På baksidan till Karl Daniel Törnkvists nya diktsamling Smuggla tal finns ett trompe l’oile, det vill säga en optisk illusion som lurar ögat. Det ser ut som en slarvigt skriven post it-lapp, med elakt illröda versala bokstäver: ”VARSÅGOD! HOPPAS DET SMAKAR. HÄLSNINGAR / FAN”. Min första reaktion är att det är något personligt: somliga författare hatar kritikerna. Har jag någon gång uttryckt mig ofördelaktigt om Törnkvist?
Det är lätt att känna sig påhoppad som kritiker, men jag antar att en poet kan känna något liknande – ständigt ifrågasatt. Törnkvist inleder sin bok med ett svart streck, som kommer in från vänster. Men det är något som sker redan i paratexten, där omslagets innersidor pryds av ett fett långt svart streck. I det skrivna kan detta streck fungera som en dramatisk paus – här följer något avgörande. ChatGPT har lagt beslag på det extra långa streck som amerikanska texter favoriserat, och som mänskliga skribenter nu tvingats göra sig av med för att slippa kallas plagiatorer eller fuskare.
Den amerikanska poeten Emily Dickinson tog i mitten av 1800-talet patent på tankstrecket, som ofta ersätter kommateringen i hennes dikter. Så kan också Törnkvists metod fungera. Det är ett djärvt beslut, då Dickinson ju är poesins näst största namn (efter Sapfo). Är det då rimligt att jämföra Törnkvist med Dickinson? Tja, varför inte? Han skriver en ambitiös dikt, som inte alltid är omedelbart förståelig:
snart har vi gått
Skorna sönderslitna
och barfota är de
på väg mot gräset
i oss
Ibland ger han substantivet versal inledning, och det är ytterligare något han har gemensamt med Dickinson, som ju ärligt talat inte heller är begriplig vid en första eller andra läsning. Men poesi ska tåla många läsningar, och jag upptäcker mer av det stillsamt storslagna ju mer jag läser om Törnkvist. Men han vore inte heller en poet anno 2020-talet – det här är hans tredje bok från detta decennium – om han inte då och då bröt sitt poetiska kontrakt i bitar och ersatte det med ett talspråkligt läckage in i det högstämt lyriska språket. Även verkligheten blöder in i dikten med diffusa eller bara allmängiltiga referenser till krig.
Och till de saker poesin måste få unna sig hör vagheten, så länge det inte övergår i svaghet. Till sin form och sitt uttryck ska poesin vara subversiv, något Törnkvist omhuldar: ”Jag vet att jag härifrån / inte kan omstörta något, / inte heller låta bli.” De avbrutna meningarna kan vara semantiskt utmanande så det räcker och blir över, men det är också ett problem med poesi som är alltför angelägen om att nå ut och kommunicera en erfarenhet. Med det sagt slår dikterna då och då krokben på sig själv i sin iver att vara originell.
Då kommer den avväpnande humorn till undsättning: ”Ja, se: jag är en Riktig liten Solskit! […] Vem / är inte finklädd i ständig förvåning?” Enskilda delar lyser, medan annat bara är stumt. Begreppet ”Ångestens trädgård” kan jag inte heller bli klok på. Vad innebär då titeln? Att smuggla något är en medveten handling, och det rör sig oftast om skumraskaffärer. Kanske det är så enkelt: poesin hör till de skumma områdena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.