Tar något vasst drar det mot huden, Tora Andersson, Modernista

    

Första gången jag läste Tora Andersson var i antologin Dunk dunk som Skurups skrivarlinje gav ut 2023, och det var dikter som jag då uppfattade som mest brännande när de rörde sig mot otyglad konkretisering: ”jag är inte en av er / och ni inte en av mig”. Efter att ha läst de här antologierna i drygt tio år kan jag konstatera att det är ytterst få som publicerar sig som författare i närtid – glädjande nog är Andersson en av dem, då hon nu debuterar med Tar något vasst drar det mot huden.

Och hon fortsätter skriva med ett idiom som växlar talspråk – bokens första ord är ”fucking” – och högstämd lyrik, som också titeln indikerar. Eller så här: bokens två motton tillhör Kristina Lugn och Broder Daniel, och om inte det är en uttalad poetik vet jag inte vad som skulle kunna göras tydligare.

Ett diktjag berättar om en förlust: en lillebror som försvinner på en strand. Det är ett trauma som utgör diktsamlingens centrum, kärna och smärtpunkt. Redan inledningsvis konstateras katastrofen: ”med insikt kommer dimman tjockheten. alla gator / som förklädda av din eviga frånvaro”. Vad som hänt är höljt i dunkel, och framställningen är skuggad av antydningar, där vi bara förstår att det finns en skuld inblandad: ”vi tog emot tystnaden med orden / vi visste mycket väl vad som höll på att hända / men vi gjorde inget”.

Detta ”men vi gjorde inget” blir en nyckel, och det går att tyda händelsen som en symbol för något som skapar en reva i ens erfarenhetsvärld, att något inte har gått rätt till. Diktjaget går under av händelsens konsekvenser, hamnar inom psykiatrin, men inget kan ju ta udden av effekterna. När det oåterkalleliga sker är det för sent för ånger eller botgöring. Det blir också tydligt varför Tora Andersson valt att skriva poesi för att berätta om något som på ett konventionellt plan hör hemma inom prosaberättelsens sfär, autofiktiv eller inte.

Hon jobbar helt enkelt med bildskapande, och det är onekligen suggestiva bilder som framkallas utifrån den sorgliga händelsen. Och nog fungerar minnet också på det viset, genom att alstra bilder åt oss, snarare än att med linjärt berättande skapa dramaturgi och sammanhang. När världen splittrats och gått sönder blir också berättandet trasigt. Men minnena finns kvar med sin fasta kontur, bortom vår kontroll. Så blir också diktens upprepningar effektiva påminnelser till både diktjaget och läsaren, så där som minnet också fungerar, där de ständiga omtagningarna blir som en hård stöt i sidan.

Minnet samverkar med tiden. Det är uppenbart att Andersson är fullt medveten om sina poetiska verktyg: ”jag behövde ta det här livet jag behövde gå rakt igenom det / gräva ett hål mot tiden”. Det finns fortfarande hos Andersson ett otyglat drag, med skillnaden att hon nu laddar innehållet med något ambivalent eller mångtydigt. Så inväntar hon tålmodigt intrycken och förmedlar dem lågmält men med ohygglig precision. Som när erfarenheten liknas vid att få ett spjut genom kroppen – låt gå för att spjutet är lånat från Lina Rydén Reynols dikt Jag hjälper dig inte, men det är nog ett lån som kan sanktioneras.

Den modigt monomana dikt som Andersson skriver kan bara rekommenderas. Hon skildrar en sorg som imploderar. För diktjaget går livet vidare, även om det innebär en stationär plats i Limbo. Kanske dikten slutligen kan läsas som den typ av vanföreställning som en psykos kan generera. Alla bär vi spår av något hemskt i vårt förflutna, och den skuld som vi inte kan härbärgera med mindre än att vi antingen går under av den eller lyckas hitta ett sätt att gestalta den i litterär form.