Jag kan ha fel, men var inte reseskildringarna vanliga förr? Var dess storhetsperiod åren kring millennieskiftet, med skribenter som Chatwin, Theroux och Bryson, samt i viss mån Sebald? Nu lyfter hundra tusen flygplan om dagen runt om i världen, och även om alla inte är passagerarplan kanske det finns en mättnad på reseberättelser? Har instagram gjort dem överflödiga? Är det lika trist att lyssna på någons långa utläggningar om sin resa som det förr var att lyssna på när någon berättade om sina drömmar (gäsp)?
Många frågor. Bengt Eriksson, känd som figuren bakom den livaktiga bloggen Deckarlogg, ger nu ut boken Jag vill bara leva ett lugnt liv på Storgatan i Vollsjö. Här finns en osalig blandning av essä och dikt. Men vad är då Vollsjö? En liten ort i Skåne, med cirka 800 personer. En gång i tiden hette en av dem Frithiof Nilsson Piraten. Därifrån tas vi i någorlunda kronologisk ordning till platser som London, Göteborg, USA, Paris, Reykvjavík, samt Stockholm. Det blir också några kortare stopp på vägen, däribland Sapfos hemö Lesbos (Erikssons Sapfotolkningar kan rekommenderas).
Men det här är också en rörig och spretig bok där infallen tillåts anlända utan sträng revidering. Det skänker en spontanitet, men på bekostnad av estetisk stringens. Å andra sidan eftersträvar Eriksson nog inte prydlighet eller pedanteri, och siktar mer på ett fruktbart kaos. När han som nygift med hustrun Birgitta reser runt i USA under sent 60-tal fungerar Allen Ginsbergs dikt ”America” som referenspunkt och inspirationskälla, och då fungerar det ypperligt.
Dåtid och nutid samverkar i dikterna och essäerna. Till största del motverkar Eriksson den nostalgi som är största fällan för den som skriver om sin dåtids glory days. Allra mest dominerar sexualiteten: sällan har jag läst en så kåt svensk dikt den här sidan av det nymoraliska 2000-talet. I Göteborg väcks alltså kärleken till liv: ”Tiden visste men inte vi”, som den kortfattade summeringen låter meddela.
Mest behållning har jag kanske av skildringen av London från en tid där popmusiken föddes, och där historien är ständigt närvarande och påtaglig. Se där, William Blake anmäler sin närvaro, ungefär som han påpassligt nog framträdde på Maria McKees gravs underskattade skiva ”Vita Nuova”. Anekdoter och dråpliga sammanträffanden ges frikostigt utrymme. I Paris intervjuas Serge Gainsbourg på ett underhållande sätt, men alla möten är nog mer fiktiva än autentiska, som mötet med Fernando Pessoa i Lissabon.
Skildringarna av 60-talet påminner oss också om en mer okomplicerad tid, vars idyll kontrasteras mot hur själlöst resandet blivit under 2000-talet. Det fanns också något löftesrikt under 60-talet, som kapsejsade med 80-talets rovdrift och Thatcherism och Reaganism och Ulf Adelsohnism. Då var vi på väg mot en bättre tid, något som sannerligen inte kan sägas om vårt nuvarande tillstånd.
En del av reflektionerna fungerar bättre än de andra, när de infångas i stunden, mitt i steget, som när Fred Åkerström kommenteras så här lakoniskt: ”talade högt och grät tyst”. Även en kort dikt från Oslo i efterdyningarna från Utøya 2011 är starkt berörande, liksom några stycken om en mamma som var oförmögen att ge sin son några ömhetsbetygelser. Men som helhet är det en ojämn bok som kvarhåller sina osorterade intryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.