Benny – drevet, döden, Lotta Fristorp, Kaunitz-Olsson

”Har sanningen någon plats i ett drev?” Så lyder sista meningen i Lotta Fristorps bok om Benny Fredriksson, Benny – drevet, döden. Här drivs en välbelagd och välmotiverad tes att det var mediadrevet som fick teaterchefen Benny Fredriksson att begå självmord i mars 2018. Det är en ohygglig berättelse som förs fram av vännen och  tidigare medarbetaren Fristorp, i en jag anklagar-skrift med hård udd mot främst Aftonbladet och Åsa Linderborg, men också mot Dagens Nyheter.

 

Får man veta sanningen? Nej, men däremot är Fristorps bok ett viktigt inlägg som kan klargöra en hel del om drevets mekanismer. Som att drev automatiskt förstärker och förvränger, och att gamla förträngda saker stiger upp till ytan. Det var till stor del anonyma vittnesmål som Aftonbladet valde att publicera i december 2017, några av dem kopplade till #metoo. Åsa Linderborg skrev krönikor där hon påstod att Fredriksson tvingat en skådespelare till abort – ett anonymt vittnesmål som är svårt att bemöta.

 

Bokens omslag återger ett svartvitt mönster, som eventuellt ska illustrera det sorgliga i att verkligheten så ofta ägnar sig åt att upprätta sådana oerhört förenklade versioner av vad som skett. Sanningen: jag vet inte. Vi vet inte. Fristorps inlägg är delvis partiskt. Å andra sidan var debatten oerhört hätsk och hetsig och i enlighet med drevets mekanismer blev de försvarande rösterna dränkta i bruset. Hennes bok är en slags thriller som tydligt utpekar skurkar och hjältar.

 

Som chef var Fredriksson arbetsnarkoman med 80-timmarsvecka som regel. En arbetsinsats som ställde höga krav på omgivningen. Sant verkar också vara att han var nyckfull och lynnig, med en del aggressionsproblem. Men också en chef som åstadkom saker med teatern. Den svåra balansgången. Men det är också så här: att vara chef är ingen popularitetstävling. Fredriksson var en omvittnat populär chef, ja, men den som är populär skaffar sig också många bakdantare och fiender. Han verkar ha varit despotisk, men det ligger å andra sidan i chefskapets natur.

 

Det är en bok som gör mig lite ambivalent. Gång på gång berättar Fristorp om hur bra Fredriksson var som chef för Stadsteatern, och jag vill inte betvivla det, men bevisföringen är lite svag: ”Om en föreställning på en liten scen blev en publikframgång flyttades den upp på stora scenen.” För mig låter det som en självklarhet. Vari Fredriksson storhet består blir inte helt förklarat, även om det framgår att framgången anlände med ett högt pris. Han utsåg somliga till bundsförvanter, och Fristorp var definitivt en av dem.

 

Enligt boken dödade Aftonbladet honom. Det är en oerhörd anklagelse. Har sanningen någon plats i en bok om ett drev? Sanningen kommer i kläm. Fristorp var nära vän, och det är kanske där både bokens auktoritet och Akilleshäl föreligger. Han hade ett obestridligt unikt engagemang, och var en krävande chef, sådana som man antingen sluter upp kring eller skvallrar om. Var det skvaller som dödade honom? Det är i så fall människans ynklighet som exponeras.    

 

Denna ynklighet finns också hos en del av de skådespelare vars beteende outas av Fristorp. Sådana bångstyriga barn! När Fredriksson valde att avgå efter Aftonbladets publiceringar utlöstes flera krönikor, däribland i Dagens Nyheter. Lovorden sparades till efter hans död. Som vanligt.  

Hovdamen Ukon. Kuddboken, ett återbesök, Helena Eriksson, Anti

”Ukonstigare och Ukonstigare”, som en uppdaterad Alice borde säga när hon registrerar sin kroppsförändring i andra kapitlet av Lewis Carrolls roman. UKON är legendarisk svensk poet med stort sinne för spratt och upptåg, och nu har han utsatts för ett (o)tillbörligt odygdigt skälmstycke av poetkollegan Helena Eriksson i årets Ukonstigaste bok: Hovdamen Ukon är …

 

… ja, vad är det för bok egentligen? Det är ett kollage, med bilder där Ulf Karl Olov Nilssons (UKON) ansikte klippts in i fotomontage, ibland som kvinna, ibland som djur. I en modern version av Sei Shōnagons Kuddboken, en japansk klassisk roman från 1000-talet. Eriksson, vars bok Kore på Starbucks bernur skrev om så sent som i oktober, anropar UKON i dikterna, varnar honom för blommorna och snöflingorna. I en helt japansk miljö, i enlighet med Kuddboken – med rispappersväggar, lotusblommor och körsbärsträd.

 

Om Eriksson i sin tidigare poesi ibland framstår som kryptisk och svår – jag brottas fortfarande med vad hon ville åstadkomma med oktoberboken – är hon här mindre intrasslad i dunkla utsagor. Det är en öppen och generös dikt. Men definitivt inte helt tillgänglig. För hur ska det uppfattas, till att börja med? Är det en hyllning eller en nidbild hon har åstadkommit? En satir, en stridsskrift, något annat? Och spelar det egentligen någon roll?

 

Här frigörs mer lekfulla dikter av Eriksson, något som möjligen legat latent i hennes tidigare poesi. Bilderna samspelar med innehållet, där UKON utsätts för en queer blick ibland, men inte enbart genom att transponeras till kvinna. Han likställs som fågel också, med fladdrigt flaxande armar. Eller fjäril – och det är kanske att övertolka, men med en överdimensionerad fjäril som – tja, kombinerat halssmycke och topp, kanske – blir hen aningen lik transpersonen Buffalo Bill i filmen Silence of the Lambs, i en kontext med inte bara blodmåne utan också blodspår i snön.  

 

Men blodet ska också utläsas som bläck. Den här boken är helröd, likt den japanska Kuddboken så som den publicerades av Ellerströms för nio år sedan i Vibeke Emonds översättning, som Eriksson prisar i en inledande fotnot. Skriva med blod: gör inte alla egentliga författare det?

 

Ibland är Erikssons dikter ekfraser till kollagen, som när just bilden med fjärilen anspelas på: ”där du står, med ringen / eller bara fladdrade i vinden, drev / följde med den in mot land / Var det lycka, Ukon / inte ur en snäcka / ur ett rede i vassen”. Ja, här föds inte en Venus, utan en Ukon, en hovdam, en queer poet, kanske motvilligt, kanske med samtycke – vad vet jag? Återigen, är det ens viktigt för receptionen av boken?

 

Nä, men det är ändå en bok som ställer många frågor. Erikssons tilltal är oväntat, abrupt, men ofta roat och roande. Slitna fraser ges nytt innehåll, tänjs, vänds på, vrids ut och in, upp och ned. Läsningen laddas med osäkerhet, utifrån både etiska och estetiska principer. Det här är en överskridande bok, möjlig att ta sig in i på olika sätt (den är till exempel omsluten av en röd tråd – ledtråd! – och man måste bestämma om man har tålamod att knyta upp den eller klippa av den). Samt det Ukonstiga citatet på ryggen: ”alla pratar genom vassväggen hela / tiden detta sorl”. Och på omslaget ingenting alls, bara en blodröd färg. Ukonstigare och Ukonstigare, som sagt.

Nina Simone's Gum, Warren Ellis, Faber & Faber

Warren Ellis är violinisten som enligt viss historieskrivning manövrerade ut först Blixa Bargeld (2003) och sedan Mick Harvey (2009) som nyckelvapendragare i The Bad Seeds för att tonsätta Nick Caves sånger. Men riktigt så enkelt är det förstås inte, bara att musiken tagit en helt ny inriktning efter att de här två originalmedlemmarna lämnade bandet. Dessa tre homogena skivor – Push The Sky Away (2013), Skeleton Tree (2016) och Ghosteen (2019) – hör också till de bästa i Caves långa karriär.

 

Nyligen utkom Ellis med en bok som troligen är den knasigaste självbiografin en rockmusiker har skrivit. Ellis, liksom Cave med australisk härkomst, har sin bakgrund i det ypperligt kaotiska instrumentala bandet Dirty Three, och har under 2000-talet också gjort flera filmsoundtrack tillsammans med Cave (bland dem den kommande filmatiseringen av Joyce Carol Oates Blonde). Knasigheten består i att hela boken handlar om Nina Simones tuggummi.

 

Ja, hans bok Nina Simone’s Gum berör det mytomspunna tuggummi Doctor Simone placerade på sitt piano vid en konsert i London 1999. Det var föremål för ett skojfriskt samtal mellan Ellis och Cave i fejkdokumentären 20,000 Days on Earth. Sedan plockades det fram och hamnade i den utställning om Caves liv som förevisades i Köpenhamn i fjol, Stranger Than Kindness.

 

Storyn: Cave kurerade Meltdownfestivalen 1999, och som avslutning skulle Nina Simone sjunga. Hon var sjuk, hade knarkat en del innan, och inledde konserten bedrövligt. Sedan vände allt, och i Ellis minne framstår denna konsert som en religiös upplevelse, och han lyckas återskapa atmosfären och känslan, trots att det saknas filmklipp och ljudinspelningar och i stort sett också foton. Men han stegade fram efteråt och lyfte ned tuggummit, som satt fast i en handduk hon använt för att torka sin svettiga panna. Sedan behöll han denna relikt, plockade fram den ibland, men har aldrig rört det med sina fingrar. Bara tittat på tuggummit med tandavtrycket intakt, och hämtat konstnärlig styrka ur vetskapen om dess existens: kanske det är denna tingest som väglett honom i hans musikaliska vägval och bistått honom i hans kreativa process under det oerhört produktiva 2000-talet?

 

Det är en slags självbiografi. Redan som barn visade Ellis tydliga samlartendenser.

I denna bildrika bok återges också arbetsprocessen att skapa olika smycken baserade på tuggummit, liksom en planerad skulptur, som Ellis föreslår ska placeras antingen på Antarktis eller i Döda havet, eller i närheten av Sfinxen i Egypten, eller något annat coolt ställe. Hela projektet balanserar mellan det sublima och det löjeväckande, mellan storhetsvansinne och barnslig ödmjukhet. Faktiskt allra mest ödmjukhet, främst när han skriver om musikens livräddande egenskaper.

 

Ellis och Cave har skapat en mängd musik tillsammans under 2000-talet, inte endast filmmusiken och till Caves egna skivor, liksom den gemensamma skivan Carnage från i våras. De har också skrivit flera låtar som vitaliserat Marianne Faithfulls senare skivor. Caves förord förankrar den historia Ellis senare ska berätta. Myt och sanning rör sig nära intill varandra, som man kan förvänta sig när legendariska historieberättare tar ordet: ”Dreams that roam between truth and untruth / Memories that become monstrous lies”, som Cave sjunger i ”Do You Love Me, Pt 2”.

 

 

Ellis är något av fangirl när han skriver om Nina Simone. Men det handlar inte bara om henne. Han betygar sin vördnad också inför den grekiska artisten Arleta, vars låt ”Mia Fora Thymamai” han gjort coverversioner av. Liksom han hyllar Beethoven och Alice Coltrane. Överhuvudtaget är Ellis pigg på att prisa kolleger och visa vilken unik och sällsam kraft som finns i musiken. Han skriver oerhört fint om samarbetet i studion och på scenen, om än kortfattat, men skriver också vid flera tillfällen fint om de sköra stunderna då musiken kommer till. Han visar hur sköra de stunderna är, och hur viktigt det är att vårda dessa stunder och ta vara på dem, för de är så nödvändiga. På några ställen framkommer komplex inför det skrivna ordet, något man kan förstå eftersom hela hans liv kretsat kring musiken sedan han som barn plockade upp sin första fiol.

 

Så blir det en bok om en talisman, och om du nu känner att det ändå bara är ett värdelöst tuggummi har du inte fattat ett dugg om vad som gör musik till en så speciell konstart. När Ellis får höra att ett begagnat tuggummi från Alex Fergusons käkar – ”apparently he’s a football coach”, som han med suverän nonchalans tillägger – betingat ett pris på nästan 4000 pund inser han att försäkringsvärdet på hans tuggummi kanske behöver uppvärderas. Fast vad då ”hans”: det är ett tuggummi som inte längre tillhör honom, inser han när han ser det förevisas på museet. Det är som med musik: när den är inspelad och släppt på skiva tillhör den inte artisten längre.  

Jag är bror till XX, Fleur Jaeggy, översättning Viveca Melander, Nilsson

Titeln på den tredje boken som översätts av schweiziskfödda författaren Fleur Jaeggy (tack Nilsson förlag) lyder Jag är bror till XX, utkommen 2014 i original. Så inleds också titelnovellen, den särklassigt längsta i en annars tunn volym noveller, tjugo stycken som ramlar in på cirka 140 sidor. Och det är en omtumlande inledning, en omtumlande novell, som direkt försätter en i ett krampartat läge.

 

Missta dig inte – det här är en författare som stirrar rätt in i det gåtfulla, och bekräftar att världen är vrickad. Jaeggys noveller är gränslösa och smått vansinniga, och bejakar den farlighetens potential som finns i all betydande litteratur. Den bär på starka krafter och är ute efter att förändra oss i grunden.

 

I första novellen är det en bror som berättar om sin sju år äldre syster, hon som heter XX. Brodern har ett, hm, speciellt tonfall, tufft och oresonligt: ”En gång, när jag var åtta år, frågade min mormor mig, vad vill du göra när du blir stor? Och jag svarade, jag vill dö.” Det blir en skräckhistoria om ensamhet, sömnbrist och tystnad. Berättaren uppvisar en kedja av tankar som pekar ut ett sönderfall. Han är psykiskt förstörd av sin uppväxt, där mamman trugar barnen med sömntabletter såsom andra föräldrar ger barnen frukt. Denna skrämmande bild återkommer i novellen ”Det perfekta valet”, och förankrar fiktionen i något upplevt.

 

Överlag har Jaeggy hittat en aggressiv ton, en slags tvärtom-estetik som utnyttjar negationen för att gå hennes ärenden. Meningarna är påfallande korta, avhuggna stycken, och det är så egenartat hanterat. Det är ett tilltal som är vresigt, och vars karaktärer befinner sig i spektra som man gärna kallar tvära. Hon skriver också om förbjudna tankar och impulser. Och självmordet finns alltid närvarande, som både möjlighet och hot.

 

Novellerna slutar också i lojalitet med aggressiviteten, som om novellerna vore styrda av uppgivenheten. ”Det fanns ingen plats vid namn slutet”, lyder en av de besynnerliga sluten, och jag erkänner att jag måste läsa meningen ett par gånger för att helt förstå den. Jaeggy vägrar ge oss svar, försoning, förklaring, tillrättalägganden. Där lämnas vi innan allt klarnar. Slutet existerar inte i de här novellerna, och detta faktum förstärker deras drag av skräck. Och besatthet, och fixering vid detaljer in till det tvångsmässiga.

 

Det som gör de här novellerna så bra är att de så ofta rör sig mot det oväntade. Där drabbar Jaeggys insikter desto hårdare. Hon skriver om författande kolleger, som Iosif Brodskij, Ingeborg Bachmann, Oliver Sacks. Hon återger Thomas de Quinceys 1800-talsdefinition av skrivande som ett ”dark frenzy of horror”, något som med lätthet kan appliceras på Jaeggy själv. Vill man ha ett hum om hur det är att läsa henne kan man jämföra med Olga Tokarczuk, vars noveller också gärna förhåller sig lika fritt till den konkreta verklighetens gränser.  

 

I dessa noveller finns flera exempel på överskridandets konst. Jaeggy uppsöker religionen, undersöker dess förmåga att både snärja oss och göra oss fria. Den både skadar och läker oss, och så är det med hennes bild av kärleken, som något som gör ondare än något annat. Hennes karaktärer mer bevakar än iakttar världen.

 

Ensamhet, tystnad och sömnbrist: det var vad första novellen handlar om. Vidare om kylan, om döden, om elden och det som sätter världen i brand, om skadade familjerelationer, om holocaust, om barns utsatthet, om möten mellan det konkreta och det bildliga. Och om hur nära döden vi alltid befinner oss. Hur lätta vi är att dupera, när förbjudna tankar och impulser styr oss. Svagheterna finns i oss alla. Hennes karaktärer är frånkopplade verkligheten. Budskapet är uppgivenhet, och samtidigt en slags självklarhet, och själva kompositionen förenar det olyckliga med det lyckosamma.

 

När jag var barn och läste serietidningar hade bokstaven X en särskild plats. Den markerade på skattkartorna alltid var kistan med dyrgripar var nedgrävd. Jaeggy dubblerar insatsen med två XX i sin titel på den här novellsamlingen, liksom för att visa hur värdefull hennes skatt är. Jag är synnerligen glad att jag har hittat fram till den. Läs den här, men också de två tidigare, romanerna Proleterka och Tuktans ljuva år.

Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund, Thomas Nydahl, Occident

En sommar läste jag Anne-Marie Berglunds böcker, ivrigt påhejad av bibliotekarier som tjänstvilligt plockade fram klenoderna från magasinet. Jag minns mest stämningar. Hur värmen från sommaren letade sig in i böckerna och vice versa, och jag blir sällsamt glad när jag tänker på att något av den värmen finns kvar i dessa böcker nu när de återfått sin placering i magasinen.

 

Där borde de inte finnas; de borde återinföras i det kretslopp som heter den svenska litteraturhistorien. Berglund, född 1952 och död 2020, är alldeles för viktig för att vi ska undvara henne. Detsamma gäller Rut Hillarp och Birgitta Stenberg, för att nämna två andra svenska författare som i någon mån ägnar sig åt ett likartat skrivande.

 

Nu utger Thomas Nydahl en fin volym som samlar ett urval av de brev hon skrev till honom: Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund. Där går hon förresten ganska hårt åt Stenberg, som sannerligen inte är ensam om att drabbas av ganska bittra utfall. Men det finns åtskilligt att glädjas åt över denna bok.

 

Först och främst ger det tillfälle att på djupet lära känna Berglund, som trots att hon tillhörde centrum – utgiven på Bonniers mestadels – ändå förblivit en doldis. ”Sveriges enda riktiga kultförfattare”, skrev Kristoffer Leandoer i det oerhört fina numret av 20TAL som helt ägnades åt ”Anne-Marie Berglunds uppror” strax efter att hon dog i mars förra året. Nydahl väljer en ovanlig princip, när han inte återger hela brev, utan korta utdrag. Korrespondensen inleds i maj 1996, efter att hon medverkat i ett tidskriftsnummer om Ulf Lundell, och sista brevet skrivs i januari 2020. De är varsamt redigerade, och intentionen hos Nydahl är att behålla henne i ”minnets eviga ljus”. Vackert sagt, och sant.  

 

Det är också oerhört fint att så många av Hideo Matsumotos porträtt av Berglund finns med i boken. Detta gåtfulla ansikte! Matsumoto levde tillsammans med henne i trettio år, och har en unik förmåga att fånga ett helt livsförlopp i varje enskilt foto. Vad säger detta ansikte? Att här finns lika mycket mörker som det finns ljus. Något breven förstärker, då de talar om depressioner, men också om lyckostunder, och en lekfullhet som – ursäkta, svenska författare – är ovanlig. Men också: ansiktet förmedlar en mildhet som inte ska förväxlas med timidhet. Och på tal om senhöstens debatt om hur kvinnor blir fula när de blir äldre: titta på denna kvinna, äldre än många av skribenterna i debatten, och se hur hon skiner.

 

Men det är många sorgliga tankar som förs fram, och en tilltagande skröplighet, med depressioner och självhat, sönderfall och drickande. Hon har en fin blick för andra människor. När hon får höra talas om Mare Kandres död ger hon med några korta meningar en ypperlig karakteristik av det som gjorde Kandre så speciell:

 

Hon gav ett både bräckligt och oerhört envist, målmedvetet intryck. Man kunde känna att det var en människa som misshandlade sig själv. Piskade sig.

 

Det är tråkigt att Berglund inte kunde utnyttja den här fina blicken på andra oftare, att hon har sådan outnyttjad potential att skildra människor, något som borde ha tillåtits fortsätta i fler prosaböcker än de relativt få hon skrev (åtta).

 

Men jag imponeras av hennes förmåga att tänka okonventionellt, att ofta lyfta de oväntade perspektiven. Jag ser det så här: hon skriver utifrån en ärlighet som är så stark att den nästan blir övermäktig, en ärlighet som är en kraft som kan välta omkull inte bara en själv utan också ens omgivning. Och styrkan i den ärligheten ska inte underskattas när den riktas mot en själv: ”Den stora rädslan jag har är för min egen självdestruktivitet. Ingen man på jorden kan skada mig bättre än mig själv.”

 

Det är ett sätt att tänka som bevarar en ungdomlighet, och kanske det är därför hon ser så pigg ut på bilderna, att hon helt enkelt glömmer bort att hon är en åldrande människa? Hon blir följsam mot livets utmaningar, ser dem rätt i ansiktet, men vägrar späka sig. Därför blir det här en helt fantastisk bok, eftersom Berglund har så mycket klokt att förmedla. Det blir en ynnest att ta del av dessa insikter, som inte har tillkommit i brist på kontakt med den hårda verklighetens klang. Hon skriver utifrån en tydlig klassidentitet, återigen något som kan ha fått henne att känna sig utanför de litterära sammanhangen. Samtidigt är hon ju långt ifrån bortglömd under dessa sista år, då hon erhåller flera litterära priser, som Svenska Dagbladet litteraturpris, Sveriges Radios lyrikpris och Frödingpriset.

 

En del av det hon skriver om är svårt och jobbigt att ta till sig, men så ser det ärliga livet ut. Det är jobbigt att leva, och därför behövs böcker som denna, i funktionen av vägvisare. Mycket av breven avhandlar Berglunds uppfattning att hon befinner sig vid sidan av det offentliga, att hon inte har så mycket med andra författare att göra. Det stämmer nog, att hon förkroppsligade ”dam med dåligt rykte” (så heter ju en av hennes bästa böcker Dam med dåligt rykte på sin vanliga runda). Hon tar själv upp tidigare erfarenheter som nakenmodell, porrfilmsskådis och prostituerad. Varken skam eller stolthet har plats i hennes känsloregister, verkar det som, åtminstone inte när det gäller privatlivet, där hon glatt träffar långtradarchaffisar för one-night-stands.

 

En av sorgerna är att flera av de planerade bokprojekten avbryts. Därför avstannade produktionen under 2000-talet. Det handlar om att inte vare sig kunna eller våga skriva, liksom att inte tåla sin egen skrift. Att skriva blir skambelagt. Problemet med det skadliga livet är att det blir skadligt först när det är för sent, det vill säga att effekterna inte visar sig förrän du borde ha ändrat riktning. ”Stressen och spriten” som hon själv anger blir del av det destruktiva. Det är sorglig läsning, men allt bärs av en okuvlig optimism trots allt. För så är det nu med optimismen, att den inte låter sig hejdas. Mycket kan sägas om Berglund och den livssyn hon uttrycker här, men hon gnäller aldrig: ”Ha ont i ett knä – det är inte sjukdom. Sömnlöshet, svårmod, rädsla – det är inte sjukdom det är existens.”

 

Det liknar en självbiografi, och det är generöst med drygt 300 sidor litteratur av denna kaliber, och plötsligt kan man förlika sig med att det inte blev fler böcker under den period som avses, 1996-2020. För här är den till slut, ännu en klenod att – nej, inte hamna i magasinen, utan att ställa på en prominent plats i allas bokhyllor.

Velocitas, Ulrika Revenäs Strollo, Rönnells

Ulrika Revenäs Strollo debuterade 2002 i Bonniers föredömliga serie ”Ny lyrik”, som utkom med ofta 4-5 titlar per år, poeter vars namn nu kan ha fallit i glömska men med lysande undantag såsom Anna Hallberg, Hanna Hallgren, Lotta Olsson, Eva Ribich, Joar Tiberg. Behöver det sägas att serien gärna finge komma tillbaka?

 

Efter två böcker upphörde dock Revenäs Strollo sin offentliga verksamhet som poet. Enligt utsago uppehöll hon sig i USA, men återkom glädjande nog för två år sedan med en svit måndikter, dels i Lyrikvännens temanummer om månen, och dels i boken (måne, efteråt) på det undanskymda förlaget Tragus, med illustrationer av Marja-leena Sillanpää. Hon skriver ömsint och finstämt om månen: ”vad gör patriarkatet för Månen? vad gör Månen / för patriarkatet? / Månen förnekar allt ansvar”.

Med undantag för denna boks sista rad ingår månsviten i Revenäs nya bok, den andra efter återkomsten. Velocitas är utgiven på Rönnells, och om titeln låter vagt bekant för någon med koll på engelska glosor betyder det väl ungefär hastighet. Det är också knutet till ett citat från Primal Screams låt ”Velocity Girl” från 1986, som återges snyggt mot bokens slut. Rörelse är också något dikterna föreskriver.

 

Revenäs Strollo skriver om naturen: vad har den med oss att göra, och ärligt talat – vad har vi med den att göra? Det är befogade och allt mer aktuella frågor. Dikterna rör sig i en riktning mot det som inte uttalas, mot det som tiger still, och där i det outtalade uppstår en spänning som är klart meningsfull och nyttig. Velocitas är förstås en mer storstilad återkomst än den korta månboken, och indelningen i sju avsnitt skapar en sammanhållen enhet. Ändå fortsätter Revenäs Strollo att förhålla sig till det blygsammare formatet.

 

Dikterna återger det som syns, det som dras fram i ljuset, och det är med hjälp av ett bildseende som känns igen från debuten Ristar in sina märken. Finurligt nog har denna nya bok en liknande färgskala på omslaget, och även här dominerar kroppen och dess krämpor. Men det är en kropp som befinner sig i ett försvinnande läge. Och det som gör ont finns kvar: ”Rivmärken. Streck. Hopklumpade. Rader. / En. / (punkt)”. Redan i debuten fanns dessa drag, hur kroppen vill upphöra. Då kunde hon skriva: ”Det går en spricka genom varje sten, mörker och järn / långt ner i ett av jordens lager, leran / tunn som din handled; / jag är inne i det stora regnet, med linjalen mäter jag havet”.

 

Ändå vore det ett misstag att betona misstagen, skörheten och skadorna för mycket, hur mycket dessa attribut än verkar dominera dikterna. Revenäs Strollo skriver om den smärta som är vår arvedel, och får det att verka som att världens värk har flyttat in i kroppen, att det som gör ont i oss har sitt ursprung i den yttre världen. Debuten talade om att rista, och ibland övergår denna handling i att smeka i dessa nya dikter. Men det som skapar samband är hur dikterna är följsamma mot den poetik som var färdigskriven redan i debuten (som bland annat nominerades till Borås Tidnings debutantpris).

 

Här finns hårda och vassa dikter om smärta. Våldet är latent, eller – för att gripa efter ännu en engelsk glosa – dormant, som väl betyder vilande eller slumrande. I dikterna finns ansatser till förändring, att det mest fördärvliga är att stelna i konventioner och i det som förväntas av en. Hellre ge sig ut på jakt efter nya intryck, även om det inkluderar förluster av dramatiskt slag:

 

och jag vill inget hellre, jag gråter ansiktet

tänderna lossnar ögonbryn haka kinder

 

och jag böjer mig ner över ansiktet

det är inte möjligt det är inte jag det är inte jag

 

Jag läser dikten i sken av den debatt om hur svårt det är att åldras som snygg kvinna, initierad 20/11 av Ann Heberlein. Det må stämma, men många skulle nog vilja hävda att det är svårt att åldras också som mindre snygg. Alla dessa förändringar som uppstår, men det enda som hjälper – har jag märkt – är att tillbringa mindre tid framför spegeln. Annars uppstår ohjälpligt just de tankar Revenäs Strollo får med i dikten: ”det är inte jag det är inte jag”.

 

Hennes dikt är utåtriktad på sina egna villkor. Den är återhållsamt högmodig, om något sådant nu skulle existera. Alltså att den är både stolt och ödmjuk i samma andetag. Hon testar olika tekniker, såsom ramsan, besvärjelsen. Raden ”det brinner / ett hårt ljus i oss” kan erinra om hur det är att läsa Lars Norén. Det är med andra ord en stark återkomst av en saknad poet, nästan lika saknad som Bonniers ”Ny lyrik”-serie.

Bilder av den flytande världen, Amy Lowell, översättning Alan Asaid, Faethon

Alla sanningar anländer med en viss modifikation. På innerfliken till Faethons vackert mörkblå urval av Amy Lowells dikter, Bilder av den flytande världen, står det: ”För första gången på svenska ägnas en hel bok åt hennes poesi.” Men helt nyligen utgavs på lilla förlaget Pamphilus faktiskt boken Nio dikter om Amerika. Sant, det var mer häfte än bok, men ändock.

 

Båda gångerna har entusiasten Alan Asaid översatt, och det är välkommet att Lowell äntligen ges en plats i en svenskspråkig kontext. Om du nu säger ”Amy vaddå?” är du kanske ursäktad, men hon var en på sin tid uppburen poet med flera litterära priser i sitt skåp. Ekonomiskt oberoende ägnade hon sig åt att utöver skriva drygt 500 egna dikter förmedla imagisterna Ezra Pound och H.D. (Hilda Doolittle) till en amerikans läsekrets. Dessa ansågs som obskyra avfällingar som häckade i Europa. Därmed har Lowell säkrat sin plats som given referenspunkt för den som intresserar sig för den tidiga amerikanska modernismen – hon levde mellan 1874 och 1925.

 

Ur sex samlingar har Asaid plockat en hel del russin. Här handlar det i hög grad om naturen och staden, om människans förmåga och oförmåga att leva intill dessa entiteter. Tilltalet är typiskt amerikanskt i sin omedelbarhet – lex Walt Whitman – och ingripande, berörande, pockande.  

 

Modernismen i all ära, men Lowell förlitar sig också på ett idiom som hör hemma i en äldre tradition, den romantiska. Samma år som hon dog utkom hennes massiva biografi över förebilden John Keats, och första dikten i det här urvalet är en slags Keats-pastisch. De gamla ideal som hon förhåller sig till bryts dock upp i en sammanstötning med de nya modernistiska idealen, och därmed uppkommer vissa paralleller med en viss Edith Södergran.

 

Det är verkligen ett gott betyg åt dessa dikter, där de framställer en dubbelhet i hur gammalt och nytt möts och samverkar. Lowell har utövat ett markant inflytande på flera generationer amerikanska poeter, med ett idiom som balanserar det råbarkade med det finstämda. Här räcker det med att nämna ganska disparata poeter, som John Ashbery, John Berryman, Elizabeth Bishop, Anne Sexton, Sylvia Plath, Adrienne Rich och Louise Glück. Gemensamt för dessa, och för Lowell, är att de agerar utifrån lika mycket lekfullhet som allvar, och att ironin ges en fri roll i skrivandet.

 

Hon skriver också en radikal sorts kärleksdikt, som blir nästan aggressiv i sina anspråk, såsom i den korta ”Taxin”, som också illustrerar hur natur och stad interagerar:

 

När jag lämnar dig

bultar världen död

som en slak trumma.

Jag ropar efter dig mot de utskjutna stjärnorna

och skriker mot vindens berg och dalar.

Gatorna närmar sig snabbt,

den ena efter den andra,

klyver dig från mig,

och stadens ljus sticker i mina ögon

så att jag inte längre kan se ditt ansikte.

Varför ska jag lämna dig

och skära mig på nattens vassa kanter?

 

Bildspråket blir allt dråpligare genom den här relativt utförliga urvalsvolymen, som täcker åren från 1912 till de postumt utgivna böckerna efter 1925. Och det är nog kärleksdikterna som gör starkast intryck: ”Mina ögon brinner, / mina händer är flammor som söker dig, / men du är mig lika avlägsen som en ljusskarp planet, / synlig långt bort på en kvällshimmel.” Kärleksdikterna är ofta sällsynt lyckliga. Lowell skriver lika kärleksfullt lyckligt om vinden, men också en hel del om katter, om krig, om fåglar, om månen, om träd, om blommor, med mättad natursymbolik, tunga med innehåll men också impressionistiska och stämningsskapande. Sällan ger hon sig väl helt i kontakt med den imagism som Pound introducerat, men hon har en förmåga att uppenbara hemligheter i enkla, lättförståeliga bilder.

Som den här kärleksförklaringen: ”Din skugga är inte skugga, men utstrött solsken; / och på natten drar du ner himlen / och sveper dig i stjärnor.” Men säg den lycka som består. Kärleksdikterna övergår också i anklagande, vemodigt anstrukna utfall: ”inget av de ljud jag hör är din röst, / staden är lösryckt – banal, / och min hjärna värker av tomhet.” Det är en slående bild, att det är hjärnan och inte hjärtat som påverkas av den älskades frånvaro, men så arbetar poeten, med bilder som vägrar foga sig i de förväntade slutsatserna. Denna tomhet återkommer, och injagar rädsla, förvirring och ångest hos diktjaget. Ur de diskreta portar som förtvivlan byggt sipprar alla dessa hemska känslor ut, hur gladlynt ytskiktet än har färdigställts: ”Jag är ensam om att inte passa in: / en ilskröd skåra / som kungör rastlösheten / i ett orimligt sekel.”

 

I samlingen finns två kritiska texter som tillför viktiga beståndsdelar och bidrar till att boken ter sig än mer oumbärlig. Men också en ekfras på Zorns berömda målning ”Baderskan”, med en precis iakttagelse av hur exceptionellt han målade vatten (penibelt nog kallar Lowell honom för Andreas Zorn, men Asaid ändrar diskret i diktens titel). Men mest imponerar den ödmjukhet Lowell tar sig an tillvaron, och då avses både objekt och människor. Diktjaget blir till i blicken på annat, och det är den sannaste definitionen av kärlek som jag känner till, och därmed läser jag hennes dikter som ett välbehövligt motgift mot samtidens besatthet av självbespegling och narcissism. Vi finns inte till för oss själva, utan för andra.

"Vi är inte färdiga med Sylvia Plath på länge än"

Sanna Tahvanainens roman Körsbär i snön från 2019 inleds med berättarjagets tillkännagivande: ”Jag borde heta Sylvior, inte Sylvia. Sylvior Plathor. Jag är pluralis, inte singularis. I mig finns hur många Sylvior som helst. En på varje sida. Ibland ännu flera.” Det är en adekvat beskrivning av vad som skett med författaren Sylvia Plath, vars biografi blivit ett prisma som genererat flertalet fiktiva verk. Allra senast Elin Cullheds roman Eufori, som vann Augustpriset förra veckan. Men det finns anledning att studera vad det är för lockelse som dragit så många författare till just Sylvia Plaths levnadsöde, och hur det påverkar bilden av ett författarskap att det biografiska stoffet blir utsatt för ständig omtolkning.

 

(Skriver om Sylvia Plath och romanerna  om henne på SvD idag.)

 

Stargate. En julberättelse, Ingvild H. Rishøi, översättning Marie Lundquist, Flo förlag

Så här i bokårets slutskede brukar julklappstipsen anlända, och då är det lämpligt att Flo förlag presenterar Ingvild H. Rishøis Stargate nu i december, då det är en bok som borde finnas inslagen under varje svensk gran. Efter tre tunna novellsamlingar som var och en knappt tog sig över hundrasidorsstrecket har hon nu utkommit med sin första roman, och den är smidigt översatt av Marie Lundquist.

 

Vinternoveller, som var förlagets förra bok av Rishøi, innehåller den suveräna novellen ”Vi kan inte hjälpa alla”, en av de mest oförglömliga texter jag läst de senaste tio åren. Genomgående för hennes noveller är barnperspektivet, och de svåra omständigheterna barn ibland tvingas hantera. I den novellen var det en mammas fattigdom som drabbade ett barn, och i Stargate är det en pappas alkoholism som får hela tillvaron att svingas mot osäkerhet för de två döttrarna, som tvingas växa upp alldeles för snabbt, och låter dem ta ansvar de inte är redo att axla, får dem att använda sig av nödlögner för att tillvaron gör så ont annars.

 

Ronja är bokens berättare. Hon är tio år gammal och vet för lite: därför drömmer hon en hel del och tvingas livnära sig på fantasins skapande kraft. Melissa är systern. Hon är sexton år gammal och vet för mycket: därför blir hon cynisk och finner sig mer införstådd med det världsliga och tvingas ersätta pappan som julgransförsäljare när han förutsägbart nog missköter sig och prioriterar fyllor med suparbröder och –systrar, bland annat på ett ställe som heter Stargate.

 

Ronjas drömmar blir kompensatoriska, för att hantera det hårda livet. Melissa har inget, och blir en krass överlevare. Pappans drickande för honom bort inte bara från familjen utan också från romanen: efter hans avsked är han knappt närvarande i texten längre, och det är en svidande skicklig illustration till hur systrarna har det med en pappa som inte finns till för dem. 

 

Rishøis tema är vänligheten, den som ständigt finns i beredskap även i en värld där man tidigt får lära sig att inte lita på någon. Här finns tre (visa?) män som illustrerar vänligheten. Den finns hos en granne som kan steka några baconskivor åt Ronja när hon håller på att svälta och besöka hennes luciatåg när pappan förutsägbart nog inte behagar visa sig. Också hos en melankolisk vaktmästare på skolan, som hjälper familjen med att se till att jobbet som julgransförsäljare blir deras. Rentav hos en dräng som heter Alfred, i en kanske övertydlig blinkning till Astrid Lindgrens dräng Alfred i Emil i Lönneberga (glöm inte att huvudpersonen här heter Ronja, likt en viss Rövardotter).

 

Dessutom handlar det om kapitalismen, och den baksida som Norges framgångssaga utgör för de individer som inte följer den hårda finansiella doktrinen. Här finns ingen plats för den som inte sköter sina åtaganden. Kapitalismen kräver insats och rättning i leden. Rishøi berättar om något som är verklighet för många, och inför julen är det förstås extra prekärt för den som tvingas vända på slantarna.

 

Berättelsen utformas som en allegori där karaktärerna ges givna roller. De blir arbetskraft som utnyttjas, och julen framställs som en ond makt, som gör människorna vulgära, smaklösa och omdömeslösa (tänk: julmusik). Få saker är lika kitschigt fula som julen, och Rishøi utnyttjar detta som en förmånsrätt för att med passiv aggressivitet skildra sin mörka saga, med vissa stråk av det som Selma Lagerlöf laborerade så bra med: alltså en magisk realism av skandinaviskt snitt. Både Lagerlöf och Rishøi undviker den fälla som Dickens så gärna hamnar i, och jag frestas säga att Oscar Wildes omdöme om slutet i Dickens saga The Old Curiosity Shop inte är gångbart på Stargate, alltså att man måste ha ett hjärta av sten för att kunna läsa om karaktärens öde utan att brista ut i skratt.

 

Men egentligen skriver hon en ojämförbar litteratur, och det är orättvist att pricka av sådana givna referenser, där givetvis H.C. Andersens saga ”Flickan med svavelstickorna” har en sådan koppling – den nämns också uttryckligen av Rishøi. Men hon har faktiskt hittat ett eget uttryckssätt, där hon lånar kontrastverkan och onda och goda kategorier och utsätter dem för prövning och omprövning. Mest visar hon också hur viktig fantasin är för vår överlevnad, och att det är ett misstag att tro att vi kan göra oss kvitt fantasin eller inbilla oss att den har spelat ut sin roll. Så blir Ronja en exponent för det hopp som vägrar lämna oss: ”alltid finns det hopp som förstör allt, men jag lyckades bara inte få det dumma hoppet ur huvudet.” Nä, vill man invända, och du ska inte få det ur huvudet heller, för då går du under ännu mer, när du slutat hoppas.

 

Här finns åtskilligt att berömma och beundra, kanske främst Rishøis unika förmåga att skriva från barnets perspektiv, något som annars gärna blir platt och tillrättalagt. Men hennes Ronja är ett trovärdigt barn som frustrerat måste bevittna saker hon inte är redo att ta sig an med sin begränsade kapacitet. Det skickliga ligger främst i hur förslagen Rishøi är i hur det bekanta innehållet har utformats mot en häpnadsväckande final.

 

Det finns en enkelhet i hur hon berättar, och dramaturgin är okonstlad: håll på underdogen. Att läsa henne innebär att du invaggas i något som inte riktigt kan kallas trygghet, men som du gärna inbillar dig ska följa en snitslad bana. Ja, pappans drickande är, likt all alkoholkonsumtion, besvärande förutsägbar, men jag kan utlova att slutet på barnens historia är helt oväntat och – tja, magiskt. Och sällan finns det anledning att ta till störstorden när man pratar om samtidslitteraturen, men här är det så befogat att inga andra ord duger.

Provocations. Collected Essays, Camille Paglia, Vintage

Hur ska man beskriva den amerikanska författaren Camille Paglia för den som inte läst henne? Hon är något så ovanligt som en intellektuell kändis, och har varit i centrum för kontroverser och debatter sedan hon slog igenom med Sexual Personae i början av 90-talet – en bok som man älskar med många förbehåll, en bok som man blir rädd för, en bok som man aldrig slutar hitta farliga insikter i, hur uppblandade de än är med kaxigt kategoriska utsagor som lika ofta slår fel som de slår rätt. Man kunde säga: en Ebba Witt-Brattström, fast betydligt mer retsamt polemisk, betydligt mer utmanande provokativ, och med betydligt bättre koll på populärkulturen.

 

Provocations ,som utkom 2018, samlar en bråkdel av den essäistik den produktiva Paglia publicerat sedan den senaste samlingen Vamps and Tramps utkom 1994. Redan i introduktionens första meningen slår hon fast sin metodik: ”This book is not for everyone.” Sannerligen. Den som ändå tar sig an denna koloss på drygt 700 sidor hittar 8 teman som totalt samlar 74 essäer:

 

                      popular culture

                      film

                      sex, gender, women

                      literature

                      art

                      education

                      politics

                      religion.

 

Det längsta kapitlet berör litteraturen, som sig bör. Hon är svartvit, ibland förenklad, ibland korkad, ibland briljant, men aldrig tråkig att läsa.

 

Så har Paglia blivit måltavla för feminister som tröttnar på hennes ensidiga kritik mot särartsfeminismen. Hennes frihetssträvan är aktningsvärd, men vi måste också erkänna de hinder patriarkala strukturer har ställt i vägen för den med något vekare artilleri än Paglia begåvats med. Och ja, jag kan erkänna att jag lika ofta plitar ned i marginalen frågetecken och arga utrop (”nej!!!”, ”fel!!!”, etc) som jag plitar ned utropstecken och positiva värdeomdömen (”så rätt!”, ”sant”, etc). Så har det varit sedan jag trätte med henne på 90-talet, och det kan gälla hennes rakryggade men skeva (på ett dåligt sätt) inställning i transfrågor – hon identifierar sig själv som transgender men dömer ut hela transrörelsen – eller självförtroende.

 

För så här är det: man kan inte förutsätta att alla individer har begåvats med en så monumental självkänsla som Camille Paglia. Hon har intellektuella resurser, hon är orädd, hon är självständig. Det är beundransvärt. Men den kamp hon för kan inte föras av alla, helt enkelt för att alla inte är beredda att smashas av alla de uppoffringar som det innebär. Däremot är det inspirerande att följa hur hon ständigt rör sin nyfikenhet mot de saker hon undersöker. Visst, hon kan kritiseras för att vara för självsäker i sina omdömen, men å andra sidan uppmanar hon läsaren att gå i klinch med henne.

 

Gå i klinch? Ja, det är en boxningsterm (tror jag), och hon beskriver sig själv som ”a natural born pugilist”. Ibland blir det väl prövande, och den som är känslig kan få en trigger warning för kapitlet om #metoo och Harvey Weinstein, som också bagatelliserar Roman Polanskis ”privatliv” med eufemismerna ”smutsigt och föraktfullt”. Att ta del av hennes åsikter om klimatförändringarna är också beklämmande, liksom när hon ställer sig frågande inför Meryl Streeps kvaliteter som skådespelare: ”mechanical, superficial, and pretentious” (ett Oxfordkomma må ursäkta mycket, men inte den meningen).

 

Paglia kan bli skrytsam, som när hon ständigt måste redovisa hur tidigt ute hon varit. Ett slags hipstersyndrom, och det är nästan lite rörande när hon berömmer sig för att ha sett europeiska art house-filmer tidigare än andra – en europeisk intellektuell skulle aldrig skryta om när hen började titta på Kieslowski, det vill säga innan Dekalogen … Hon förhärligar även sina tidiga erfarenheter av internet, och visar att hon med målfoto (någon månads marginal) skapade den första bloggen i januari 1997 på Salon.com.

 

Omdömena är tvärsäkra, som sagt, och det är upp till läsaren att hålla med eller invända. Sällan har jag varit lika ense med henne som när hon i en kort notis framhåller ”Hazy Shade of Winter” som sublimt mästerverk och ”The best rocking the Bangles ever did. Simon and Garfunkel’s classic aria of angst given a crisp, slamming treatment. The drums are like artillery fire.” Sju månader innan Bob Dylan får Nobelpriset utnämner hon ”Desolation Row” som 1900-talets bästa dikt efter Allen Ginsbergs ”Howl”. Dock argumenterar hon mindre framgångsrikt för Theodore Roethkes storhet, och skyller läsarnas minskade intresse på poststrukturalisternas oförmåga att läsa poesi (Roethke var en amerikansk poet från mitten av 1900-talet). Lika opassande är förslaget att Stjärnornas krig-filmerna är en arvtagare till William Blakes poetiska världsbild.

 

Så fungerar ofta hennes utfästelser: jämförelser, hyperboler. Jag är faktiskt helt ok med det, fostrad inom rockkritiken som sällan håller igen med berömmet. Fredrik Strage och Andres Lokko gör ofta likadant: utnämner låtar och album som det allra viktigaste någonsin, och det gäller förstås ända fram till nästa vecka. Det som gör Paglia så suverän är bland annat det som nämnes inledningsvis, hennes stenkoll på populärkulturen.

 

Det gör att hon utnyttjar sin unika förmåga att knyta ihop iakttagelserna, som när hon jämför Princes kombinerade studio/hem Paisley Park med en iscensättning för Edgar Allan Poes ”Den röda dödens mask”. Och registret avslöjar en del om hur hon skriver och var preferenserna ligger: de flitigaste namn som används är Madonna och David Bowie, Foucault och Freud, Elizabeth Taylor och Oscar Wilde. Förutom Hillary Clinton, som hon ändå avstått från att ta med någon enskild text om: ändå förekommer hennes namn i flest diskussioner.

 

Samt Shakespeare, som hon skrivit flera essäer om, och allra mest imponeras jag av en längre utredning om hur hon undervisar om honom – med betoning på skådespeleriet. Där löser hon den gordiska knuten som upptagit så många spekulationer de senaste drygt hundra åren. Hennes svar är briljant koncist: ”Who wrote Shakespeare’s plays? An actor.” Det ger henne tillfälle att visa hur man undervisar om Shakespeare för skådespelare, men också hur man generellt tjänar på att beakta de kvaliteter som finns i hur författaren anpassar sina pjäser till sin publik, fullt medveten om hur effekter ska uppnås. Skulle en adelsman ha fixat det, något som framförs ibland i den pågående utredningen om upphovsmannen? Tillåt mig småle. Hon skriver också engagerat och insiktsfullt om mångtydigheten i Hamlet.

 

Till katalogen för ”David Bowie Is”, utställningen om hans konstnärskap, skriver hon med konsthistorikerns blick för detaljer och symbolik i en genomgång av hans skivomslag med starkt fokus på åren 1969-1975. Hon skriver encyklopediskt och lägger fram många associativa trådar att reda ut, men mästrar inte läsaren. Hon docerar inte heller, utan konstaterar saker. Som sagt: man inbjuds hålla med eller inte, men framför allt uppmanar hon till dialog. Till läsare som störs av denna metod vill jag bara säga att hon är provocerande, och den som provocerar brukar sällan vara rädd för mothugg.

 

Genomgående blir hennes idé grumlad av förnimmelsen att det roliga är över. Hon trånar efter forna tiders glamour, och försöker göra det utan nostalgi eller sentimentalitet. Det är en svår balansgång. Det ligger förstås i hennes metod, där Sexual Personae undersökte dekadens som ett konsekvent tema i konsten och litteraturen. Man måste ändå beundra hennes vitalitet och vilja att debattera – en Pasolini för vår tid – och liksom den här boken samlar bara en bråkdel av hennes artiklar kan min text om den bara samla en bråkdel av mina intryck.