Vi är en, vi är många, Lennart Sjögren, Bonniers

  

Lennart Sjögren, den öländske poeten, har en lång tjänstgöring bakom sig. Han fyllde nyligen 96 år, och debuterade redan på 50-talet, och det säger sig självt att hans författarskap är svåröverskådligt. Där finns enstaka böcker som varit betydelsefulla, som Fårmannen från 1999 och Havet från 1974 (den kom i nyutgåva när han fyllde 90). Men hans senaste böcker (det har kommit tre stycken sedan dess) har fått mer än artigt hovsamma recensioner, och jag anar att det här är en poet som kan tilltala också yngre läsare.

Är hans nya bok, Vi är en, vi är många, ett bokslut? Tror inte det. Titeln kan anspela på ett Bibelställe från Markusevangeliet, där Jesus frågar en man besatt av demoner vad han heter: ”Mitt namn är Legion, för vi är många”, lyder svaret. Hos Sjögren är det till en början havet som står för mångfalden, i en dikt som inleder boken: ”Vi är ett och vi är många / vi är vattnen”.

Boken består av 24 dikter. En del korta, en del lite längre. Det är hängivet skrivet, fast på ett stillsamt sätt. Sjögren gestaltar naturen: ”Vi har en föreställning om världen / har världen en föreställning om oss”. Han iakttar sin omgivning, naturen och djuren. Det är dikter om existensen, om tidens gång och de oundvikliga spörsmål den igångsätter. I hans skrivande finns en kontinuitet, som aldrig blir förutsägbar eller stelnad i det lättköpta. Förnyelsen sker mer i det som finns runtomkring oss, i årstidernas växlingar, som han med någon slags immanent paradox registrerar noggrant och spontant:

Och nu när vi är så här nära varann

säg mig vad ni vet om tiden och dess natur

varför det blev så här med de levande

och med de döda

Ska ni en gång bryta er loss ur det förstenade

och återgå till ert unga liv

eller har ni i det förstenade

ett liv jag inte känner?

Allt är upprepning. Hur gärna jag än skulle vilja kalla Sjögrens inställning ”förtröstansfull” eller något liknande vore det alldeles för inställsamt, och i generell mening gullar vi nog för mycket med de äldre, som vi också gör med barn. Minsta plattityd kallas ”näpen” eller ”bedårande” – i barns fall dessutom ”brådmoget” – medan vi inte borde nöja oss med mindre än att bemöta dem, både barnen och de gamla, med krav och respekt. Minns Philip Larkins ord i den ikoniska dikten ”The Old Fools”: ”Do they somehow suppose / It’s more grown-up when your mouth hangs open and drools, / And you keep on pissing yourself, and can’t remember / Who called this morning?” Och så slutsatsen på resonemanget: ”Why aren’t they screaming?”

I dikterna finns några varsamma reaktioner på dagsaktuella händelser. Ibland är det mer diffust, som att något är på väg att inträffa: ”Natt kom / natt lyfte”. Och han har sparat det bästa till allra sist, en något längre dikt som på ett utmärkt sätt summerar hela boken och kanske i förlängningen också hela hans författarskap. Det är en ohygglig dikt om att befinna sig bortom allt, om att bli ett jag som inte kan infångas i några kategorier, om att till skillnad från Legion sakna namn. Det slutar på ett sätt som är kryptiskt och glasklart på samma gång, en formel för oerhört lyckad poesi: ”jag föll bortom tiden / de finner mig aldrig / i återvändandet har jag mitt liv.”

Nej, jag vägrar läsa den här boken som ett bokslut eller en svanesång. När the Rolling Stones nyligen släppte sin senaste skiva – medelåldern hos farbröderna Jagger, Richards och Wood är en bra bit över 80 – meddelade Jagger att han mer än gärna åkte ut på turné på stört, men de behöver invänta Richards, som inte har möjlighet att spela live förrän nästa år. Inga jämförelser i övrigt, men jag läser gärna fler böcker av Sjögren.