      jag såg att vi förlorat den här jorden

Norma Jeane Baker of Troy, Anne Carson, Oberon Books

Efter Skolverkets fiaskobetonade kurragömma lek med antiken i grundskolan – ”vi plockar bort den … eller förresten nä, vi låter den vara kvar” – är det en speciell sorts lisa att läsa Anne Carsons pågående behandling av det antika stoffet. Hon håller på med en konstant uppdatering av historien, ger det resonans i vår tid utan att göra avkall på källornas egenart. Det är ett makalöst sätt att skriva som öppnar upp antiken och gör den aktuell, angelägen och tillgänglig.

Den senaste boken i denna produktiva författares ouvre är pjäsen Norma Jeane Baker of Troy, som i april sattes upp i New York, med Ben Whishaw och Renée Fleming i de två huvudrollerna. Egentligen är det bara en roll, men Norma Jeane Baker agerar ibland som Truman Capote. Dessutom förekommer nio stycken krigslektioner, inskjutna mellan monologerna, i en pjäs som utspelar sig i Troja och i Los Angeles, samtidigt men också på tvären.

För det här är ju en historia om krig, där Carson utgår från Euripides pjäs Helena, och låter slaget om Troja bilda en bakgrund till – kriget mot kvinnan, representerad av Marilyn Monroes olycksaliga öde? Nja, det vore att göra det lite väl lätt för sig, och den här författaren arbetar med mer subtila medel än så.

I en halsbrytande juxtaposition sammanställs två tidsplan, antikens Grekland med Hollywoods 1960-tal, där Norma Jeane är inne på sitt tredje äktenskap med dramatikern Arthur, och anses här på anakronistiskt vis vara skulden till slaget om Troja. Vad Carson visar är hur tidlös kvinnans skuld är, där stridsäpplet från Troja leder mot Evas paradisfrukt och alla senare tiders fresterskor, där denna pjäs huvudkaraktär bara är en av de mer olycksdrabbade.

Det är kontrafaktiskt, revisionistiskt. På ett sätt handskas Carson vårdslöst med materialet, på ett annat – ytterst varsamt. Genom hennes text skär en längtans tematik, en längtan efter annorlunda omständigheter, kanske inte nödvändigtvis bättre men bara annorlunda, en önskan att det är genomförbart att förändra och överskrida ens förutsättningar och det manuskript som någon (ödet?) författat åt oss. I det kontrafaktiska finns alternativet, längtan efter en återförtrollade värld som låter oss ingå i ett mer trolskt sammanhang. Låter det flummigt? I så fall är det bara för att det är så svårt att förmedla upplevelsen att läsa Anne Carsons förhäxade texter: hennes kombination av vild fantasi och hyperrealism, där människors identiteter är flexibla, flytande.  

Carson har skrivit en pjäs som också handlar om pengar, om status, om främlingsfientlighet, om farhågor, om psykoanalys – och om moln. Ja, omslagets moln går igen i berättelsen, där Norma Jeane liknas vid ett moln, att det som får männen att strida kanske är något så efemärt som just en dimridå. Och Carson inför sin egen smärta som en del av estetiken, där empatin med Norma Jeanes öde liknar identifikation, förundran, och sorg, som när hon säger:

                      Oh my darlings,

                      they tell you you’re born with a precious pearl.

                      Truth is,

                      it’s a disaster to be a girl.

Notera den säregna rytmen, det sansade raseriet. Tidlöst är också våldet. Liksom offren. Liksom orättvisan. Oväntade kopplingar hittas mellan de olika tiderna. Ordet ”konkubin” kommer från ett grekiskt verb som betyder att sprida, att stänka, och så ger Homeros oss bilden av Helena när hon väver in de olika krigsoffren i sin väv, med verbet för att stänka sammankopplat med konkubinen.   

Fiktion och verklighet smälter samman i denna korta pjäs. Ungefär så som krig fungerar, när det fiktionaliseras och rapporteras i media. Att sanningen är krigets första offer är ju en gammal princip. Carson skevar till skeendet, gör det utflippat och om inte direkt felaktigt så aningen missvisande, något som ger svindel åt läsningen. Hon ger oss Marilyn Monroe som Norma Jeane Baker som Helena, och ger åt Norma Jeane ännu ett alias, ännu en roll att spela, och visar med eftertryck hur fångad hon är i våra schabloner.

Det vore inte heller Carson om det inte i texten fanns några stycken språkutläggningar och etymologiska resonemang, i prydligt bildande lektionsformat (hoppas Skolverket läser denna lärorika och fyndiga pjäs). Redan nu finns en handfull böcker på svenska av kanadensiska Carson, ständigt Nobelpristippad. Möjligen hör denna pjäs till överkursen, en godbit för fansen. Dramaturgiskt haltar den en smula, men är i överensstämmelse med hennes poetik: kaotisk, konfrontativ, idiosynkratisk.  

Läsplatser, Martin Glaz Serup, översättning Stewe Claeson, Ellips

Essän är en märkligt dubbelbottnad genre. Den ska vara både självupptagen och ödmjuk – både pretentiös och anspråkslös. Eller så här: både inse sina begränsningar och vara stolt över allt den förmår. Tacka fan för att det är en impopulär genre, i relation till de mer omhuldade fiktiva genrerna, i synnerhet i Sverige.

Eftersom essän är eftersatt här får vi nöja oss med vad som skrivs på andra håll. Danske poeten Martin Glaz Serups bok Läsplatser utkommer på finlandssvenska förlaget Ellips. Den är översatt av Stewe Claeson som tidigare översatt en handfull av diktsamlingarna, men det var ett tag sedan senast. Vi som gillar dansk poesi i allmänhet, och i synnerhet just den här oberäknelige poeten, kan endast gratuleras.

Förlaget liknar boken vid en poetik, men det är bara i indirekt mening den har denna praktiska funktion. Mest handlar det om den strategiska läsningen, dess danande funktioner och hur den kopplas till olika platser. Många författarnamn nämns: några av de som Glaz Serup gärna framhåller är Gertrude Stein, Franz Kafka, Lars Norén, Marcel Proust, Tove Ditlevsen, Cormac McCarthy, Bruce Chatwin, Pier Paolo Pasolini (som fungerar som en samtalspartner i boken Romerska nätter).

Även om det är trivsamt kanske inte så mycket originellt eller djupsinnigt sägs i Glaz Serups läsningar, men det är ändå fint skrivet exempelvis om Virginia Woolfs säregna förståelse för hur det egentliga livet ser ut: ”kondenserat, exakt, djupt och fyllt av sorg, ett ögonblicks klarhet, Woolf är precis så … klok. Och rolig.”  

Läsningarna kopplas till olika platser, och det är kanske inte heller det mest originella förhållningssättet. Ändå blir det intressant att följa platsens betydelse för hur en viss bok uppfattas. Det är svårt för mig att tänka på Mare Kandre utan att erinra hur jag satt på ett soldäck utanför Umedalens mentalsjukhus bibliotek på lunchrasterna och läste Bübins unge. Eller på Laurence Sternes Tristram Shandy utan att tänka på den stora kakan jag åt på ett köpcenter i Chicago när jag hade köpt boken och börjat bläddra i den. Eller på Stephen King utan att tänka på min frenetiska läsning av böcker som The Dead Zone under bussresorna till Boden där jag inledde en misslyckad sejour som pansarbefäl.

Glaz Serup bidrar med många liknande exempel. Det är många resor som redovisas, många minnen, många avslöjande av mer eller mindre chockerande art. Han har en utpräglad förmåga att göra rättvisa åt vardagen, på ett gränsuppsökande sätt som kan påminna om Karl Ove Knausgård, eller varför inte Stig Larsson. Så småningom ingår också Larsson i den privata kanon som ritas upp. Jag blir också smärtsamt påmind om när jag missade en uppläsning av Glaz Serup på bokmässans Rum för poesi för många år sedan, när han läste tillsammans med norske poeten Steinar Opstad – en uppläsning som omnämns här i boken.

Under läsningen av denna bok – som alltså är lika anspråkslös som den är uppfordrande – föreställer jag mig mer och mer att läsningen utgör en motståndsrörelse. Vad är det för fel på folk som inte läser? Hur kan folk neka att ta del av till exempel en bok som denna, Glaz Serups stilla förundran inför världen, inför litteraturen, inför tillvaron?

Vad jag gillar, bland annat, med den här boken är den implicita medvetenheten att en bra författare bör vara godtrogen. Det betyder inte att hen måste vara dum. De senaste veckornas debatt om Nobelpristagaren Peter Handke visar också detta: det är verklighetsfrånvänt att inbilla sig författare som orakel, speciellt inom politiska frågor. Låt författare bedöma estetiska spörsmål, mer än gärna, men lämna dem utanför det politiska. Något som också demonstreras är i hur hög grad det lästa resonerar inom författaren, och blir en obestridd del av det som utgör Martin Glaz Serup.

Det som fungerar bäst, och det som kopplar ihop Glaz Serup med en längre tradition lyckosamma essäister, är när han vänder den hårda blicken inåt. Det är en metod som Hannibal Lecter kunde lära ut, när han i en av scenerna med Clarice Starling fäller de omistliga orden att hon borde klara av att vara lika penetrerande i sin analys när hon betraktar sitt eget inre som när hon utsätter andra för denna skärskådan. 

Då kan det bli både meandrande och starkt fokuserat. Essän mår som bäst när den hålls kort, och det här formatet är ypperligt (omkring 130 sidor). Glaz Serup hittar sina egna oväntade samband, som när ett resonemang i en text om e.e. cummings debutdiktsamling Tulips and Chimneys övergår i nästa texts diskussion av Wolf Erlbuchs barnbok Anden, Döden och Tulpanen.

Mit barn, Cecilie Lind, Gyldendal

Det börjar med en förlossning, där ”lort og blod” slår an tonen. Så följer en niomånaderscykel med en mor och hennes barn. Det är en erfarenhet som delas av många, av en majoritet: föräldraskapet. Strängt taget finns det väl bara två sorters skildringar av spädbarnstiden – antingen som en lycklig symbios mellan mor och barn, eller som en överdjävlig period fylld av tvivel, oro, vanmakt, rädsla, ångest, skam. Cecilie Linds nya bok Mit barn hör avgjort till de senare.

Men hey, låt oss hålla två saker i huvudet: att hon så starkt betonar det jobbiga och det hotande betyder inte att det saknas ett starkt band mellan mor och barn. I den här skildringen ges utrymme också åt den obetvingliga kärleken till barnet, det är bara det att med den kommer så mycket ängslan.

Lind är 28 år gammal, och det här är redan hennes sjunde bok. De tidigare har utkommit på mindre förlag, som OVBIDAT, Gladiator, Samleren, och Kronstork, och det här är hennes första på Gyldendal. För snart två år sedan blev hon förälder, och har skrivit om erfarenhetens dubbla känsloöverskott i en krönika i Information från i april i år: ”Alle ved, dette moderskab er et stort skuespil. Alle ved, at jeg ikke aner, hvad jeg laver.” Nu utkommer alltså Mit barn, en lång sammanhållen dikt som också gestaltar detta.

Jag har tidigare uppfattat Lind som aningen svår, men här är hon befriande omedelbar, och fångar mig från i princip första radens dödsönskan, som infinner sig vid förlossningen. Det är skitigt och blodigt, ja, men också fortsättningsvis är det kroppsligt, med sprucken slida, svårigheter att kissa, sex som gör ont, och överhuvudtaget mycket biologi, mycket smärta.

Att de flesta delar den här föräldraerfarenheten utesluter inte att det också är en unik upplevelse. Så är det med det mesta: med förälskelsen, med ångesten, med depressionen, med misstagen – att vi tror att vi är de enda som någonsin känt något liknande. Och Lind tar i när hon skriver om moderskapet, och ger emfas åt det ambivalenta. Diktjaget kan inte helt ge sig hän åt sin nya identitet, hatar att det kopplar henne samman med sin egen mor: hon blir henne, i en magisk ritual, lika ofrånkomlig som barnet hon låter sova vid sitt bröst.

Det behövs också nya former till den här mångfaldigt omvittnade händelsen. Linds skildring kan nog stötta många nyblivna föräldrar som tvivlar på sina känslor: ska man verkligen hysa dessa olustiga känslor? Vad Lind gör, är att omfamna abjektet. Hennes mor är ett monster, och det kan ligga något av oumbärlighet i detta. Kanske en mor tvingas omfatta också detta för att inte gå under, så att säga se sitt eget mörker i ögonen.

I berättelsen saknas inte dråpliga inslag. Alla gratulationsblommor på sjukhuset sätts i vaser gjorda av kartong, så vattnet spiller ut. Här finns också barndomsminnen av en hund, och en mormors utskällning. Den överdrivna paniken när barnet trillar ur sängen. Annars är det de bekanta inslagen: sömnbristen, och den enorma oron som ibland balanseras med ett oändligt lugn. Men i själva verket att lära sig att ständigt vara på sin vakt, lära sig tyda ljud och att knyta fast hela sin tillvaro vid ett knyte som väger lite mer än ett paket mjöl och ibland känns lika stabbigt.

Men mest handlar det om att lära sig acceptera en ny roll, en ny identitet – den som mor. Om att få nya perspektiv på sin mor, precis när hon just har frigjort sig. Det blir svårt för diktjaget att försonas med sin egen mor, och att betrakta sig själv som en del av detta arbete. Att lära sig se sig själv som inte längre ett av världens barn utan som en av dess mödrar.

Lind utför en undersökning av olika kvinnoroller, där moderskapets fängelse bara är en av de tillgängliga. Hon växlar det enkelspåriga men konsekventa narrativet med introverta lodningar mot personlighetens dunklaste djup. Där ingår också omgivningens fördomar, eller om det bara är diktjagets oförmåga att hantera krav, rädslan att inte duga som förälder – något som borde delas av alla. Överlag är det enkelt att erfara den isande igenkänningen. Hon besvarar inte främlingars leenden när hon är ute och går med barnet.

Det blir en skildring av dödsångest, av amning, av utmattning: ”jeg er så udmattet at hele verden går under hver eneste aften, eg græder og græder og uden grund. Mine tårer er mit hjertes mælk, men ingen drikker dem. Ingen dedes op på min gråd. Jeg drypper”. Lind skriver okonstlat och rått, och i sakligheten över tillståndet finns en vinnande estetetik. Diktjaget ser sig själv som ett ont barn som nu bara tar steget in i en ond modersroll, och upprätthåller bilden av modersmonstret. Det dåliga samvetet gnager henne.

Här finns också några oroande minnen av anorexi, och hot om världens undergång. Parallellt med föräldraskapet infinner sig vissheten om en värld som uppför sig allt sämre, en mänsklighets cynism som blir allt mer uppgiven. Diktjaget slås av insikten att hennes barns barnbarnsbarn inte kommer att existera. Solen är så varm så varm, och snart har dess värme släckt allas våra liv.  

Det som gör Linds bok så bra är bland annat att hon investerar så mycket av sin egen skräck och skam i berättelsen. Det får texten att följsamt anpassa sig efter de olika stämningslägena, där känslorna ständigt är på utsidan, helt ofiltrerade. Det borde inte fungera: bra dikt ska göra avkall på något som så starkt liknar hysteri. Ändå gillar jag den här boken så mycket, och tycker att Lind tar nya steg på ett sammanhållet men ändå oansat författarskap – det är okonventionellt snyggt skrivet.

Och är det ens konstigt att bli neurotisk inför föräldraskapet? Är det inte snarare något fel på fantasin hos de som bara ser lyckan och idyllen? Lind fångar kluvenheten på pricken, och de motstridiga känslorna som forsar fram genom texten, där den största rädslan kanske är att allt kan vara förutbestämt, att vi blivit tilldelade roller i ett skådespel men att dessa roller inte ens är de mest åtråvärda: ”jeg ved ikke hvorfor jeg ikke kan være mild, sød. Trangen til at ruske ham, min elskede, barnet, endda, opstår: at finde fram til volden i sig, så nedbrydende jeg er, jeg har frygtet så meget at blive en ond, ækel kvinde, som min mor, og nu er jeg hende, og det er nærmest en tvang”.

Diktens enskilda rader underlättar inte, och saknar förutsättningar till en reguljär läsning. Det finns inte heller några andningspauser: bokens drygt 130 sidor avbryts aldrig, utan det är en lång monolog som fortsätter, fortsätter, fortsätter … Men det är som det ska vara – i föräldraskapet saknas också dessa uppskov. Ibland kopplas raderna ihop, i längre segment av text, men det som i högsta grad håller berättelsen samman är ett hårt fokus på tematiken av det besvärliga föräldraskapet.  

Ideala begivenheter, Signe Gjessing, översättning Helena Boberg, Modernista

Skynda långsamt är en princip som danska förlag verkar ha glömt bort. 27-åriga Signe Gjessing har vid det här laget hunnit ge ut tre diktsamlingar och en roman. Två av diktsamlingarna har jag läst (debuten Ud i det u-løse, som också finns på svenska, samt Blaffende rum nænnende alt). Tidigare har Ann Jäderlund översatt Gjessing, och när Modernista nu ger ut hennes senaste diktsamling från 2017, Ideala begivenheter, är det en annan förträfflig poet, Helena Boberg, som översätter.

Liksom tidigare är formatet det något ovanliga och något obekväma för att inte säga hopplösa A4. På något sätt är det nog nödvändigt, då Gjessing skriver en expanderande och utvidgande dikt, där formatet låter raderna (s)välla fram, forsa fram. Associationerna kan gå till namn som Ginsberg och Whitman – eller varför inte Edith Södergran. Även här tillåter sig diktjaget rymdpromenader, att liksom gå på sol.

Ja, världen är stor, och dikterna kan bara förhålla sig till denna storhet genom att själv vara anspråksfull. Gjessing har medvetet gått rätt in i en estetik som lånar från romantikens relation till fragmentet. Om världen är splittrad finns ändå inga andra förhållningssätt än att betrakta den i bitar. När världen uppfattas så blir den mer begriplig, verkar Gjessing mena: ”solar och vi kysser varandra: / I / en kyss tappar nuet sina blad som en ros, våra tungor faller av nuet så att nuet står bart, helt utan blad –”.

I hennes försiktiga men bestämda handlag finns soldyrkan, utan att det blir fånigt eller överdrivet. Ändå behålls ett extatiskt tonfall, generöst mot den typ av epifani som annars är förbehållen en betydligt svalare form av poesi. I den mån det finns ett ljus är det inte heller kunskapens eller hoppets ljus, utan snarare undergångens ljus – det som i slutet av tunneln kan vara så vilseledande.

Ljuset blir betydelsebärande och performativt: ”vi befinner oss i en trave ljusglimt, staplad på ett sätt så att glimtarna håller fast varandra i sina ljus – / rymden tror fortfarande att den blir kortvarig: Gud som visar sig så hastigt att vi inte hinner se / (likt subliminala budskap) / kvarhålles!:  rymd”.

Gjessing skriver i otålighetens rytm, och skapar rymd åt sina rymdvisioner. Hon rör sig obehindrat i denna rymd, och om den är bokstavlig eller bildlig kan kvitta. Hennes bildspråk är också ovanligt, oväntat och utmanande. Det sägs ofta om metaforen att den ska vara på samma gång helt överraskande och fullkomligt självklar. ”Det skiter vi i”, verkar Gjessing säga, när hon ignorerar det självklara och bygger på det oförutsägbara och ofta knasiga i sina troper.

Det blir därmed lekfullt och barnsligt när hon skriver bejakandets poetik, och även om jag ibland känner mig vilseledd undrar jag samtidigt om det inte är sådant som är poesins själva funktion – att låta oss tappa fotfästet, för att vi behöver göra det.  

Atlas, Aris Fioretos, Norstedts

Iris Frosts namn är kusligt likt en bifigur i Aris Fioretos debutroman. När han hittar hennes dödsannons får han enligt fiktionskontraktet överta hennes efterlämnade papper, som utgör en pedantisk kommentar till tre av hans romaner. Atlas är det namn han ger till sin sannolikhetsprövande vidarediktning av karaktärerna Sascha, Nelly och Irma. Han låter Iris agera arkivarie i denna minst sagt ambitiösa roman som pendlar mellan det uppsluppet humoristiska och det magistralt självupptagna.  

Det är ändå stundtals stiligt utfört. Denna fejkade encyklopedi fullkomligt kryllar av fotnoter, faksimiler, illustrationer, långa utvikningar. I stället för konventionellt narrativ får vi essäer om själen, könet, hjärnan, poesin, tålamodet, fantomsmärtor, kläder, transvestism, och mycket annat. Även om jag till en början känner mig bortkollrad blir jag så småningom indragen i författarens märkliga romanuniversum. Det är verkligen Fioretos för hela slanten, så det är väl en smaksak om man ibland känner att det står en upp i halsen.  

(Också publicerad i Vi 11/19)

Skriv först. Fråga sen. Manual för nybörjare, PC Jersild, Bonniers

Onekligen finns det en marknad för handböcker i skrivande, med tanke på den strida strömmen av författare som delar med sig av mer eller mindre handfasta råd. Där finns Stephen Kings överskattade Att skriva, Bodil Malmstens Så gör jag, och från i fjol John Ajvide Lindqvists … äh, har glömt, men det var nåt Beckett-citat i titeln, va? Eftersom så många verkar vilja bli författare lär det fortsätta utkomma liknande böcker.

Nu sällar sig doyennen PC Jersild till denna skara, med sin käckt betitlade Skriv först. Fråga sen. Manual för nybörjare. Det är en bok som betonar det praktiska arbetet, även om det kanske inte är några revolutionerande tips som presenteras. Det hör väl till sakens natur: det är svårt att variera de universella råden: läs mycket, skriv mycket, bearbeta många gånger. Jersilds bidrag är att du bör släppa garden när du börjar, bara skriv så går det alltid att gå tillbaka och redigera i efterhand, men det är inte heller något unikt i den uppmaningen; det har jag tipsat mina elever om sedan 1998.

I 27 effektivt skrivna kapitel går Jersild igenom författarens verktygslåda, med fokus på romanförfattaren. Som framgår av titeln är det verkligen nybörjaren han vänder sig till, så det vore kanske oartigt att här påpeka frekvensen av självklarheter. Ett dilemma med handböcker i skrivande blir väl därmed exponerat: den som är i så här stort behov av enkla råd kanske ska ägna sig åt annat ett tag, och den som irriteras över den låga nivån har inte heller något att hämta här.

Här finns en omfattande och förvånansvärt uppdaterad referenslista. Förvånande, då författare i Jersilds generation sällan refererar till författare som utgett böcker efter 1979. Visserligen är det gott om gamla E:n (PO Enquist, Kerstin Ekman, Per Gunnar Evander …), och nog är det aningen unket att utrymme ges åt 86 män men bara 18 kvinnor. Han talar sig varm för, tja, rätt många saker – som Staffan Björcks vid det här laget orättvist bortglömda Romanens formvärld. Annars är hans smak något konventionell. De många exemplen, alla dessa namn som flimrar förbi, säger mig inget annat än att han är läskunnig.

Det är synd att Jersild inte hittat fram till Martin Amis sexton råd, då det hade besparat honom en del arbete (och om fler svenska författare hade hittat dem: besparat läsarna en del usla romaner). Till mina favoriter från Amis lilla lista hör:

Use any anxiety you have about your writing — or your life — as fuel: “Ambition and anxiety: that’s the writer’s life.”

Don’t dumb down: always write for your top five per cent of readers.

When is an idea is worth pursuing in novel-form? “It’s got to give you a kind of glimmer.”

Try not to write sentences that absolutely anyone could write.

Det är också synd att han inte hittat fram till litteraturbanken, eller vilken bok som helst om Hjalmar Söderberg, för då hade han nog inte varit så imponerad över den dramaturgiska kurva författaren till Doktor Glas ritade upp, eller känna sig nödgad att presentera den som ett arkeologiskt fynd. Det finns också något slarvigt över formuleringar som att ”Tjechov brukade säga så” när anekdoten om geväret återges.

Blygsamt nog ser Jersild sig själv som en slags möbelsnickare, en karakteristik som nog ter sig för vilken författare som helst både korrekt och lite riskabel. Korrekt, då det är fråga om att lära sig grunderna i ett hantverk och sedan förfina dem, och riskabelt, då varje snickare någon gång frestas att ägna sig åt att vanställa något oskyldigt med snickarglädjens otyg.

Blir man som aspirerande författare verkligen hjälpt av Jersilds generella besked av typen ”så här gjorde jag”? Det är lätt att uppfatta hans bok som babblig, eller bara ofokuserad. Nog kunde den vid det här laget nästan 60-åriga rutinen gjorts mer synlig (Jersild debuterade 1960 med en novellsamling). Löpande genom texten finns ett konkret romanuppslag om en sjukhusclown, som ska illustrera de olika verktygen – ni vet, karakteristik, stil, dialog, namngivande, genreval … Ibland kan det bli fördomsfullt: ”den manliga författare som vill göra sig till kvinna är ute på farliga vägar.” Därifrån är det långt till Coleridges ideal om den androgyna författaren, snyggt åskådliggjort av Virginia Woolf (ej nämnd av Jersild) och Aris Fioretos i sin bästa roman Mary.

Till avdelningen mer eller mindre grova försyndelser som Jersild gör sig skyldig till hör en märkligt tafatt definition av katharsis-begreppet (som doftar ”moralism” i hans näsa), att han tror att Atwoods Tjänarinnans berättelse utkom 1982, samt att han lite oärligt resonerar kring Harold Blooms teori om The Anxiety of Influence utan att någon gång nämna upphovsmannen. Och nog borde en läkare ha så bra koll på latinet att han kan skilja på orden ”olympiad” och ”olympiska spel”.

Ett generellt problem med handböcker är att alla bra romanförfattare ändå bryter mot alla oskrivna regler och överenskomna påbud. Det är väl också tjänstefel att i en bok av det här slaget diskutera styckesindelning utan att ens orka nämna Thomas Bernhard. Enda sättet för den som vill lära sig skriva romaner blir då att läsa en massa olika romaner. Men inte för många! Det finns nog en anledning att litteraturkritiker nästan undantagslöst skriver så dåliga romaner – de har helt enkelt läst för mycket, vet för mycket om det tekniska.

The Quiet Club: Femtioen skivor av Brian Eno 1973-2017, Joakim Sandström, Zeon Light Text

Länge inbillade jag mig ha en begränsad eller nästan obefintlig relation till Brian Eno, förutom att jag lyssnat på hans insatser med Roxy Music och David Bowie, lika mycket som jag undvikit hans insatser med Coldplay. Med Sleaford Mods ursinniga rim från ”Shit Streets Runny”: ”Brian Eno, what the fuck does he know?”

Ändå fanns det en tid då jag umgicks med några pretentiösa musiker som lyssnade kopiöst mycket på Enos skivor, som ”Music for Airports” och samarbetena med Robert Fripp. När jag i höst tillbringat stunder i Brian Eno-källaren har jag med viss häpnad noterat att en del av musiken låter bekant, men också rätt bra – jag dröjer länge vid den softa 90-talsskivan ”Nerola”, liksom det tidiga Fripp-samarbetet i den hårdare ”No Pussyfooting”, som lägligt nog utkom i nyutgåva för bara fyra veckor sedan.

Anledningen till mitt nyfunna intresse är Joakim Sandströms bok The Quiet Club: Femtioen skivor av Brian Eno 1973-2017, nyligen utgiven av skiv- och kassettbolaget Zeon Light. I den lilla vackert ljusblå volymen staplas intryck – minirecensioner om man så vill – av Enos karriär efter avhoppet från Roxy Music. Sandström kallar det för ”hjärnans musik”, och det är antagligen en adekvat beskrivning, även om det möjligen är just sådant som – tidigare – har fått mig att avstå från att syssla alltför mycket med Enos skivor. Antagligen har jag blivit mer mottaglig av att ha lyssnat mycket på Nick Caves senaste helt ambienta skiva, ”Ghosteen”, samt hans på senare år ofta uttalade beundran för både Eno och Fripp.

Det är lätt att uppfatta Sandströms förhållande till Eno som besatthet, och det utgör en god grund för det här projektet. Själva boken är behändig och behaglig, och nog är det en inspirerande idé: genom lyssnandet utkristalliseras olika teman, själva essensen. Det finns gott om ögon- och öronöppnande ögonblick – som i en kort diskussion av hur betydelsefull slumpen varit för Enos skapande, att många av hans infall bara har råkat inträffa. Boken blir också en bra vägledning för den som inte är lika initierad i Enos ljudvärld, där det tydligt framgår vilka som är enskilda favoriter, såsom ”Discreet Music” från 70-talet – en skiva som kopplas till Sandströms egen barndom.

I stället för sidnumrering löper kronologin med åren längst ned på skivan, något som understryker hur oerhört produktiv han var de första femton åren, då nästan hälften av skivorna som den här boken samlar utkom. Det får väl sägas vara en mer än god arbetsinsats, i synnerhet med tanke på att Eno parallellt arbetat relativt hårt som producent, till exempel åt Devo, Talking Heads, David Bowie, U2.

Är det här då en bok främst för Eno-nördar, eller kan sådana som jag ha behållning av den? En typisk passage, som handlar om skivan ”Evening Star” från 1975: ”Avslutande 28-minutersstycket ’An Index of Metals’ är mer problematiskt. Det är uppbyggt efter en dramatisk båge, med ett dissonansparti som blir svåruthärdligt någonstans vid fyraminutersstrecket. Från åtta minuter och framåt klarnar det dock upp. Det är oroande drone, med successivt ökande distortion – bitvis fängslande, men utan den framåtrörelse som utmärkte de två spåren på No Pussyfooting.”

Så här skriver bara den som litar på läsaren, någon som har något vettigt att förmedla – och återigen bevisas den urgamla tesen att den som verkligen är insatt i sitt ämne blir intressant att lyssna eller ta del av. Sandström är entusiasten som inte förhandlat bort sin kritiska distans. Det är en långvarig och djupgående relation som här nedtecknas i smittande, inspirerande och ibland övertygande ordalag, där det uttryckligt slås fast att popmusik inte behöver reduceras till treminuter långa dängor. Då skapas balans mellan driften att övertyga och viljan att bevara de abstrakta intrycken från musiken.

Som när Sandström agerar guide och pekar ut enskilda låtar som ”An Ending (Ascent)” från skivan Apollo från 1983 som ”det mest översinnligt undersköna Brian Eno någonsin satt sitt namn på.” Ibland får man bara lita på honom: den här skivan finns på Spotify, medan en handfull av skivorna får sökas från andra håll. Det är ändå lätt att beundra den hängivenhet som boken härstammar ifrån.

Och nu håller jag gärna med om hans omdöme som ”Neroli”, den där neutrala och nästan stillastående skivan Eno gjorde 1993. Den kan uppfattas som en projektionsyta, men blir också en musik som är både meditativ och utmanande, en musik som provocerar fram en reaktion. Jag känner just nu att jag inte kan få nog av den, att det är en plats jag bara vill stanna i.   

Barnet – en sonettkrans, Olivia Bergdahl, Brombergs

Sonettkransen brukar kallas den svåraste poetiska formen. Fjorton sonetter, där den sista raden i varje utgör den första raden i nästkommande, med bibehållet rimschema. Krönt av den femtonde och sista ”mästarsonetten”, som samlar alla förstaraderna. Några lyckade exempel är Inger Christensens Sommerfugledalen (Fjärilsdalen) från 1991, samt Lotta Olssons Den mörka stigen från 2003.

Olivia Bergdahls Barnet är också en sonettkrans. Rimmen är ambitiösa, medan jamberna, alltså versfötterna, ofta avviker. Det ger en snubblande rytm som gör sonetterna tämligen svårlästa, speciellt om man jämför dem med Olssons gehör – eller för den delen de sonetter Malte Persson skrev i Underjorden 2011. Därmed missas en viktig poäng med den bundna versformen: hur friktionslöst den fäster i minnet.  

Dock imponeras jag av Bergdahls självsäkra kaxighet, och hon gestaltar en uppväxtskildring som inte saknar charm. Eller vad då uppväxt, snarare är det en upptäcktsskildring, där barnet upptäcker världen, i ett narrativ som är generöst med häpnadsväckande ögonblick. Det är helt förankrat i ett nu, lätt igenkännbart tack vare genomgången av en del svenska stereotyper, samt en effektfull anspelning på Cornelis Vreeswijk.

Rimtvånget ger utrymme åt en och annan ålderdomlig glosa, men annars är det frågan om ett direkt och begripligt tilltal. Bergdahl har lång erfarenhet av scenpoesi, och hon skriver roligt, fyndigt. Ändå är jag inte alls övertygad om att det är så här årets bästa svenska poesi ser ut. Den är för grund, och även om den gör en ansats att greppa om stora ämnen, som identitetssökande och vuxenblivande, är utfallet för vagt, för diffust.

Det är ändå en fin bok, och enstaka strofer är både klangfulla och innehållsrika. Synd ändå att mästarsonetten ger ett svagare intryck, särskilt den tama sista terzinens nästan klichéartade crescendo: ”Det dånar runt omkring oss, detta dånande hav / med barnet som ett facit. Det säger bara det: / En människa är en människa – och det är allt.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/10 2019)