Stone Butch Blues, Leslie Feinberg, översättning Ylva Emel Karlsson, Dockhaveri

 

Få ord är lika onödiga i litteraturrecensioner som ”mästerverk” och ”genialiskt”. Men när jag ställs inför en bok som Leslie Feinbergs Stone Butch Blues får jag inget val. Det är en roman från 1994, som alltså först nu har översatts till svenska, av Ylva Emel Karlsson – en av allt att döma omdömesgill och kärleksfull förmedling. Dockhaveri förlag har också gett den en utsökt formgivning med svarta kanter till boksidornas inlaga och även ytterkant, med ett coolt skinnjackssvart omslag. Den har delvis tillkommit genom crowdfunding, och i samarbete med Page 28, HBTQ-bokhandeln i Malmö.

Det är en roman som speglar en individs öde, men också gestaltar en kollektiv erfarenhet. Huvudpersonen Jess Goldberg föds som flicka men söker efter en passande könsidentitet för den som känner sig annorlunda. Föräldrarna är judisk arbetsklass och är omöjliga i största allmänhet, och de hamnar i Buffalo, under en uppväxt präglad av försummelser. Skoltiden är besvärlig, men fristen finns i att söka sig bort från larmet på skolgården: ”Naturen höll om mig och verkade inte hitta något fel på mig.”

Titeln anspelar på den hårdhet som påtvingas de som identifierar sig som butch. De blir hårda, förhärdade, på grund av förtrycket och våldet, och det motstånd och den kamp som det framkallar. Utanförskapet från den hårda omvärlden kontrasteras mot den samhörighet som finns i det community som uppstår i HBTQ+-världen, och i andra marginaliserade samhällsgrupper. Romanen utspelar sig under främst 60-talet och framåt, med dels medborgarrörelsen kring svartas rättigheter och priderörelsen. Men trots all vänskap är ensamheten värst, som det heter i Siri Johanssons fantastiska anteckningar som blev en bok när sonen Sven Teglund sammanställde hennes dagböcker: vad vore vi utan sådana böcker, och hur lite skulle vi då känna till om orättvisor och existentiella villkor? Och varje tid har nya fiender, som 80-talets Moral Majority, med senatorsfruarna som rasade mot dekadensen i kulturen.

Och våldet som möter Jess är dessutom av en art som får en att bli påmind om alla de rättigheter som tas för givna nu, och hur långvarig och svår kampen har varit. Polisens övervåld drabbar Jess och hennes vänner gång på gång, med rutinmässiga våldtäkter. När Jess går i skolan gängvåldtas hon av flera av spelarna i amerikanska fotbollslaget, med påföljden att hon tvingas lämna skolan. Dessa förövare saknar agens, som om de styrdes av yttre krafter, att de våldtar inte för att de egentligen vill det, utan för att det är något som står skrivet i manuset till en toxisk manlighet. Vuxenvärlden sviker: föräldrarna, polisen, lärarna, och förmannen på fabriken som tar bort säkerhetsanordningen och indirekt orsakar en arbetsskada hos Jess.

Allt det här är skrivet på ett sätt som är både ömsint och hårdhudat, och det tror jag är en rimlig reaktion av en sådan uppväxt. Samtidigt som Feinberg utgår från sina personliga erfarenheter är det i högsta grad en roman, och vi begår nog ett misstag om vi tror att Jess är identisk med Leslie. Lärdomarna inhämtas understundom, med viss hjälp av författare som W.E.B. Du Bois och James Baldwin. Annat når henne när en av få vuxna förebilder som inte sviker, en av lärarna på skolan, som upplyser Jess: ”När du gör något grundat i övertygelse, kära du, så bör det vara för att du tror att det är rätta. Om du söker bekräftelse från alla andra kommer du aldrig att få något gjort.”

Det svåra för Jess finns också i vad som sker när hon planerar att byta kön. Precis som Virginia Woolfs Orlando märker hon att världen uppfattar henne annorlunda när hon blir en han. Som butch betraktas hon som avvikande, ett monster, och som man blir hon – jag menar han – helt plötsligt ”en prydlig ung man”.

Stone Butch Blues är en bildungsroman som undviker den farliga fällan att bli misärpornografisk. Feinberg har inte skrivit ett berättarjag som någonsin tycker synd om sig själv, men som repar sig och tar sig genom umbärandena, fast inte heller genom någon rekorderlig käckhet som kunde ha blivit lika provocerande. Feinberg visar också hur problematiska alla relationer bli när båda parterna kommer från skadade bakgrunder, när det finns så mycket överdjävligt att bearbeta. Det farliga består också i att det räcker med att bli felkönad en enda gång så tvingas du byta arbetsplats.

Men Stone Butch Blues är ingen terapeutisk roman, åtminstone inte enbart. Det är en trasig värld som skildras, men det är en estetiskt genomarbetad roman, som antar formen av ett livsverk. I ett efterord skriver också författaren: ”Underskatta aldrig fiktionens förmåga att få fram sanningen.” Feinberg – som levde 1949-2014 – kallade sig antirasist, vit, arbetarklass, sekulär anti-zionistisk jude, transperson, lesbisk, kvinna och revolutionär kommunist. Om du någonsin tröttnat på romaner som saknar politisk laddning är du bara att gratulera, då den här boken väntar på dig.

Att det sedan behövde dröja trettio år innan den nådde oss i svensk översättning kan vi beklaga i efterhand, inte minst då det rör ett författarskap som har utövat inflytande på författare som Eileen Myles, Alison Bechdel och Jack Halberstam. Feinberg balanserar skickligt på den smala gränsen mellan varma känslor och upprördhet, utan att någonsin falla ned i sentimentalitetens dike.