6 maj 2022

Galatea, Madeline Miller, översättning Matilda Södergran, Wahlströms & Widstrand

I juni översätts äntligen Madeline Millers mästerverk The Song of Achilles till svenska, en roman som sedan den gavs ut 2011 blivit stor favorit bland HBTQ+-personer. Som aptitretare ges i dagarna ut också ett mer diminutivt verk – novellen Galatea, som också den har några år på nacken (den är från 2013, men har bara funnits tillgänglig som e-bok tidigare).

 

Att den ges ut som tryckt bok säger något om den status Miller redan börjat få som författare efter blott två titlar (hon skrev också Kirke). Den är av novellixlängd, alltså lite drygt tjugo sidor, och det kan jämföras med satsningen på Emma Cline i höstas, då Natur & Kultur valde att låta hennes långnovell Harvey bli en egen bok.

 


Men gott så – Miller är en intressantare författare än Cline. Här utgår hon från en bekant myt – den om skulptören Pygmalion, han som i Ovidius sublima verk Metamorfoser äcklas av prostituerade kvinnor och tillverkar en staty som gudarna väcker till liv för att han ska ta sig skändliga friheter med henne. Vi känner den från otaliga bearbetningar, däribland Franz von Suppés operett, den vidriga filmen Pretty Woman, och en dikt av Carol Ann Duffy, som låter ”Pygmalion’s Bride” undkomma: ”at the climax / screamed my head off – / all an act. / And haven’t seen him since. / Simple as that.” Onekligen starkare grejer än den där filmen med Julia Roberts som glad hora.

 

Något liknande, alltså flykt från fångenskap, sker i Millers novell. Här berättas om den nerkylda Galatea – inte konstigt att hon är kall och har låg puls, hon har precis varit en sten – och hennes längtan efter dottern Pafos. Och vad som följer är en berättelse om underordning, om hur en kvinna blir till i andras blickar, där hennes värde mäts i hur mycket åtrå hon förmår väcka hos en man. För att inte tala om beröringar – på det korta utrymmet excellerar Miller i skildringar av hur mannen vidrör kvinnans stenlika hud, eller hudlika sten. Det är misogynt så det förslår, och Miller spar inte på sin vrede, men hon ser till att doppa sina pilar i sockrad humor.

 

Effekten är påtaglig och effektiv, och framförs med riklig undertext. Det som ytterligare betonas är kvinnlig list. Mannen vill i denna novell ha renhet och en kvinna som fogar sig, eftersom han som sagt avskyr det vulgära och obscena hos kvinnor som likt prostituerade inte rodnar av skam. Men Miller ger kvinnan agens – liksom hon gjorde i Kirke – och det skapar utrymme för revansch, och rättmätig hämnd. (Är inte hämnd alltid rättmätig? Annars är det väl inte riktig hämnd, utan bara orättfärdigt agerande.)

 

Jag är mer än omåttligt förtjust i hur Miller skriver, både snirkligt och stringent, med glasklart bildspråk: ”Dörren stängdes och rummet svällde runt mig som ett blåmärke.” Översättningen fungerar oftast bra, med undantag för att originalets ”again” direktöversätts till anglicismen ”igen” när ett ”ännu en gång” hade varit mer på sin plats.

 

Även om Miller förlägger handlingen till antiken finns det starka kopplingar till vår tid, som gör hennes novell helt tidlös. Inte enbart är det möjligt att göra en lättköpt liknelse mellan statyn och sexbotar, utan mer fruktbart vore det att uppmärksamma hur hon ägnar sig åt att skriva om hur bilden av kvinnlighet fortfarande är styrd av ideal att vara obildad och okunnig. Hon ska vara blåst, helt enkelt. Ett objekt. Här tillåts hon bli inte bara en tänkande varelse, utan också någon som ges fysisk och intellektuell styrka och reell makt. Det är vackert – det är gränsöverskridande – och det är kaxigt skrivet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar