I dag invigs Jönköping Pride: det skulle dröja ända till 2013 innan Sveriges Jerusalem fick sin egen Pride-vecka. Författaren Mian Lodalen föddes här, men lämnade staden illa kvickt efter gymnasiet, vilket ter sig begripligt då kyrkan under hennes ungdom hade svårt att fördra homosexualitet. Kanske det är bättre nu. Lodalen har förblivit en stridbar person i offentligheten, men i de flesta frågor har tiden gett henne rätt.
Innan sommarlovet fick jag i present av en elev Lodalens roman Lisa och Lilly. Det krävs förstås stort mod att ge just mig en present, på grund av mitt rykte som en kräsen och dömande läsare. Av en tillfällighet ska den nu också filmatiseras. Här finns förutsättningar för en rafflande historia: två tonåringar förälskar sig i varandra i början av 1900-talet. Kruxet: de tillhör samma kön. Det är inte bara olämpligt, utan också olagligt.
Femtonåriga Lisa går en kväll på dans i Stockholm. Hon träffar den några månader yngre Lilly. Det är attraktion vid första ögonkastet. Förnuftet inte bara viskar – det illvrålar – att de borde hålla sig ifrån varandra, men som alla vetat sedan Sapfo (shoutout till OG lesbisk stjärna) har förnuftet inte mycket att hävda mot kärleken.
Parallellt med kärleksuppvaknandet sker en initiation till ett politiskt medvetande. Hon träffar några socialistiska agitatorer. Skickligt väver Lodalen samman kärleken med politiken, och visar underförstått att ingenting är möjligt utan förändring. Lagar behöver ändras, villkor behöver förbättras. Polisen – glädjedödare sedan dag ett i historien – kraschar festerna. Lisa blir en slags assistent åt målaren Eugène Jansson, vars homosexualitet ännu var okänd för den större massan. Han blir en bundsförvant, och när han åker till Paris blir hans lägenhet ett paradis för Lisa och Lilly – men det är också där katastrofen, den oundvikliga, inträffar. Som Proust sa: ”Alla paradis är förlorade.”
Det här är en vacker men ominös kärlekshistoria, med vissa drag av Romeo och Juliet. När Lisa och Lilly tillbringar en natt i Janssons övergivna lägenhet säger Lisa till Lilly:
” […] då kan du väl tänka att den där stjärnan, just den där …” Hon pekade på den starkast lysande av dem. ”Den brinner för oss, för dig och mig, alltid. För stjärnor slocknar inte på flera tusen år och om den faller så får man önska vad man vill.”
Jämför med Shakespeare, när han låter Juliet säga så här:
Come, gentle night, come, loving, black-brow’d night,
Give me my Romeo; and, when he shall die,
Take him and cut him out in little stars,
And he will make the face of heaven so fine
That all the world will be in love with night
And pay no worship to the garish sun.
Lodalen har varit mån om tidsmarkörerna. Här ilar automobilerna, och telefonkioskerna är också ett relativt nytt inslag i stadsbilden, liksom Stomatolskylten vid Katarinahissen. Man går på biograf och ser den danska skandalfilmen Avgrunden. Man dansar till Fröding, som fortfarande är i livet. Detsamma gäller Strindberg, även om det inte stämmer att hans pjäs Kamraterna spelades på Dramaten redan 1910 (först 1916 gick den där), och likaså stämmer det inte att Svenska Akademien den här tiden huserade i Börshuset, då de inte fick tillträde förrän 1914. Att en man döms till döden för ”osedlighet” och agerande ”mot naturen” stämmer inte heller, då Gustav III satte stopp för homosexualitet som orsak till dödsstraff redan på 1700-talet.
Kanske borde Lodalen, som tackar 55 personer i efterordet, ha haft någon i sin närhet som kunde ha åtgärdat sådana penibla fadäser. Kanske borde jag vara mindre pedantisk i min läsning? Eller så är det en viktig principiell fråga för en roman som lutar sig så starkt mot det autentiska. Om jag med min bristande allmänbildning känner igen sådana misstag, hur står det då till med de områden där jag är mindre insatt (det är mycket jag är dåligt insatt i).
För det mesta skriver Lodalen återhållsamt och nästan kyskt. Mötena mellan Lisa och Lilly är erotiska, men kanske inte tillräckligt sexiga? De är unga, ja, men också unga borde få äga sin sexualitet mer, och upptäckten av någon annans kropp är förenad med upptäckten av språket, något som inte riktigt går fram. Ändå förmedlar Lodalen spänning, ovisshet och upphetsning. Det är förmodligen ingen tillfällighet att bland de män som trakasserar de unga är den värsta flåbusen smålänning: vissa sår läker helt enkelt inte, och jag minns att Lodalen en gång chikanerade sin gamla svensklärare på gymnasiet, som råkar vara det jag själv arbetar vid. En av mina dåvarande kolleger blev orolig och gick igenom alla sina gamla klasslistor för att eliminera sig själv från den skulden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.