Tradition, Emil Boss, Lejd

  

Det här är en bok som är hög och smal. Enligt förlagets presentation liknar den sånghäftet, höghuset, och minnesstenen. Jo, det är en grå monolit, som en grå sten, även om fotot från förlagets hemsida framställt den i blåaste laget. Jag talar om Emil Boss avslutande del i trilogin om arbete – Tradition, som nu utkommer på Lejd, och kompletterar de tidigare Acceleration (om Systembolaget) och Kompression (om svart arbetskraft). Det är en grov litotes att hävda att de här tre böckerna saknar motstycke.

För den som är intresserad av politik (och poesi, eller tvärtom) är det här en guldgruva. Men varför liknelsen med sånghäftet då? Jo, här finns sången som ett element i dikten, som exempel på hur protestlitteraturen gjort sig beroende av det sångbara. Så finns här några dikter som rimmar, däribland elva sonetter, och meningen är nog att de ska sjungas.

(Förlåt, men jag lyssnade nyss på ett debilt radioprogram, där Eric Schüldt och Jonas Åhlund pratade om Bruno K. Öijers bok Det Förlorade Ordet (mästerverk!). Schüldt grät sig igenom programmet, berörd av sina egna uppläsningar av dikterna, och Åhlund klagade konstant på att Öijers poesi inte rimmade och inte heller hade samma verkshöjd som Håkan Hellströms sångtexter (ugh!). Min rekommendation till Öhlund: läs Emil Boss. Eller förresten, håll dig undan, håll dig till epa-epigonerna som sjunger sina töntiga textrader.)

Boss bok inleds med en uppräkning av namn över tolv oerhört täta sidor, och de heter saker som Volodymyr, Bohdan, Muxammad, Tilemachos, Farrukh, Yaroslav, Yurii, Javier, Luana … Det är de här människorna som byggde landet, något som verkar ha glömts bort av den skamlösa Tidöregeringen och deras hjärtlösa politik.

Jag läser Boss dikter som ett politiskt reportage, som landar mitt i valrörelsen, eller borde göra det. (Partiledarna verkar vara mer upptagna av att skapa content på digitala plattformar än att ägna sig åt relevant retorik.) Här finns också åtminstone två dikter som indirekt eller direkt anspelar på två mästerverk i den svenska poesins historia: Gustaf Frödings ”Den gamla goda tiden” och Ragnar Thoursies ”Sundbybergsprologen”. Frödings avslutande ord: ”Forsen dånade, hammaren stampade / överdundrande knotets röst, / ingen hörde ett knyst från de trampade, / skinnade, plundrade / ännu i hundrade / år av förtvivlan och brännvinstörst.” Thoursies avslutande ord, som det sägs att Olof Palme ofta citerade: ”En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt. – Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Ja, Emil Boss förhåller sig till dessa förebilder, och gör något eget av källmaterialet. Hans ”Barkarbyprologen” inleds: ”Där tveljus sveper mellan tvång och frihet / har arbetare rest en stad av stenar.” Också Frödings magnifikt empatiska dikt blir föremål för en skonsam men passande uppdatering av Boss:

De erbjuder svält för slit

och hot för svett och släp.

De lurade oss hit

och slänger oss som skräp.

Till frun har jag inget att sända.

Hon har knappt råd med mat.

Sonen fick återvända

tomhänt och blev soldat.

I korta biografiska skisser får vi veta mer om några av individerna bakom vårt välstånd, och lika kortfattat berättas om den egna släktens vedermödor, hur farföräldrarna var självuppoffrande för att ge barn och barnbarn en rimlig möjlighet till ett bättre liv än de själva hade. Ett mönster som nu upprepas av de många arbetskraftinvandrade personer som sliter ut sig när de bygger våra dyra lägenheter och köpcentrum.

Kort notis från verkligheten: i somras friades en vd och två montörer från arbetsplatsolyckan från 2023, när fem arbetare dog i en hissolycka. Var? Det råkade vara i Sundbyberg. Från Stockholm med omnejd tecknas i den här boken porträtten av några sådana människor, utsatta och förföljda. Det mest skakande är kanske de rapporter som avslutar boken, där Boss kontaktar några av arbetsgivarna i syfte att förhandla om grundläggande rättigheter för några av de drabbade arbetarna. Att sko sig på andras olycka borde höra till de straff som politikerna snabbare kunde utmäta än dagens hetsjakt på personer med bristande vandel.

Vad den här boken visar är hur vårt välstånd vilar på svett och blod från stackars desperata själar som ofta inte har något annat alternativ än att ta de riskfyllda lågavlönade jobben. Med genomskinliga undanflykter undviker arbetsgivarna allt ansvar. Något sker i den sömlösa överföringen mellan krass verklighet och poesi. Allra mest effektivt fungerar det kanske i sonetterna:

Längs den kromatiska skalans branter

besvärjdes historien med minnesorden.

Amerikanska körer av migranter

sjunger troligen i denna minut.

Duman gräver gravarna ur jorden.

Det som hänt har inget slut.

Det kanske är så enkelt att poesin är synnerligen lämpad för agitatorisk skrift. Åtminstone ibland. Nu är vanmakten tillbaka, lyder slutsatsen, och då krävs förstås självuppoffrande insatser. Eller blir bara eländet befäst genom att släkten fortsätter att arbeta för korvören och spara åt kommande generationer? Att arbeta för något annat än den snöda vinningen är måhända utopiskt i en tid där figurer som Bianca Ingrosso existerar.

Men det mest sinnessjuka hittar jag i en finstilt fotnot till efterordet: ”Fackföreningen Solidariska byggare där jag arbetar har fått ut över sextio miljoner kronor i uteblivna löner till lurade migrantarbetare i Stockholm. Bolagen i texterna tvingades betala ut lönerna efter förhandlingar och domstolsprocesser.” Två saker: sådana svindlande summor enbart i Stockholm? Och att ens behöva driva saken i domstol för att det ska ske. Ibland känns frasen ”eat the rich” otillräcklig. Skicka dem raka vägen till Helvetet, säger jag bara.