Utsidans klass, A-K Selberg, Wahlströms & Widstrand

 

Hösten 2017 var en period som i efterhand ter sig overklig, när nyheten om den så kallade kulturprofilen briserade på nyhetsredaktionerna, och Svenska Akademien fick en smäll som den har försökt hämta sig från därefter. Startskottet avfyrades med Matilda Gustavssons reportage i DN, där arton kvinnor – några anonyma, några namngivna – vittnade om olika grader av övergrepp som begåtts av Katarina Frostensons make. Det var mycket rök, men det hade föregåtts av en himla massa eldande, i årtionden, vilket alla som var någorlunda insatt i det svenska kulturlivet visste.

När framtiden ska sätta sig in i denna den kanske största skandalen som drabbat detta svenska kulturliv får de sålla dokumenten väl. Sedan tidigare finns Gustavssons Klubben, och Elise Karlssons nyckelroman Smuts. Den som vågar kan också ta sig an någon av Katarina Frostensons fyra böcker (K, F, A och Alma). A-K Selberg, som var en av de arton i reportaget och den som också rapporterade en polisanmälan mot han som i boken kallas ”JC”, kom tidigare i höst ut med Utsidans klass. Den presenteras som roman, men liknar mer ett dokument. Selberg varvar historien kring #metoo-hösten med en uppväxtskildring.

Det finns förvisso en poäng med att ta med uppväxten, men det får också boken att splittras i två ojämlika delar. Det hade inte räckt att bara skriva en roman om hennes till viss del intressanta uppväxt, med en mamma som jobbade som advokat och ibland åt Kvinnojouren, den nära relationen till brodern Lars, och en farfar som rökte en försvarlig mängd gula Commerce. Däremot hade det räckt att bara skriva om kulturprofilen, om våldtäkten, om Forum, om den perverterade värld där hans beteende frodades. Det hade då blivit en mer hanterbar text än denna koloss på närmare 600 sidor.

Kanske uppväxtskildringen hade klarat sig bättre på egen hand? Nu överskuggas den delen av hösten 2017 och våren 2018, ett skeende som successivt också tillåts ta över berättande. Boken fungerar annars som en påminnelse om hur snabbt det gick, att vi följde angreppet i realtid. Vips, där avgick Sara Danius. Vips, där avgick ledamöter, somliga för gott, och somliga för att återvända. Vips, där försvann Katarina Frostenson och JC ut ur Sverige. Interfolierat med berättelsen finns noggranna redogörelser för nyhetsinslag, sessioner där författaren går i psykoanalys, och en del drömmar.

Det är myllrande, och många av karaktärerna – människorna i Selbergs närhet – identifieras ibland endast med förnamn. Det liknar en dagbok, med utförliga genomgångar av vardagen med två barn. Hon jobbar på ett förlag, som jag tror är Modernista. Hon forskar på Södertörn, om Hannah Arendt och Martin Heidegger, och stångas med ledningen, angeläget om att rädda sitt eget skinn. Hon klargör vilka som hade bärande roller i det ödesdrama som utspelades tiden efter Gustavssons publicering i DN, och ganska stor del av romanen handlar också om det krävande och mödosamma arbetet innan den texten publicerades.

Det finns en lågintensiv humor i Selbergs stil. En gång hör hon en äldre man i en kassakö lägga ut texten om skillnaden mellan att suga kuk och våldta någon, och att kvinnorna som anmält JC bara var ute efter att få egna fördelar i kulturvärlden. Hon avbryter honom med ett barskt: ”Det är mig du står och snackar om!” Det finns också en försvarlig gnutta magisk realism, som fungerar sämre. Analyserna av händelserna är ibland användbara, även om det hade gått att göra mer av den oftast outtalade diskussionen av klass, och den osunda tystnadskultur som kultureliten omgärdade sig med.

Den här boken kom alltså tidigare i höst, och jag har dragit mig för att läsa den. Dels för att jag inte haft tid, dels för att det känns som att det gått för lite tid, sju år. Spänningsmomentet kring åtalet försvinner också när utgången redan är känd. Eller så är det bara för att jag anat att svaren inte står att finna här. Hur kunde det ske? är kanske också en överflödig fråga. Saker händer för att det går. Två ord från Frostensons bok Joner: ”allt går”.

Go Tell It on the Mountain, James Baldwin, Vintage

 

Go Tell It on the Mountain är James Baldwins första roman, och den utkom 1953. I år är det 100 år sedan han föddes, och det har uppmärksammats med utställningar och nyutgåvor av hans böcker främst i USA och Frankrike. I Sverige kom den gamla översättningen av romanen Giovannis rum ut på Modernista nyligen, och Vincent Flink Amble-Naess skrev en fin understreckare om Baldwinsförfattarskap i SvD på julafton.

Själv läste jag tidigare i höstas Colm Tóibíns utmärkta essä om Baldwin, och har nu också tagit mig an debuten, i en nyutgåva på förlaget Vintage, med förord av aktivisten Roxane Gay. Hon skriver om karaktärernas jakt på frälsning, men inskärper också: ”not everyone who is saved is sanctified”. Romanen tecknar porträttet av John Grimes, som en marssöndag 1935 fyller fjorton. Romanen utspelar sig under hans födelsedag, men gör tillbakablickar på det liv som har förts av främst hans mamma, hans biologiska pappa samt styvfadern, en veritabel hustyrann.

Romanen är ett prisma över tre fadersfigurer: den biologiska pappan Richard – som dör innan John föds – styvfar Gabriel, samt Gud fader. För genomgående är det synen på religion och främst synden som dikterar villkoren. Gabriel är predikant, men har ett förflutet av dåligt leverne, som ständigt överskuggar hans gärningar. John delar med författaren en uppfostran i kyrkans närhet. Alla har alltid sagt att John ska fortsätta i styvfaderns spår och bli predikant, och när han själv börjar tänka på det är det redan för sent, lyder Baldwins slutsats.

Denna skugga som förföljer honom går att jämföra med Flannery O’Connors romanfigur Hazel Motes. Denna debutroman – Wise Blood – utkom året innan, och är också porträttet av en vilsen yngling som förgäves söker efter en originell religiös identitet, i en omgivning där synden tillåts härska oinskränkt. Båda romanerna är såriga och i vissa stycken groteska, men O’Connors humor är av annat snitt än Baldwins. Medan hon låter saker gå överstyr i satirens syfte är han mer inriktad på att förnya protestlitteraturen.

Baldwins ambition låg i att förmedla den komplexitet som människan är uppbyggd av. Därför är hans romanfigurer inga rekorderliga och godhjärtade änglar – i hans intresse ligger uppdraget att gestalta individer, mångsidiga och motstridiga. Tron på sin egen insats blir för John mer av en sköld än ett vapen. Men en sköld kan, vilket Baldwin förstås var medveten om, också användas som ett vapen, och är kanske just därför ett mer användbart verktyg. Ibland kan försvar vara det bästa anfallet. Animositeten och osämjan är påtagligt närvarande, och konflikter, våldtäkter och knivhugg som vardagsmat. Men parallellt med våldet finns bildningstörsten, som John ärvt från sin pappa Richard.

Den svenska receptionen av Baldwin är brokig, och vi får gå tillbaka till 1955 för att hitta en översättning av den här debutromanen. Synd, då den visar en mångsidig författare. Giovannis rum, som jag läste häromåret, är en mer behärskad roman. Stilistiskt är Go Tell It on the Mountain en vildvuxen och bångstyrig roman, präglad av ett predikospråk som böljar och flödar, ibland flödar över. Det är en roman som vill mycket, men som också åstadkommer mycket. Strukturellt följer de olika delarna karaktärerna, där Johns historia inramar mammans, den biologiska pappans, samt styvfaderns historia.

Baldwins språk, som sagt präglat av predikanternas retorik, späckat med allitterationer, personifieringar och metaforer, kan exemplifieras i ett parti som handlar om Gabriels förhållande till synden:

He wanted to be master, to speak with that authority which could only come from God. It was later to become his proud testimony that he hated his sins – even as he ran toward sin, even as he sinned. He hated the evil that lived in his body, and he feared it, as he feared and hated the lions of lust and longing that prowled the defenseless city of his mind.

Det här onekligen inte till vanligheterna att en debutroman lyckas vara så här konstfärdig och fullbordad, för att inte säga fulländad. Men tiden kring förra seklets mitt var det många jämnåriga som debuterade med ganska fantastiska romaner. Den lika gamla Truman Capotes Other Voices, Other Rooms (1948). Den ett år yngre Flannery O’Connors Wise Blood (1952). Den ett år äldre Norman Mailers De nakna och de döda (1948). Baldwins debutroman står sig mycket bra i den stenhårda konkurrensen.

Stone Butch Blues, Leslie Feinberg, översättning Ylva Emel Karlsson, Dockhaveri

 

Få ord är lika onödiga i litteraturrecensioner som ”mästerverk” och ”genialiskt”. Men när jag ställs inför en bok som Leslie Feinbergs Stone Butch Blues får jag inget val. Det är en roman från 1994, som alltså först nu har översatts till svenska, av Ylva Emel Karlsson – en av allt att döma omdömesgill och kärleksfull förmedling. Dockhaveri förlag har också gett den en utsökt formgivning med svarta kanter till boksidornas inlaga och även ytterkant, med ett coolt skinnjackssvart omslag. Den har delvis tillkommit genom crowdfunding, och i samarbete med Page 28, HBTQ-bokhandeln i Malmö.

Det är en roman som speglar en individs öde, men också gestaltar en kollektiv erfarenhet. Huvudpersonen Jess Goldberg föds som flicka men söker efter en passande könsidentitet för den som känner sig annorlunda. Föräldrarna är judisk arbetsklass och är omöjliga i största allmänhet, och de hamnar i Buffalo, under en uppväxt präglad av försummelser. Skoltiden är besvärlig, men fristen finns i att söka sig bort från larmet på skolgården: ”Naturen höll om mig och verkade inte hitta något fel på mig.”

Titeln anspelar på den hårdhet som påtvingas de som identifierar sig som butch. De blir hårda, förhärdade, på grund av förtrycket och våldet, och det motstånd och den kamp som det framkallar. Utanförskapet från den hårda omvärlden kontrasteras mot den samhörighet som finns i det community som uppstår i HBTQ+-världen, och i andra marginaliserade samhällsgrupper. Romanen utspelar sig under främst 60-talet och framåt, med dels medborgarrörelsen kring svartas rättigheter och priderörelsen. Men trots all vänskap är ensamheten värst, som det heter i Siri Johanssons fantastiska anteckningar som blev en bok när sonen Sven Teglund sammanställde hennes dagböcker: vad vore vi utan sådana böcker, och hur lite skulle vi då känna till om orättvisor och existentiella villkor? Och varje tid har nya fiender, som 80-talets Moral Majority, med senatorsfruarna som rasade mot dekadensen i kulturen.

Och våldet som möter Jess är dessutom av en art som får en att bli påmind om alla de rättigheter som tas för givna nu, och hur långvarig och svår kampen har varit. Polisens övervåld drabbar Jess och hennes vänner gång på gång, med rutinmässiga våldtäkter. När Jess går i skolan gängvåldtas hon av flera av spelarna i amerikanska fotbollslaget, med påföljden att hon tvingas lämna skolan. Dessa förövare saknar agens, som om de styrdes av yttre krafter, att de våldtar inte för att de egentligen vill det, utan för att det är något som står skrivet i manuset till en toxisk manlighet. Vuxenvärlden sviker: föräldrarna, polisen, lärarna, och förmannen på fabriken som tar bort säkerhetsanordningen och indirekt orsakar en arbetsskada hos Jess.

Allt det här är skrivet på ett sätt som är både ömsint och hårdhudat, och det tror jag är en rimlig reaktion av en sådan uppväxt. Samtidigt som Feinberg utgår från sina personliga erfarenheter är det i högsta grad en roman, och vi begår nog ett misstag om vi tror att Jess är identisk med Leslie. Lärdomarna inhämtas understundom, med viss hjälp av författare som W.E.B. Du Bois och James Baldwin. Annat når henne när en av få vuxna förebilder som inte sviker, en av lärarna på skolan, som upplyser Jess: ”När du gör något grundat i övertygelse, kära du, så bör det vara för att du tror att det är rätta. Om du söker bekräftelse från alla andra kommer du aldrig att få något gjort.”

Det svåra för Jess finns också i vad som sker när hon planerar att byta kön. Precis som Virginia Woolfs Orlando märker hon att världen uppfattar henne annorlunda när hon blir en han. Som butch betraktas hon som avvikande, ett monster, och som man blir hon – jag menar han – helt plötsligt ”en prydlig ung man”.

Stone Butch Blues är en bildungsroman som undviker den farliga fällan att bli misärpornografisk. Feinberg har inte skrivit ett berättarjag som någonsin tycker synd om sig själv, men som repar sig och tar sig genom umbärandena, fast inte heller genom någon rekorderlig käckhet som kunde ha blivit lika provocerande. Feinberg visar också hur problematiska alla relationer bli när båda parterna kommer från skadade bakgrunder, när det finns så mycket överdjävligt att bearbeta. Det farliga består också i att det räcker med att bli felkönad en enda gång så tvingas du byta arbetsplats.

Men Stone Butch Blues är ingen terapeutisk roman, åtminstone inte enbart. Det är en trasig värld som skildras, men det är en estetiskt genomarbetad roman, som antar formen av ett livsverk. I ett efterord skriver också författaren: ”Underskatta aldrig fiktionens förmåga att få fram sanningen.” Feinberg – som levde 1949-2014 – kallade sig antirasist, vit, arbetarklass, sekulär anti-zionistisk jude, transperson, lesbisk, kvinna och revolutionär kommunist. Om du någonsin tröttnat på romaner som saknar politisk laddning är du bara att gratulera, då den här boken väntar på dig.

Att det sedan behövde dröja trettio år innan den nådde oss i svensk översättning kan vi beklaga i efterhand, inte minst då det rör ett författarskap som har utövat inflytande på författare som Eileen Myles, Alison Bechdel och Jack Halberstam. Feinberg balanserar skickligt på den smala gränsen mellan varma känslor och upprördhet, utan att någonsin falla ned i sentimentalitetens dike.

Ord & Bild Nr 5.24; Vagant 1-2 / 2024; L’Amour – La Mort (Babo kvällsmagasin. Disco) #17; Balder Nr 4 2024; Lyrikvännen Nr. 6/2024; Brödtexten Nr 3 & 4 / 2024

Idag är det julafton, och jag hoppas att en prenumeration på en kulturtidskrift står på mångas önskelistor. Det lär behövas, då regeringen bestämt sig för att krympa stödet med två miljoner. Det här förvånar förstås ingen som följt Tidöpartiernas snåla överenskommelse att kulturen måste bära sina egna kostnader. Om man vore konspiratoriskt lagd skulle man fundera på om politikerna i själva verket vill förhindra självständigt tänkande och politiskt motstånd?

Den som vill ta del av några av årets avslutande nummer har en del att välja på. Under året har Ord & Bild (som får minus 65 000 i stöd nästa år) låtit de fyra elementen inringa varsitt nummer, och till det sista har det blivit dags för Luft. I år har de experimenterat med formen, och skapat fyra snygga utgåvor. Detta har rentav fått ett hålslag, där luften kan passera.

Mycket handlar om idéhistoria, där Sverker Sörlin skriver om elementens raseri, där tsunamin i Thailand julen 2004 kunde ha blivit en väckarklocka för ett klokare och mer återhållet hållningssätt till naturen. Men vi har hamnat i ett Moment-22, där företagen som ska stå för den grönare omställningen är beroende av just den ekonomiska tillväxten som förvärrar klimatet.

Vagants första nummer i år (dubbelnummer) har titeln ”Fengslet av nåtid” och romarriket i fokus, med en nästan 40 sidor lång essä av Espen Grønlie. Han utgår från bland andra förtjänster och brister i Mary Beards böcker om romarriket, och tecknar några av de flitigast hävdade orsakerna till romarrikets undergång. Kanske det berodde på dålig administration, dålig hälsa, dålig ekonomi, dåligt beteende (dekadensen). Låter det bekant? Ja, Grønlie hittar så många paralleller till vår egen tid att det är svårt att läsa utan att nervöst börja skruva på sig.

I den generöst tilltagna kritikdelen läser jag Saga Eline Jonsson Hoffs recension av Maja Lundes bok om barns skärmtid. Förr kunde barn ägna sig åt dödtid, det Lunde kallar ”kustirr” (ungefär att stirra mot kusten). Nu är all tid reglerad, men det gäller förstås allra minst endast barnen. Även vuxna borde hantera sina mobiler mer sparsamt. Från Norge rapporteras att liksom i Sverige går läsningen nedåt, och framför allt handlar det om inställningen till att läsa, som i Norge ges de lägsta siffrorna i den senaste PIRLS-undersökningen (de hatar alltså mer än i Sverige att läsa i Norge!).

En som har fattat att det går att leva av- och urkopplat är poeten Jonas Gren, som sedan några år har ett kontor utan internetuppkoppling. Han intervjuas i senaste numret av Balder, som har ”Mellan ljus och mörker” som tema. Måste det ske ett så här dramatiskt avbrott? Kanske, men framför allt borde det gå att undersöka vad som sker med den psykiska hälsan om vi tillbringar färre timmar på sociala medier.

Balder byter från nästa nummer redaktör. Mats Ahlberg har varit redaktör sedan 1995, sedan 2010 som ensam ansvarig, och ersätts nu av Anna Hedelius. Till detta spretiga nummer finns en fin essä av Maria Küchen, som i många år ägnat sig åt rymden: ”Personligen är jag inte rädd för rymden. Jag är rädd för oss.” Hon håller det för sannolikt att det finns liv på andra ställen i rymden, och ger oss den hisnande insikten att vi också är rymdvarelser.

Om Balder är städad och ordentlig är L’Amour – La Mort mer anarkistisk och vildvuxen. Deras utlöpare Babos kvällsmagasin kommer med ett glansigt nummer, som vanligt signalerat som ”det sista”. Det har Disco som tema, och det har genererat ganska många spännande försök att fånga essensen av en av de mest missförstådda musikgenrerna. Josef MacDermotts dikt är signifikativ: ”hela kroppen blixtrar / i kloniska konvulsioner / och i tio, tjugo sekunder / efter att medvetandet lämnat / innan jag kraschat på golvet / så dansar jag”.

Anna Brunius tecknar discons historik, och påminner om hur den föddes från ett politiskt motstånd, men att den – likt punken, som då felaktigt sågs som dess antites – upptogs av kommersiella intressen, och därför blev alltmer ointressant. Måste allt ha varit roligare förr? Kanske. Det hedonistiska hos discon kunde ha fått tonsätta våra danssteg mot nästa undergång, eftersom vi ser ut att – likt romarriket – obönhörligt röra oss mot historiens slut.

Liksom Balder byts Lyrikvännens redaktion ut. David Zimmerman, som gjort ett storartat arbete de senaste fem åren med att fortsätta göra Lyrikvännen relevant, lämnar och ersätts av poeten Adam Westman (en av mina gamla elever). Saga Wellander har varit med på skutan ett tag nu, och det känns betryggande inför fortsättningen – med eller utan tidskriftsstöd.

I årets sista nummer finns det plats för skämt och allvar, det förra representerat av UKON och Gertrude Stein. Den senare representeras av Freke Räihäs översättning av ”Ömma knappar” och Jenny Tunedals essä om Stein. (Är det inte dags att mer av Steins poesi även översätts i bokform? Omöjligt att översätta, säger du? Det borde snarare locka än avskräcka översättare.)

Här i Jönköping stretar Litteraturhuset på, och ger ut sin tidskrift Brödtexten med ett dubbelnummer, 3 & 4 / 2024. Om du undrar vad en litteraturutvecklare gör finns en sympatisk intervju med Henrik Hermansson. I numret samsas allsköns texttyper, som essäer, kritik, noveller, reportage, och dikter. En av poeterna är min gamle kollega Claes Åkesson, som visar sig skriva Tranströmer-influerade dikter med viss melankolisk anstrykning.

Och residensförfattaren Ylva Gripfelt avslutar sin sejour i Jönköping med en text från ett pågående projekt. Om hennes debut från i fjol, Det gudomliga tillståndet, var en ordknapp historia har hon här skrivit i ett flöde som erinrar om Ingeborg Bachmann eller Elfriede Jelinek. Eftersom två av de som jobbat med henne i en workshop skrev dikter som här redovisas och inte mindre än sex andra poeter finns med i tidskriftsnumret så kan det konstateras att det fortsätter vara populärt att skriva poesi.

Möjligen mer populärt att skriva än att läsa poesi. Jag har förstått att det hos somliga författare finns en uppfattning att de inte vill läsa för mycket för då riskerar de att bli för influerade och tappa sin egen röst. Ursäkta, men om din egen röst är så svag kanske du ska ägna dig åt annat än att skriva.

Världshistoriens 24 bästa låtar

 

24. "Lorelei", Cocteau Twins

Störande litteraturundervisning. Litteratur, demokrati och värdegrundsarbete, Louise Almqvist, Ellerströms

Läsning av skönlitteratur är alltmer undanträngd i skolan. På gymnasiet är det så mycket som ska hinnas med: språkhistoria, -sociologi, -situationen i Norden, alla referat som ska skrivas, alla infernaliska PM som ska skrivas (vad är ens ett PM?) … Risken med att korta ned tiden för skönlitteratur är att förenklade mallar används, där två saker är viktigare än allt annat. Det ena handlar om att läsa för att pricka av en förståelse, utifrån jakten på det på förhand givna svaret. Det andra handlar om att sprida goda värderingar, utifrån skolans värdegrund.

Den här instrumentella synen på konst gagnar verkligen ingen. Forskaren Louise Almqvist på Umeå universitet utmanar det här med ett arbete kring queertemporala och normkritiska perspektiv. Hennes avhandling från tidigare i höst, Störande litteraturundervisning. Litteratur, demokrati och värdegrundsarbete (Ellerströms), behandlar sex olika litterära verk och hur de kan användas i undervisningen.

Om vi antar att värdegrunden är sluten, det vill säga redan färdig, då uteblir samtalen och utvecklingen. Almqvist förespråkar ett öppnare förhållningssätt till värdegrundsfrågor. Hon efterfrågar ett avbrott från den normala ordning. Det är lämpligt, eftersom all bra litteratur i någon mån är queer: Jeanette Winterson, Clarice Lispector, Virginia Woolf, Sally Rooney, Sara Stridsberg …

Skolans demokratiuppdrag har i Almqvists tolkning lett till en avstickare från kollektiva intressen till individuella intressen. I anslutning till det finns en moralism som antagit formen av en till intet förpliktigande pose, utifrån Wendy Browns idé om ”en urvattnad moral”. Medan moral bygger på en föreställning om godhet står moralism för något obefintligt i förhållande till allt som det vänder sig emot.

Almqvists avhandling tar upp sex litterära verk och hur de kan användas i skolans undervisning. Hon aktar sig noga för att ange åldrar och stadier, men i stort sett är hennes projekt av det åldersövergripande slaget. Där ställs Tove Janssons Pappan och havet jämte Sara Stridsbergs Mamman och havet; där ställs också Pija Lindebaums Else-Marie och småpapporna jämte Stridsbergs Darling River; samt att Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons Kivi & Monsterhunden ställs jämte Mikael Niemis Populärmusik från Vittula.

Eklektiskt? Tja, och som sagt, det vore intressant att se vilka åldersgrupper som kan ta sig an så disparata verk. Å andra sidan: vad är ett barn? En konstruktion – något ovetande som ska bli vetande, om saker som sex, pengar, våld, sjukdom, död. Almqvist uppmuntrar ett arbetssätt som rör sig över olika åldrar, och varför inte testa vilka sanningar som kan utvinnas när till exempel den monstruösa kroppen i Kivi & Monsterhunden jämförs med Darling River.

Den marginaliserade skönlitteraturen ryms inte inom den mätbarhetsnorm som fått råda oinskränkt i skolan. Prov som ger poäng är lättare att hantera som betygsunderlag än boksamtal och godtyckligt rättade uppsatser (Skolverket behöver verkligen justera sina betygskriterier). Den instrumentella synen har av tradition fått starkt fäste i svensk skola. I korthet har det för mycket handlat om att leta efter svar, när alla seriösa läsare av skönlitteratur vet att det är frågorna som är det mest spännande området. Almqvist menar att litteraturen ”är särskilt lämplig för värdegrundsarbete – inte bara för att den förmedlar bestämda värderingar, utan för att den öppnar upp för möjligheter att ifrågasätta dem.”

Almqvist tar hjälp av Aidan Chambers, välkänd brittisk profil inom barn- och ungdomslitteraturen med tillhörande forskning. Hans frågebank kring läsningen av skönlitteratur har varit användbar, just genom att betona de öppna och öppnande frågorna, på bekostnad av de slutna frågorna. Intressant nog har kanonfrågan varit på tapeten sedan åtminstone Lars Brinks avhandling Gymnasiets litterära kanon från 1992. Förlåt om jag säger något helt självklart här, men debatten om kanon underskattar att det redan finns en inofficiell kanon, som demonstreras i alla landets boklådor som har en hylla inriktad mot ”Klassiker”.

Några av de tidigare forskare som Almqvist lutar sig mot är välkända, som Chambers och Rita Felski. Den nederländske Gert Biesta har skrivit om det queera som stör, utmanar och överskrider rådande normer. Med hjälp av främst Judith Butlers matriser diskuterar avhandlingen det som just stör, skevar och skaver. Den psykoanalytiska läsningen av Tove Janssons Pappan och havet tillför kanske inget revolutionerande i sig, men det är spännande när den diskussionen bryts mot en undersökning av Stridsbergs barnbok Mamman och havet, illustrerad av Anna-Clara Tidholm.

De etablerade tolkningarna genomgår en kreativ störning, med fokus på didaktiska frågor. Kanske jag gärna hade sett ännu fler handfasta förslag på hur de sex böckerna kan användas i undervisningen. Å andra sidan fungerar Almqvists metod som ett incitament att börja tänka själv. Jag kanske inte genast kastar ut mina litteraturlistor, men i gengäld börjar jag fundera på hur jag ska jobba med böckerna fortsättningsvis. (Jag läser regelbundet en annan bok av Jansson, Det osynliga barnet, och lika regelbundet en annan bok av Stridsberg, Drömfakulteten – samt att Niemis Populärmusik i Vittula också har tillhört min litteraturlista.)

Med andra ord: Almqvists bok behöver inte följas in absurdum. Men jag inspireras att främst inbegripa de reparativa läsningar hon gör av verk som Darling River. Jag tror dock att den lärare som ens antyder en koppling till Nabokovs Lolita, som ju är denna romans intertext, riskerar att hamna i samtal med föräldrar, rektorer och HR-personal. Det här blundar Almqvist inte för, men menar att det finns en poäng i att skolan uppsöker tabun, att vi inte får fastna i moralism och det hon benämner ”det infantila begäret”, det vill säga det som endast visar hänsyn till de egna reaktionerna och känslorna.

Om vi på allvar tror att skönlitteraturen gör världen större måste det finnas utrymme också för det som stör, och det jag allra mest tar med mig från Almqvists arbete är just denna förmåga att störa. Vi behöver röra oss bort från en snäv litteratursyn som söker efter bekräftelse och fixerade svar.

23. "Jubilee Street", Nick Cave & the Bad Seeds

Veckokalender 2025. Poesi, Ingen människa är illegal

 

Det här är kanske ingen regelrätt recension, utan mer en konsumentupplysning. Julen står för dörren, som det brukar heta, och varje år slås nya rekord för kommersen och konsumtionen.  

 

Få saker som jag har köpt i år har varit lika viktiga, värdefulla och nödvändiga som den lilla veckokalendern som nätverket Ingen människa är illegal (IMÄI) har gett ut. De har i höst utgivit en konstkalender för månaderna och en poesikalender för veckorna. Jag köpte den sistnämnda, och kan inte göra annat än att rekommendera att du gör sammalunda. 

 

Nu invänder du kanske, och säger att du redan har köpt en kalender för nästa år. Tja, det hade jag också, men poängen är att du inte ens behöver använda den här kalendern för att skriva i, även om det finns utrymme för det. Nä, du kan också lika gärna bara ha den för att läsa dikterna. En dikt i veckan borde vara minimum för att kvalificera sig som en riktig läsare? 

 

I den här kalender finns både nyskrivna dikter och dikter från tidigare publicering, men som nu har valts för att de fått förnyad aktualitet. Allt ifrån en av årets debutanter, Ali Alonzo, till den rutinerade Gunnar D Hansson. Här finns många favoriter, exempelvis Burcu Sahin, som i sin nya dikt skriver: “vi följer detta ljus / för att själva bli ljus”.  

 

Kalendern anländer också samtidigt som regeringen meddelar att de drar in sitt bistånd till Unrwa, alltså hjälporganisationen som stöttat palestinska flyktingar. Nöd, katastrofer och krig räcker alltså inte, meddelade Benjamin Dousa, biståndsministern (ett ord som verkar vara en eufemism för “indragsministern”). Det här är i strid med FN, EU och Vita huset. Regeringen verkar ha lyssnat på Israels påståenden att Unrwa har anställt Hamas-terrorister, anklagelser som saknar konkreta bevis.  

 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, som det brukar heta. Du kanske avstår att stötta IMÄI av rädsla för att bli kallad godhetsknarkare. Men det finns värre saker, som att vara ett empatistört monster. Jag vet inte om världen blir bättre av denna lilla handling, men ärligt: är det värt risken för det omvända?  

22. "Like a Prayer", Madonna

 

Samlade dikter. 1973-2014, Bruno K. Öijer, Wahlströms & Widstrand

 

Under sina första åtta år som poet publicerade Bruno K. Öijer sex diktsamlingar. Under de senaste trettiofyra åren har han publicerat lika många - sex stycken. Den senaste kom i höstas - Växla ringar med mörkret - och den ingår inte i den senaste utgåvan Samlade dikter, med åren 1973-2014 som underrubrik. Det är sjätte gången dikterna får en samlingsvolym (den första kom 1986), men den här är i bättre papperskvalitet än den jag tidigare fick tag på någon gång på 90-talet.  

 

Nu gör det kanske inte så mycket att den senaste saknas. När den kom la jag märke till en tendens i receptionen: många tyckte liksom jag att den var en tillbakagång, en svagare bok än de han dittills gett ut under sin sparsmakade utgivning från 1990 och framåt. Det som skilde var slutsatserna: jag tyckte det var en ganska dålig bok, medan de flesta andra verkade tycka att det var bra nog ändå.  

 

Det vore lätt att döma ut Öijers tidiga poesi som osjälvständigt juvenil (han debuterade knappt 20 fyllda), men det är nog en efterhandskonstruktion. Den här volymen liknar till sin utformning de samlade dikter som på senare år har förärats poeter som Gunnar Ekelöf och Ann Jäderlund. Hos dem finns en tydlig utveckling från de tidiga böckerna mot de senare mer renodlade, samtidigt som de är märkvärdigt konsekventa i sina estetiska ställningstaganden. Något liknande gäller för Öijer, och att läsa honom kronologiskt på det här sättet får en att lägga märke till främst hur konsekvent han har arbetat.  

 

Raderna “du var på väg att teckna undergången till ett leende / över drottningarnas diadem” kunde ha stått i hans bok från i höstas. Här hittar jag den i den första utgivna diktsamlingen, Sång för anarkismen, från 1973. I samma dikt skriver han om “greta garbage”, vilket förstås är roligt trams.  

 

Centralt placerad i den här boken står de fyra monologer han publicerade i samband med kortfilmen “Från en demons båge”, som kom i en tid då Öijer verkligen abonnerade på framträdanden i svt. De befinner sig i ett mellanläge mellan dikt och polemiska debattinlägg, skrivna på en behärskat furiös prosa. Det är en höjdpunkt, kanske just genom att de är skrivna så nära klichéerna och schablonerna, att det blir texter med hög insats. Redan 1997 skrev han ett slags prolog till vårt århundrades samlade debatt om klimatförändringarna.  

 

Det är förstås inte enda gången han tjänstgjort i visionärernas sällskap. Redan 1973 skrev han om Sylvia Plath (det var först året därpå hennes Glaskupan översattes till svenska). Och 1974 sammanförde han i dikten “jag är en annan” poeten Rimbaud med Titanic. Tjugo år senare gick en viss Leonardo DiCaprio från att spela Rimbaud i Agniezska Hollands biopic Total Eclipse till en huvudroll i filmen Titanic. Vilket år föddes DiCaprio? Just det, 1974.  

 

Den här gången har jag ofta väldigt roligt i sällskap med Öijers äldre diktsamlingar (de nyaste har jag ju läst desto mer flitigt de senaste åren). En del gamla favoriter träder fram som milstenar: “Jag Har Läst Din Dagbok / Som Börjar: / ‘Det Tar Aldrig Slut”, och “Du Har Smekt En Ordbok / Redan Innan Du Fingrat På Din Kropp” (båda från c/o NIGHT, 1976). Jag inser lite skamset att jag länge låtit minnet felcitera en rad ur dikten “HEY ÄNGEL”. Jag har alltid tänkt mig “jag har längtat efter nåt att längta efter”, men dikten skriver faktiskt “jag har letat efter nåt att leta efter”. Min version är förstås sämre, för övertydlig.  

 

Det finns många bangers här, och det kanske förvånar att så mycket av de gamla dikterna som har hållit så här långt. En favorit från Giljotin, 1981, finns i en av de korta inledande fragmenten, en sekvens lämpligt kallad “Confetti”: 

 

nio år  

och blind, mamman  

bär upp  

spegel efter spegel  

till hennes rum  

 

Men allra flest lysande dikter hittar jag i Det Förlorade Ordet, 1995. En av de mer oansenliga, “sprickor vidgades”, har en fin bild som återigen fått märkbar aktualitet: “människor [...] / kunde bara / identifieras genom sina svek / genom den smärta / dom tillfogade varandra”.  

 

Som en slags brygga mellan den yngre vildvuxnare och den äldre mer asketiska poeten fungerar den långa och stundtals magnifika “SKISSER TILL ETT AV DÖDENS TAL” från Medan Giftet Verkar, 1990. Idén därifrån med den undflyende personan Bruno K. Öijer upprepas i några av de längre dikterna, “ALDRIG” från Svart Som Silver, 2008, samt “Alla Var Där” från Och Natten Viskade Annabel Lee, 2014.  

 

Med tanke på alla epigoner som genom åren har gjort sitt bästa för att imitera Öijers exempellösa framgångsrecept, kan den här boken fastslå en gång för alla att Öijer är den bäste på att vara Öijer. Detsamma gäller förstås en annan poet med bokstavskombination, som med lite god vilja kan sägas ha fått sina egna epigoner och i viss mån själv går i fotspåren efter BKÖ. EMB (Elis Monteverde Burrau) kommer säkerligen någon gång i framtiden få en liknande hyllning, men det blir nog mer frågan om “Valda dikter”, med tanke på omfånget på några av den yngres alster.  

 

Någon gång hoppas jag få läsa en text om Bruno K. Öijer som inte handlar om hans solglasögon eller hans status som en rockstjärna. Det finns förvisso en del spår av Bob Dylan i några av hans tidiga dikter, men långt ifrån överallt. Med sina böcker från 1990 och framåt har han också mejslat fram ett helt eget uttryck, med sina ironiskt gravallvarliga dikter. På tal om Dylan kan det ha varit det sorgligaste jag varit med om när Öijer på en galamiddag efter att Dylan fått sitt Polarpris läste några av sina dikter översatta till engelska, men att föremålet för uppvaktningen levde upp till filmtiteln I’m Not There – han hade redan smitit iväg till hotellrummet för att i stället lyssna på dansbandet Fernandoz när de framträdde i ett café-program. Dylan lär ha blivit helsåld på dem och beställde alla deras skivor.  

 

Det fanns i Öijers framträdande den gången en håglöshet, men han har revanscherat sig flertalet gånger sedan dess. Det sämsta som kan hända poesin är kanske att den behandlas med för mycket vördnad. Jag är övertygad om att det är att göra både poesin och Öijer en otjänst om vi inte erkänner att hans senaste bok är ett lågvattenmärke i en produktion som annars varit förhållandevis jämn. Även om det finns tendenser mot förenklingar, ytlighet och banalitet i den här antologins avslutande två samlingar tänker jag inte förneka att det där också finns en handfull oerhört starka dikter.