Himmelska ljus, Ceclie Pin, översättning Peter Samuelsson, Nirstedt/Litteratur

  

När jag berättar för mina lärarkolleger vad Cecile Pins nya roman Himmelska ljus avbryter de mig med himlande ögon: ”Aha, en rymdfärd, där något går snett, det känns ju som att det har gjorts rätt många gånger. Är det inte vad alla rymdböcker handlar om? Och så slutar det med att nån alien dyker upp!” Förmodligen är de sura för att jag varit ointresserad av deras referat av fantasyböcker.

För den här romanen är ingen typisk rymdroman. Häromåret vann Samantha Harvey Bookerpriset med Omloppsbanor, och två rymdresor är kanske ingen trend, men onekligen ligger det något i detta intresse för rymden, som fascinerat mig sedan barndomens bekantskap med filmer – och romaner – som 2001 (Kubrick/Clarke) och Solaris (Tarkovskij/Lem). Hur är den då inte typisk?

Pins debutroman Vandrande själar var en minnesvärd och på många sätt uppseendeväckande berättelse om flykt och migration. På vissa sätt är Himmelska ljus berättad på ett liknande sätt, och kan också i någon mån sägas handla om flykt och migration. Rymdresan ska ta fyra astronauter till Jupiter och en av dess månar – med det ödesdigra namnet Europa – och där samla prover för att ta reda på om det ska gå att kolonisera denna måne i framtiden. Pin, med franskvietnamesisk bakgrund, har skrivit en indirekt postkolonial – eller månne prekolonial – roman.

Även här berättas det genom ett långt tidsperspektiv. Det är en roman som rör sig genom både tid och rum, bara det att det sker i större rum den här gången. Huvudpersonen Oliver – Ollie kallad – föds samma dag som rymdfärjan Challenger exploderade på 80-talet. Han fattar tidigt tycke för teknik och ingenjörskap, med rymden som särintresse. Som nioåring umgås han en sommar med Philomena – Philly kallad – som är lika nördig, fast inom ämnesområdet biologi. En spirande kärlek.

Parallellt med Ollies loggbok från rymdfärden får vi läsa om hans uppväxt och studier, och hur han headhuntas av en miljardär med vissa drag av Elon Musk – ibland en mer sympatisk sådan, och ibland exakt lika skogtstokigt psykopatisk. Ollie värvas så småningom tillsammans med tre andra till uppdraget, som ska tio år i anspråk. Resan inleds 2028, och det är förstås inte utan komplikationer på marknivå. Det vill säga: hur ska han kunna lämna sitt liv på jorden i så många år? Vad innebär det för de personer som i någon mån gjort sig beroende av honom?

Så blir det här en roman om svek. Porträttet av Ollie är mångbottnat, och det här kan vara en övertolkning, men på något plan påminner han om István, huvudpersonen i David Szalays roman Kött. Även Ollie är emotionellt avstängd, och snarare än att han får saker att hända ramlar saker över honom, som om han i brist på ambitioner ändå blir framgångsrik. Det är tydligt att något inte står rätt till med Ollie, och det får förstås konsekvenser, som det vore ofint att avslöja här. Eller så är han bara lite galen, vilket verkar vara en nödvändig bieffekt för den som ger sig på ett dylikt projekt (är inte alla drömmare lite galna – eller är det tvärtom så att alla galningar är drömmare?). Eller så ligger det bara någon slags sanning i den gamla skylten som funnits på alla mina gamla arbetsplatser: ”Man behöver inte vara galen för att arbeta här – men det underlättar.”

Liksom i den förra romanen har Pin tillägnat sig ett språk som i brist på bättre måste kallas vackert. Hon undviker för det mesta den uppenbara risken att fastna i sentimentalitet. Och att färdas mot en okänd framtid bär förstås på någon form av symbolik som vi samtida läsare har anledning att hysa någon känsla inför – kanske vördnad, eller bara en viss rädsla. Helt okänd är inte framtiden för de i rymdfarkosten Talos – där måste allt vara kalkylerat och uträknat på förhand. Skeppet saknar också täckning på grund av strålningsrisken, så de har ingen kontakt alls med jorden under sin resa.

Kanske saknar jag något kring tillvaron ombord. Hur botas tristessen? Att läsa böcker och lyssna på någon som spelar gitarr känns otillräckligt. Ingen går på toaletten, och ingen har sex – eller ens onanerar. På tio år? I rymden verkar Pin inte kunna bestämma sig om tiden går ovanligt snabbt eller ovanligt långsamt. Filmen Alien hade på sin tid (1979) en ominös undertitel: ”den åttonde passageraren”. I Himmelska ljus är den femte passageraren ingen xenomorph, men en superdator vid namn AT, och den är mindre fientligt inställd till mänskligheten än Kubricks legendariska HAL.

På ett sätt är Ollie och hans team altruister, som offrar sig i vetenskapens namn – eller det som brukar heta ”till mänsklighetens fromma”. Fast Pin visar att även självuppoffrande individer kan drivas av själviska drivkrafter. Kanske det som med mycket annat är en kombination: vår tid saknar inte visionärer (det är bara det att deras drömmar är så dumma), och inte heller saknar vi individer som till varje pris ska nå – ugh! – självförverkligande. Och Ollie är förvisso arrogant och högdragen.

Ollie blir en symbol för var och en som tar sig långt i något gebit, oavsett om det är inom konstarterna eller vetenskapen – eller idrotten. Det innebär stora uppoffringar. Belöningen må vara stor, men det är också dess pris. Däri ligger det intressantaste med Pins roman, snarare än rymdresan i sig, även om den är spännande så det förslår och blir över.