att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

4 aug. 2021

Sapfo på nytt, Sapfo, översättning Bengt Eriksson, Vaktel förlag

Vilken märklig bok det här är! Och ändå så självklar, så naturlig, eftersom Sapfo är en så märklig författare. Sapfo på nytt är en bok där dikter och fragment samlats av Bengt Eriksson, som tidigare skrivit böcker om deckare och rockmusik, men steget från rock till Sapfo är minimalt – det vet var och en som lyssnat när, tja, Kajsa Grytt sjunger ”Dunka varmt”. Grytts band Tant Strul är också representerat i en diger lista som Eriksson bifogar med rockartister som sjungit i Sapfos anda (dock heter deras låt ”Slicka mej ren” och inget annat).

 

Eriksson menar att han i stället för att översätta Sapfo har ”nytolkat och kurerat” hennes dikter. En inte helt olämplig utgångspunkt, ska det visa sig. I stället för att översätta från grekiska har han utgått från versioner på engelska, franska, tyska, danska och norska. Han förlitar sig mycket på Anne Carsons bok If Not, Winter, samt de senare översättningarna till svenska, av Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson från 2013/2018 och Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou från 1999, som han gärna går i polemik mot.

 


Polemik är själva grundförutsättningen här. Eriksson överskattar möjligen läsarnas relation till Sapfo: så känsliga är vi inte, att vi skulle uppröras av hans nya versioner. Det här är ett komplement till tidigare versioner, varken mer eller mindre. Ambitionen är att ge oss en helt modern Sapfo, en Sapfo som talar vårt språk och som vi kan föreställa oss gå på våra gator – men inte skrida fram som ett helgon eller en gudinna. Nä, någon vördnadsfull tolkning är det inte frågan om.

 

Kanske det blir ett problem när Sapfo rör sig mellan olika stilarter. I de flesta fallen väljer Eriksson att ge henne ett idiom som inte nämnvärt skiljer sig från tidigare versioner. Med andra ord: det är en kompetent och fin översättning, som är väldigt läsvärd och åstadkommer vackra dikter. Till flera av dem tillfogas kommentarer som visar vilka avvägningar som gjorts.

 

Det som sticker ut är de gånger Eriksson inflikar ord som ”hen”, ”kåt”, ”dildo”, ”djävulskap” och ”klumpeduns”. Ändå har han av kommentarerna att döma ibland fått kalla handen av en testpublik – bland annat väljer han bort ”isbitstyst” i det berömda fragment 31, den som Emil Zilliacus översätter som ”Gudars like syns mig den mannen vara”. Anne Carson skriver i sin bok Eros den bitterljuva om hur Sofokles använder just is som en bild för begäret i sitt satyrspel Akilles alla älskare. Eriksson pendlar mellan två varianter, ”min tunga fryser isbitstyst” och ”min tunga stelnar och tystnar” innan han fastnar för den senare.

 

Är det en anakronism att använda isbitar i en dikt från antiken? Eriksson anför bevis på att praktiken att kyla mat förekom i andra trakter före hennes tid. I Karin Eks översättning av fragmentet lyder raden: ”mina lemmar bada i iskall svettning” (från 1918). I Franzéns översättning från 1790-talet finns också ”iskall svett”, så Eriksson borde kanske ha behållit sin isbit.

 

När Eriksson bekänner sin fascination för de relativt många hyperkorta fragmenten på 1-2 ord är det svårt att inte hålla med. Där finns så mycket att begrunda, så djupt hänförande lakuner att stirra rätt in i … Man kan ta fragment 171, som Carson ger ordet ”non-evil” och Eriksson ”oond”. Man häpnar också inför skönheten och sanningen som uttrycks i ett annat fragment:

 

                     

 

                     

 

                      så att vi

                      må se

 

                      mäktiga kvinna

                      med gyllene armar

 

                      undergång

 

Här finns den röst som Sapfo ägde, som är lika igenkännbart idiosynkrastisk som Emily Dickinsons. Alltså: det är inte frågan om inflation i genibegreppet, bara konstaterandet och uppskattningen av en distinkt röst som artikulerar värdet av skönhet, åtrå, ungdom, stolthet. Sapfos röst är elegisk, klagande, vädjande, stark, modig, och till den som undrar hur man kan uppfatta att det är så bra när det finns luckor i texterna vill jag bara framhålla ett eget fragment:

 

                      ]

                      känslighet

                      ]

 

Så ser hennes poetik ut, en känslig röst som fortsätter andas fram en ömhetens poesi. En poesi som berör läsaren och visar att sinnlighet är något som existerar tvärs genom tid och rum, bortom åldrar och utanför geografi.

 

Ja, Eriksson vill betona hennes sexualitet, och det är inte alls obefogat. Hans bok med Sapfo-tolkningar är en sensation i vårt språkområde, eftersom det är den mest kompletta volymen med dikter och fragment på svenska hittills. Ändå har jag så här ett halvår efter att den utgavs bara lyckats hitta en enda recension av den (skriven av Eva Ström). Det är mer än ynkligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar