Ord & Bild Nr 1.26; Glänta 1.26

  

Min sommarläsning av kulturtidskrifter (från Essä och Balder i söndags, Lyrikvännen och 20TAL i går) har tagit mig till Göteborgs två flaggskepp. Urgamla och fortfarande vitala Ord & Bild (grundan 1892) och pigga och texttunga Glänta (som har filosoferat sedan 1993) har anlänt med varsitt nummer.

Ord & Bild (Nr 1.26) utgår från temat på förra årets bokmässa: dramatik. De betonar texten mer än framförandet. I våras var det ju en hätsk debatt på kultursidorna, initierad av Jonas Gardell, som med viss rätt menade att det framförs för mycket teater som utgår från idéer, fenomen och fackböcker. Helt enkelt mer samhällsdebatt än fiktion. Det finns många saker som kan förbättras på teatern. Hedda Krausz Sjögren efterlyser de programblad som förr fanns tillgängliga, med essäer och kontextualiserande texter. Nu går allt i marknadsföringens tecken, men det ger nog ekonomisk vinst i korta loppet. Alltså, jag fattar väl att programmen kostade, men eventuellt var de ett incitament som fick fler att gå på teatern.

Ett annat bekymmer är när romaner blir teaterpjäser: sällan blir det riktigt bra, om det inte som i fallet när Tom Silkeberg stuvade om Tove Ditlevsens Köpenhamn-trilogi till en smått suverän föreställning som spelades i Malmö i våras. Nora Wurtzel skriver om pjäser som bygger på romaner, och även om hon ser pjäserna med välvilliga ögon är det mer än något annat en fråga om vilka saker som går förlorade i processen – nyanser, subtiliteter, intelligens.

Dramatikern och författaren Rainald Goetz – superstar i Tyskland men rätt okänd i Sverige (hans 90-talsroman Rave översattes av Mats O. Svensson häromåret) – har bearbetat Ibsens pjäser på ett förtjänstfullt sätt, vad jag kan döma av Nina Katarina Karlssons genomgång. Julia Pennlert berättar om andra superstars: ljudboksinläsarna. I USA kan de heta Julia Wheelan, och i Sverige Stefan Sauk, som har tryggat sin plats i evigheten (den obefintliga) genom att låna ut sin röst till AI. (Det blir mer om AI i Gläntas nummer.)

I kritiksektionen fastnar jag långa stunder vid de två genomgångarna av översättningsåret 2025, skrivna av översättarna Helena Fagertun och Lisa Marques Jagemark. Tillsammans täcker de in en stor del av de översatta böckerna, och deras kommentarer är initierade och givande att läsa för var och en som har håg till översatt litteratur (alla vettiga människor, med andra ord). De skriver helt enkelt om hur översättning går till, och sådana texter kan vi inte få nog av, vi som inte hör till skrået och har lyckan att regelbundet läsa Med andra ord, deras egna tidskrift. Slutligen recenserar Katja Palo med schvung Ingela Strandberg och Emilia Hasselquist Langefors. Det råkar vara så att samma dag som jag läser Palos fina text om Hasselquist Langefors har Hedvig Ljungar en understreckare om henne i SvD.

Glänta har inget uttalat tema för sitt nummer (1.26), även om det med viss möda går att spåra ett närmande efter gränsen mellan det förflutna och nuet. Så är det tydligt i ett brev i tretton avsnitt som poeten Sorin Masifi skriver, om vådan av att befinna sig i ett statslöst tillstånd: ”Ibland känns det som om jorden under ens fötter kan stjälas medan man går på den.” Helena Fagertun i sin tur åker till Pompeji, där man sedan förra året har börjat rekonstruera parfym som användes under romarriket. Hennes text är så smittande att jag genast beställer en av de olika varianterna av Pompeii via dei profumieri 27. Doften heter ”Baccanale”, givetvis.

Och Alice Berggren söker efter AI:s kropp i Linköpings superdator (en av Europas fem mäktigaste, med en beräkningskapacitet på cirka 66,8 PFLOPS i sin GPU-partition tack vare hårdvara från HPE och NVIDIA: ren poesi, med andra ord). Hon vill åt de materiella omständigheterna hos något som för de flesta förblir metafor och abstraktion. Vi får veta att datorn kräver 52 liter vatten i minuten för att kylas ned. Och energiåtgången lär ju vara monumental. Dess namn kommer från kemisten Carl Axel Arrhenius.

I Joni Hyvönens text om den gröna färgen vänder han sig till Sapfos berömda fragment 31, med dess för antikens tid ovanliga utpekande av färg. Det är en dikt endast för långläsare, och detsamma gäller Balsam Karams bidrag om Cicero och Universums likgiltighet. Lite andhämtning kan hämtas i korttexterna, som Krisztina Tóths ovanligt lyckade haikudikter: ”I den mullrande / drömmens slukhål skiner ett / sjunket ord i mig” (översättning William Csergö).

Sist och långt ifrån minst har Johanna Kim-Andersson skrivit om städers stumhet, där sjukhuset i Seoul där hennes mamma låg som spädbarn innan hon hamnade hos adoptivfamilj nu förvandlats till ett barnbibliotek. Ingen kan svara på frågor om sjukhuset: ”Den linjära tiden är en otymplig måttstock för omständigheten att jag för varje dag som går alltmer liknar min mamma, och så kanske även hennes mor, samtidigt som jag befinner mig på en resa allt längre ifrån henne.” Det hör till saken att för tiotalet år sedan var Johanna min elev i svenska på gymnasiet, och då lät jag henne recensera Ann Jäderlunds djupa kärlek ingen i Jönköpings-Posten. Få saker gör mig gladare än att se dessa gamla elevers namn i tryck.