Ginette Kolinka, överlevare från Auschwitz-Birkenau, Aurore D’Hondt, översättning Sandra Riomar, Kartago

 

Så här lyder – helt summariskt – den nödvändiga kontexten: i februari fyller franska Ginette Kolinka 100 år. När hon var nitton arresterades hon och skickades till nazisternas koncentrationsläger, men överlevde. Efter att i många år ha tigit om sin erfarenhet, även för sin man och sin son, beslöt hon sig under 90-talet att resa runt i franska skolor för att berätta om de vidriga upplevelserna. En av de som lyssnade var Aurore D’Hondt, som var lika gammal som Ginette när hon deporterades. Ett par år senare gjorde D’Hondt serien Ginette Kolinka, överlevare från Auschwitz-Birkenau.

 

Nu finns den att läsa i svensk översättning, och en kan bara hoppas att den ska nå många läsare. Inte enbart i kraft av att vara ”en viktig historia”, utan också för att den är så konstfärdigt utförd. Bara att skriva namnen på de läger som Ginette hamnar i – Birkenau, Bergen-Belsen, Theresienstadt – ger en rysningar. Till boken hör en faktadel, där nazisternas samtliga dödsläger finns utmärkta, och det är en kartbild där lägren täcker nästan hela Tyskland och Polen.

 

Ja, namnen fyller åtminstone mig med fasa, men hur är det med unga människor i dag: blir de lika berörda? Sedan 2007 har jag nästan varje år gjort ett studiebesök med en gymnasieklass i Sachsenhausen, men medan de första åren gjorde starkt intryck på många av de unga har de senaste åren sällan gett några starka reaktioner överhuvudtaget. Kanske de tycker att det var något som inte angår oss i dag, kanske bara att det hände så länge sedan. Orden och orterna har mist sin laddning.

 

Ja, och snart är ju alla döda, av dem som upplevde nazismens terror. Bland annat därför måste vi lyssna på berättelser som Ginettes. Att hon teg så länge kan förstås, att döma av de minnen hon sedan förmedlar. Jag uppfattar det som att Aurore D’Hondt medvetet har valt en naiv tecknarstil för att nå fram till yngre läsare. Det betyder inte att det är en förenkling, men snarare att hon tillåter sig att experimentera med de begränsningar som ges av den tydliga mallen. Så samspelar kraften i Ginettes berättelse – orden – med kraften i D’Hondts tecknarstil – bilderna – för att sammantaget utgöra ett fullödigt konstnärligt verk.  

 

Hur bra är inte den här boken? Det är lätt en av de bästa böcker jag har läst i år hittills. Det här vittnesmålet har jag inga problem med att värdera jämte verk som Imre Kertész Mannen utan öde och Tadeusz Borowskis Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar. Nästa år är det 80 år sedan andra världskrigets slut. Hur går då Ginette Kolinka till väga när hon berättar? Ja, hur berättar man en historia som trotsar allt som i normala fall håller en berättelse samman?

 

Med hjälp av D’Hondts sparsamt tecknade världsbygge blir det en berättelse som går från glädje till skräck. Om du gör en snabb okulär besiktning av boken lägger du märke till att bokens yttersidor är indelade i tre fält: en kort vit, en dubbelt så lång asksvart, en till kort vit. Halva boken är alltså vistelsen i lägren – de svarta sidorna. Dessa sidor är också bokstavligen svartare, där bakgrunden konsekvent är svartmålad. Det är effektfullt – och helt i enlighet med Ginettes hemska upplevelse.

 

Första delen är alltså uppväxten. Ginette har en stor familj, med många syskon. Förnedringen finns i den upptrappning som sker när Frankrike invaderas av nazisterna, och judarna blir allt mer stigmatiserade och utpekade. Ginette förnekar inte sin naivitet, att hon allt för länge vägrade tro att det var något skadligt eller farligt å färde. Sista delen går åter i ljusare tonläge, men inte utan att det blir traumatiskt när minnena väl släpps fram. När hon kommer tillbaka till sin familjs hus tror portvakten att hon är brodern: så mager och tunnhårig har hon blivit att hon ser mer ut som en pojke än en flicka.

 

Den naiva stilen lyckas hela tiden bli chockerande i sina närgångna studier av de ohyggliga livsvillkoren. Här finns förnedringen i påtvingad nakenhet och toalettbestyr som sker på golvet eller i bästa fall i en gemensamt delad hink. Men också det besinningslösa våldet, och den annalkande döden. Allra tydligast i ett kapitel som går under namnet ”Hand i hand”, ett helt ordlöst kapitel som skildrar vuxna och barn som går hand i hand mot döden i gaskamrarna. Bland dem Ginettes pappa och bror.

 

För att bara ta ett exempel. Visst kan jag förstå att det blir abstrakt att se de övergivna barackerna i de dödsläger som nu blivit museer. Där står kojar staplade på varandra, helt tomma. Ginette berättar att de smartaste skyndade sig för att få den översta sovplatsen. Du kanske undrar varför: det var för att slippa få avföringen från den som sov ovanför sig rinnande rakt ned i ens egen säng. Så görs vidrigheten begriplig.

 

Behövs nya berättelser om Förintelsen? Onekligen. Åtminstone när de är så här bra. De unga kan behöva få denna påminnelse, för det är förstås det ärende Ginette Kolinka vill vidarebefordra, med hjälp av Aurore D’Hondts bildsättning, att det är just en påminnelse: ”Det är det här hatet leder till!” Så lyder den bistra summeringen i boken, och det är faktiskt dåliga nyheter för mänskligheten, eftersom vi de senaste åren upplevt en återkomst av det äckligaste hatet som människan har åstadkommit, det vi trodde hade lämnats kvar på historiens sophög.