Ryktet, Rasmus Daugbjerg, översättning Andrea Lundgren, Flo

 

Förra året var jag en av ganska många svenskar som fick upp ögonen för danske författaren Rasmus Daugbjergs andra roman Troll, när den utkom i förlaget flos minst sagt pålitliga utgivning, i Andrea Lundgrens lika pålitliga översättning (att matcha Daugbjergs mytiska naturromantik med Lundgren var a match made in heaven). Nu utkommer också Daugbjergs debut, den nästan lika sensationella Ryktet. Jag säger ”nästan” med viss reservation – inför Troll var jag helt oförberedd, men nu läser jag den här boken med förkunskap och en del förväntan.

 Mycket är sig likt hos denna författare som skriver så olikt att annat. Till en stad anländer en främling. Så börjar ryktena sprids. Om ryktet, i Vergilius Aeneiden, springer på snabba fötter, rör den sig trögare här, men har också mer uthållighet. Antikens ryktesspridare var en sprinter, medan vår tids skvallerbyttor lunkar på i maklig men desto mer seglivad takt. Vad är sant och osant om den nya invånaren i staden? Dessa motpoler blandas, upphör att gälla som motsatser. Ingen vet något med säkerhet: ”Ryktet säger att din fru födde ett barn som inte ville sluta skrika. Barnet var rött. Du stoppade en trasa i munnen på barnet och kastade det i en brunn.”

 

I den närliggande trolska skogen finns ett stort hål, ”Urhålet”, som nattetid växer och slukar djuren, och även människorna börjar frukta dess glupande hunger (Glupahungern var titeln på Lundgrens andra roman). Kanske hela staden är dömd att gå under. Skönheten går förlorad, naturen dör omkring oss – här manifesterat i alltmer kväljande illaluktande liljekonvaljer, som ger staden en stank och föraning om död och förruttnelse.

Stadsborna smyger omkring främlingen, han som ylar om nätterna. Svalte tror sig vara död. Där finns också Jana som förälskar sig i främlingen, en opålitlig präst, Tvillingen och Flughuvudet. Skumma typer, kort sagt. Och vem är främlingen? Är han Döden? Är han en symbol för främlingsfientligheten, rädslan för det andra, det obekanta? I sin egenart kan det erinra om ett annat danskt snilles verk, Lars von Triers mästerverk Dogville, om Grace som anlände till en småstad och blev föremål för invånarnas småskurenhet, misstänksamhet och våldsamhet.

 Gränsen mellan dött och levande upphävs av Daugbjerg. Även det abstrakta och det konkreta vägrar infinna sig i några fasta kategorier, utan byter gärna plats med varandra. Att kalla hans roman för en allegori förklarar bara delvis vad det handlar om. Symboliken är tung och ödesmättad. Det är skrivet i en tradition som kunde kallas ”skandinavisk gotik”, med spår hos Mare Kandres tidiga romaner och Helena Österlund (tänk Kari 1983). Den här specifika underavdelningen har avknoppats från författare som Flannery O’Connor och Carson McCullers, de som med viss rätt inordnats som representanter för Southern gothic-genren.

 Denna genre är mer än något annat en stilfråga. Det rör sig om groteskerier, förvriden tematik, skadliga förhållanden, sjuklig besatthet, och grav vanvård. På ett plan är detta sätt att skriva underligt och oförklarligt – och på ett annat, fullt odiskutabelt och glasklart. Personerna i staden observerar, hittar på och spekulerar – och fantiserar historier om främlingen. Det liknar en dokumentär med ett antal talking heads som kommer till tals. Ryktet behöver ingen sanning, den nöjer sig med det som är tänkbart. På så sätt liknar ryktet världen: om sanningen gör för ont kan vi ersätta den med det som är tillräckligt sannolikt. Det kan vara så att Goebbels hade fel, när han sa att om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir det en sanning. Kanske det är så att lögnen snarare blir utspädd. Vi säger ”ingen rök utan eld”, men det kanske också är osant.

 Konstant och ständigt tar Daugbjerg ut svängarna, utmanar vår fantasi, och ärligt: vad ska vi ha litteraturen till, om inte som en spelplan för nya idéer, för experiment som åstadkommer nya förutsättningar för fiktionen. Och det är en uppenbarelse att – efter att ha läst så många duktiga svenska romaner som svurit trohetseden till rimlighet och – ugh! – ”realism” – äntligen nå den här gläntan med outspädd magi. Är det verkligt? Är det overkligt? Är det sant? Är det ens sannolikt? Det är så här:

 

Prästen säger att för länge sedan mötte en kvinna Djävulen i skogen. Kvinnan hette Rosa. Djävulen svalde henne, men Rosa kramade ett kors i handen som brände i Djävulens mage. Rosa kröp ut ur Djävulens mun. Hon bankade honom i huvudet med korset.

 Det är en roman som samspelar med Troll. Är den lika bra? Den är åtminstone lika knasig, och vore det inte för att den nyblivna Nobelpristagaren Han Kang gett upphov till en tröttsam debatt om ordet ”drabbande”, som lär vara en garant för mindre värdefull litteratur, skulle jag tveklöst säga att Daugbjerg skriver drabbande litteratur. Så släng mina rester i en grop, vill jag invända, men det kan vara ett kvalitetsmärke om en roman äger den här förmågan att drabba sin läsare.

 Daugbjerg skriver skev ekokritisk litteratur mot en fond av mörk vidskepelse, med fokus på grupptryckets psykologi och syndabockstänkandet. Hans romaner är djärva och vilda, och uppmuntrar det förbryllande. Men mer än något annat är de egensinniga, och låt mig bara säga det - djupt drabbande – och förtrollande bra. Låt oss bara hoppas att det kan vitalisera vår inhemska litteratur, som satt fantasin på undantag, och få den att tro mer på magin och det visionära.