svart strömmande dröm, Rasmus Nikolajsen, översättning Nils Sundberg, Flo

 

Den danska poeten Rasmus Nikolajsen introducerades häromåret med två böcker – dels Kanske själen på det lilla förlaget Flo, dels Tillbaka till onaturen på det något större förlaget Ellerströms. Hans nya bok svart strömmande dröm (översättning Nils Sundberg) är påfallande kort, och kanske det är så att diktsamlingar generellt är lite för långa för sitt eget bästa, och att de inte litar på läsaren i tillräcklig utsträckning. Här skriver Nikolajsen föredömligt nog dikter som hålls korta, och kanske just därför blir deras effekt så tung och bärande.

Först vill jag bara helt kort kommentera omslaget. Flo satsar som bekant på att anlita konstnärer till sina omslag, och resultaten blir nästan alltid bedårande – men frågan är om de den här gången inte har överträffat sig själva. Skotske Barry McGlashans målning ”Woman in Roses” avbildar en rosenkindad kvinna subtilt kamouflerad bakom ett fält av Novalis-blå rosor, där hennes klänning smälter in i naturen.

Och in i naturen tas vi genom dikterna, som i tre enskilda delar – ”svart”, ”strömmande”, ”dröm” – pekar ut världens akuta tillstånd. Varje dikt består av åtta rader, där Nikolajsen arbetar hårt med överklivningen, för att knyta ihop det till en enhetlig och sammanhängande berättelse. Det är tre delar, tre dikter, tre meningar, och tre budskap: en triptyk av allvarsamhet. Rytmen är svävande, böljande, dynamisk – men också sträng, genom det nära förhållandet till detta danska fenomen som går under beteckningen systemdikt, efter Inger Christensens makalösa insatser inom området.

Först tas vi inte bara in i naturen, utan också in i det svarta, och dödens påtagliga närvaro, där den idylliska tillvaron hotas av insikten som följer av att ”varje fjäril / har tecknat sin egen död på / vingarna”. Så inleds en klagosång över allt som tillåts dö i vår närmsta omgivning. Det är en värld stadd i både förändring och stagnation, där ledan hotar att uppsluka oss, och där förstörelsen har blivit normaliserad. Där finns ändå märkliga och magiska ögonblick, som bryter av de tillfällen när Nikolajsen rör sig mot det platta om vår kollektiva skuld till miljöförstörelsen, typ ”hur kan vi med gott samvete överlämna planeten i så här dåligt skick till våra barn?” En av dikterna ser ut så här, med överklivningen från föregåendes sista ord: ”sedan

kommer oron, och nu då? jag

står på balkongen, konfys, i

en ny tid som till förväxling

liknar den gamla, med en röd

vinterpaprika i handen,

är den inte lik en

granat? är den inte lite

lik en ny arts första hjärta?

Här vill jag också inflika vilken lyhörd översättning det här är, utan att ha haft tillgång till Nikolajses danska original. Men det är en text som på svenska flyter på, som återskapar en rytm som är originell och på något sätt verkar vara skriven i samklang med naturen. Och det är ju det som är Nikolajsens ärende, att visa vad som går förlorat när vi skiter i naturen, eller betraktar den och behandlar den med arrogant koloniala anspråk. Han är inte heller omedveten om hyckleriet som lätt uppstår när vi blir alltför vördnadsfulla i vårt förhållande till naturen, i de här kursiverade raderna: ”vad ska vi / med en perfekt radbrytning till / i de kommande skogarna?”

Sällan har världen varit osmakligare än den är nu. Naturen pågår medan vi tappar sugen. I dikten verkar barnen bli symboliska gestalter för hoppet, som om den här världen ändå vore något värt att bevara. Nikolajsen öppnar för två läsarter: dels den bokstavliga – med utsökt språkbehandling och formgrepp som både anpassar sig till traditionen och bänder sig ut ur dess begränsningar – och dels den allegoriska eller symboliska. Det går förstås att läsa det här som regelrätt poesi – som sådan är det en vacker och självbärande dikt – men i den allegoriska läsarten blir det tydligt hur viktigt det kommer att bli för mänskligheten att vara mer inriktad på samarbete i olika former.

Det håller förstås inte psykopaterna, oligarkerna och miljardärerna med om. Å andra sidan: när såg du senast en rik människa vara genuint lycklig? Trots att de badar i pengar drivs de av en aggressiv och hatisk egoism, som inte nöjer sig med annat än att få alla sina primära och primitiva behov tillfredsställda. Till vilket pris som helst, så klart. Och indirekt kan jag bland de giriga penningstinna figurerna se framför mig några outtalade måltavlor för den här diktens kritik (Musk, Bezos, Zuckerberg ...).

Hamlet sa en gång att han kunde vara instängd i ett nötskal och ändå uppleva sig härska över oändliga utrymmen – vore det inte för de onda drömmarna. Har de rika trollen onda drömmar? Jag kan inte låta bli att än en gång citera vad den gamle filmskådisen James Cagney sa när han på äldre dagar intervjuades och fick frågan vad det var som hade gjort honom lycklig: ”Absorption in things other than self is the secret of a happy life.”