Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

3 dec. 2021

Bilder av den flytande världen, Amy Lowell, översättning Alan Asaid, Faethon

Alla sanningar anländer med en viss modifikation. På innerfliken till Faethons vackert mörkblå urval av Amy Lowells dikter, Bilder av den flytande världen, står det: ”För första gången på svenska ägnas en hel bok åt hennes poesi.” Men helt nyligen utgavs på lilla förlaget Pamphilus faktiskt boken Nio dikter om Amerika. Sant, det var mer häfte än bok, men ändock.

 

Båda gångerna har entusiasten Alan Asaid översatt, och det är välkommet att Lowell äntligen ges en plats i en svenskspråkig kontext. Om du nu säger ”Amy vaddå?” är du kanske ursäktad, men hon var en på sin tid uppburen poet med flera litterära priser i sitt skåp. Ekonomiskt oberoende ägnade hon sig åt att utöver skriva drygt 500 egna dikter förmedla imagisterna Ezra Pound och H.D. (Hilda Doolittle) till en amerikans läsekrets. Dessa ansågs som obskyra avfällingar som häckade i Europa. Därmed har Lowell säkrat sin plats som given referenspunkt för den som intresserar sig för den tidiga amerikanska modernismen – hon levde mellan 1874 och 1925.

 


Ur sex samlingar har Asaid plockat en hel del russin. Här handlar det i hög grad om naturen och staden, om människans förmåga och oförmåga att leva intill dessa entiteter. Tilltalet är typiskt amerikanskt i sin omedelbarhet – lex Walt Whitman – och ingripande, berörande, pockande.  

 

Modernismen i all ära, men Lowell förlitar sig också på ett idiom som hör hemma i en äldre tradition, den romantiska. Samma år som hon dog utkom hennes massiva biografi över förebilden John Keats, och första dikten i det här urvalet är en slags Keats-pastisch. De gamla ideal som hon förhåller sig till bryts dock upp i en sammanstötning med de nya modernistiska idealen, och därmed uppkommer vissa paralleller med en viss Edith Södergran.

 

Det är verkligen ett gott betyg åt dessa dikter, där de framställer en dubbelhet i hur gammalt och nytt möts och samverkar. Lowell har utövat ett markant inflytande på flera generationer amerikanska poeter, med ett idiom som balanserar det råbarkade med det finstämda. Här räcker det med att nämna ganska disparata poeter, som John Ashbery, John Berryman, Elizabeth Bishop, Anne Sexton, Sylvia Plath, Adrienne Rich och Louise Glück. Gemensamt för dessa, och för Lowell, är att de agerar utifrån lika mycket lekfullhet som allvar, och att ironin ges en fri roll i skrivandet.

 

Hon skriver också en radikal sorts kärleksdikt, som blir nästan aggressiv i sina anspråk, såsom i den korta ”Taxin”, som också illustrerar hur natur och stad interagerar:

 

När jag lämnar dig

bultar världen död

som en slak trumma.

Jag ropar efter dig mot de utskjutna stjärnorna

och skriker mot vindens berg och dalar.

Gatorna närmar sig snabbt,

den ena efter den andra,

klyver dig från mig,

och stadens ljus sticker i mina ögon

så att jag inte längre kan se ditt ansikte.

Varför ska jag lämna dig

och skära mig på nattens vassa kanter?

 

Bildspråket blir allt dråpligare genom den här relativt utförliga urvalsvolymen, som täcker åren från 1912 till de postumt utgivna böckerna efter 1925. Och det är nog kärleksdikterna som gör starkast intryck: ”Mina ögon brinner, / mina händer är flammor som söker dig, / men du är mig lika avlägsen som en ljusskarp planet, / synlig långt bort på en kvällshimmel.” Kärleksdikterna är ofta sällsynt lyckliga. Lowell skriver lika kärleksfullt lyckligt om vinden, men också en hel del om katter, om krig, om fåglar, om månen, om träd, om blommor, med mättad natursymbolik, tunga med innehåll men också impressionistiska och stämningsskapande. Sällan ger hon sig väl helt i kontakt med den imagism som Pound introducerat, men hon har en förmåga att uppenbara hemligheter i enkla, lättförståeliga bilder.


Som den här kärleksförklaringen: ”Din skugga är inte skugga, men utstrött solsken; / och på natten drar du ner himlen / och sveper dig i stjärnor.” Men säg den lycka som består. Kärleksdikterna övergår också i anklagande, vemodigt anstrukna utfall: ”inget av de ljud jag hör är din röst, / staden är lösryckt – banal, / och min hjärna värker av tomhet.” Det är en slående bild, att det är hjärnan och inte hjärtat som påverkas av den älskades frånvaro, men så arbetar poeten, med bilder som vägrar foga sig i de förväntade slutsatserna. Denna tomhet återkommer, och injagar rädsla, förvirring och ångest hos diktjaget. Ur de diskreta portar som förtvivlan byggt sipprar alla dessa hemska känslor ut, hur gladlynt ytskiktet än har färdigställts: ”Jag är ensam om att inte passa in: / en ilskröd skåra / som kungör rastlösheten / i ett orimligt sekel.”

 

I samlingen finns två kritiska texter som tillför viktiga beståndsdelar och bidrar till att boken ter sig än mer oumbärlig. Men också en ekfras på Zorns berömda målning ”Baderskan”, med en precis iakttagelse av hur exceptionellt han målade vatten (penibelt nog kallar Lowell honom för Andreas Zorn, men Asaid ändrar diskret i diktens titel). Men mest imponerar den ödmjukhet Lowell tar sig an tillvaron, och då avses både objekt och människor. Diktjaget blir till i blicken på annat, och det är den sannaste definitionen av kärlek som jag känner till, och därmed läser jag hennes dikter som ett välbehövligt motgift mot samtidens besatthet av självbespegling och narcissism. Vi finns inte till för oss själva, utan för andra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar