att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

5 dec. 2021

Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund, Thomas Nydahl, Occident

En sommar läste jag Anne-Marie Berglunds böcker, ivrigt påhejad av bibliotekarier som tjänstvilligt plockade fram klenoderna från magasinet. Jag minns mest stämningar. Hur värmen från sommaren letade sig in i böckerna och vice versa, och jag blir sällsamt glad när jag tänker på att något av den värmen finns kvar i dessa böcker nu när de återfått sin placering i magasinen.

 

Där borde de inte finnas; de borde återinföras i det kretslopp som heter den svenska litteraturhistorien. Berglund, född 1952 och död 2020, är alldeles för viktig för att vi ska undvara henne. Detsamma gäller Rut Hillarp och Birgitta Stenberg, för att nämna två andra svenska författare som i någon mån ägnar sig åt ett likartat skrivande.

 


Nu utger Thomas Nydahl en fin volym som samlar ett urval av de brev hon skrev till honom: Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund. Där går hon förresten ganska hårt åt Stenberg, som sannerligen inte är ensam om att drabbas av ganska bittra utfall. Men det finns åtskilligt att glädjas åt över denna bok.

 

Först och främst ger det tillfälle att på djupet lära känna Berglund, som trots att hon tillhörde centrum – utgiven på Bonniers mestadels – ändå förblivit en doldis. ”Sveriges enda riktiga kultförfattare”, skrev Kristoffer Leandoer i det oerhört fina numret av 20TAL som helt ägnades åt ”Anne-Marie Berglunds uppror” strax efter att hon dog i mars förra året. Nydahl väljer en ovanlig princip, när han inte återger hela brev, utan korta utdrag. Korrespondensen inleds i maj 1996, efter att hon medverkat i ett tidskriftsnummer om Ulf Lundell, och sista brevet skrivs i januari 2020. De är varsamt redigerade, och intentionen hos Nydahl är att behålla henne i ”minnets eviga ljus”. Vackert sagt, och sant.  

 

Det är också oerhört fint att så många av Hideo Matsumotos porträtt av Berglund finns med i boken. Detta gåtfulla ansikte! Matsumoto levde tillsammans med henne i trettio år, och har en unik förmåga att fånga ett helt livsförlopp i varje enskilt foto. Vad säger detta ansikte? Att här finns lika mycket mörker som det finns ljus. Något breven förstärker, då de talar om depressioner, men också om lyckostunder, och en lekfullhet som – ursäkta, svenska författare – är ovanlig. Men också: ansiktet förmedlar en mildhet som inte ska förväxlas med timidhet. Och på tal om senhöstens debatt om hur kvinnor blir fula när de blir äldre: titta på denna kvinna, äldre än många av skribenterna i debatten, och se hur hon skiner.

 

Men det är många sorgliga tankar som förs fram, och en tilltagande skröplighet, med depressioner och självhat, sönderfall och drickande. Hon har en fin blick för andra människor. När hon får höra talas om Mare Kandres död ger hon med några korta meningar en ypperlig karakteristik av det som gjorde Kandre så speciell:

 

Hon gav ett både bräckligt och oerhört envist, målmedvetet intryck. Man kunde känna att det var en människa som misshandlade sig själv. Piskade sig.

 

Det är tråkigt att Berglund inte kunde utnyttja den här fina blicken på andra oftare, att hon har sådan outnyttjad potential att skildra människor, något som borde ha tillåtits fortsätta i fler prosaböcker än de relativt få hon skrev (åtta).

 

Men jag imponeras av hennes förmåga att tänka okonventionellt, att ofta lyfta de oväntade perspektiven. Jag ser det så här: hon skriver utifrån en ärlighet som är så stark att den nästan blir övermäktig, en ärlighet som är en kraft som kan välta omkull inte bara en själv utan också ens omgivning. Och styrkan i den ärligheten ska inte underskattas när den riktas mot en själv: ”Den stora rädslan jag har är för min egen självdestruktivitet. Ingen man på jorden kan skada mig bättre än mig själv.”

 

Det är ett sätt att tänka som bevarar en ungdomlighet, och kanske det är därför hon ser så pigg ut på bilderna, att hon helt enkelt glömmer bort att hon är en åldrande människa? Hon blir följsam mot livets utmaningar, ser dem rätt i ansiktet, men vägrar späka sig. Därför blir det här en helt fantastisk bok, eftersom Berglund har så mycket klokt att förmedla. Det blir en ynnest att ta del av dessa insikter, som inte har tillkommit i brist på kontakt med den hårda verklighetens klang. Hon skriver utifrån en tydlig klassidentitet, återigen något som kan ha fått henne att känna sig utanför de litterära sammanhangen. Samtidigt är hon ju långt ifrån bortglömd under dessa sista år, då hon erhåller flera litterära priser, som Svenska Dagbladet litteraturpris, Sveriges Radios lyrikpris och Frödingpriset.

 

En del av det hon skriver om är svårt och jobbigt att ta till sig, men så ser det ärliga livet ut. Det är jobbigt att leva, och därför behövs böcker som denna, i funktionen av vägvisare. Mycket av breven avhandlar Berglunds uppfattning att hon befinner sig vid sidan av det offentliga, att hon inte har så mycket med andra författare att göra. Det stämmer nog, att hon förkroppsligade ”dam med dåligt rykte” (så heter ju en av hennes bästa böcker Dam med dåligt rykte på sin vanliga runda). Hon tar själv upp tidigare erfarenheter som nakenmodell, porrfilmsskådis och prostituerad. Varken skam eller stolthet har plats i hennes känsloregister, verkar det som, åtminstone inte när det gäller privatlivet, där hon glatt träffar långtradarchaffisar för one-night-stands.

 

En av sorgerna är att flera av de planerade bokprojekten avbryts. Därför avstannade produktionen under 2000-talet. Det handlar om att inte vare sig kunna eller våga skriva, liksom att inte tåla sin egen skrift. Att skriva blir skambelagt. Problemet med det skadliga livet är att det blir skadligt först när det är för sent, det vill säga att effekterna inte visar sig förrän du borde ha ändrat riktning. ”Stressen och spriten” som hon själv anger blir del av det destruktiva. Det är sorglig läsning, men allt bärs av en okuvlig optimism trots allt. För så är det nu med optimismen, att den inte låter sig hejdas. Mycket kan sägas om Berglund och den livssyn hon uttrycker här, men hon gnäller aldrig: ”Ha ont i ett knä – det är inte sjukdom. Sömnlöshet, svårmod, rädsla – det är inte sjukdom det är existens.”

 

Det liknar en självbiografi, och det är generöst med drygt 300 sidor litteratur av denna kaliber, och plötsligt kan man förlika sig med att det inte blev fler böcker under den period som avses, 1996-2020. För här är den till slut, ännu en klenod att – nej, inte hamna i magasinen, utan att ställa på en prominent plats i allas bokhyllor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar