Med sin fjärde roman befäster Sally Rooney sin ställning som oöverträffad gestaltare av icke-normativ kärlek. Hennes porträtt blir så äkta att jag glömmer bort att karaktärerna i romanen inte är riktiga människor.
Är Sally Rooney litteraturens motsvarighet till Taylor Swift? Båda har förmågan att attrahera en stor och hängiven publik, och båda möter oproportionerligt hård kritik. Typ: ”Taylor Swift lyssnar väl bara småtjejer på.” Och: ”Sally Rooney skriver ju bara ungdomsromaner.”
Nu har Rooneys fjärde roman Intermezzo anlänt. Som vanligt handlar det om icke-normativa kärleksrelationer, och som vanligt lyckas hon få dig att ompröva dina första intryck av karaktärerna. Här handlar det om brödraparet Peter – framgångsrik advokat – och Ivan – före detta underbarn på schackbrädet. Kärleken är, som så ofta hos Rooney, skev och ojämlik.
Peter strular med två kvinnor: den betydligt yngre Naomi, ”på gränsen till vad man skulle kunna kalla sexarbetare”, och den jämnåriga Sylvia, som efter en trafikolycka lever med kronisk smärta. Ivan är i farozonen att radikaliseras som incelman, men träffar den fjorton år äldre Margaret på ett schackevent. Peter är charmig och världsvan, Ivan klumpig och bortkommen. Det som förenar dem är tävlingsinstinkten. Att pappan nyligen har dött tar hårdare på Ivan, som stod honom närmare.
Ett gemensamt drag i Rooneys romaner är att hon är obrottsligt lojal mot sina karaktärer, men dömer ut den äldre generationen. Det finns bara en positivt skildrad förälder i de fyra romanerna, och det är Connells mamma i Normala människor. Annars är de fyllon, eller känslokalla, eller bara otillbörligt disträ.
Rooney har valt att skildra främst Peter ifrån stream of conscisousness-tekniken, och i hans tankevärld flimrar en massa litterära citat förbi. Dessa är hämtade från landsmannen James Joyce – givetvis – men också från Thomas Hardy, Edna St Vincent Millay, Philip Larkin, John Keats, och många fler – samt den William Butler Yeats som Rooney dissade hårt när jag lyssnade på henne under Bokmässan för sju år sedan, efter att debuten Samtal med vänner släppts.
Först störde jag mig på dessa citat, tyckte att de var påklistrade. Till saken hör att jag läst Intermezzo både på svenska och engelska (jag erkänner: jag är ett fan). På svenska är det störande med de översatta citaten, men på engelska fogas de in i Peters tankar på ett mer sömlöst sätt. Det beror nog på att han har svårt att släppa Sylvia, hans förra flickvän, som undervisar i engelsk litteratur på universitetet. Med andra ord är det hennes citat som han har införlivat i sitt tänkande.
Detta är å andra sidan enda gången då översättningen märks, och det är ett gott betyg åt både Klara Lindell och Sally Rooney, som helt enkelt skriver en prosa som fungerar i skrift även på svenska. Ett av hennes främsta särdrag är dialogen, den som också går att överföra till tv-serier (hennes två första romaner blev ovanligt lyckade tv-serier relativt nyligen).
Bra och nödvändig litteratur lär ut nya saker om hur det är att vara människa, och Rooney avfyrar ganska hårda och oangenäma sanningar om det mänskliga psyket. Vi får lära känna Peter och Ivan, men tvingas också ompröva våra ståndpunkter. Så blir även porträtten av de kvinnliga karaktärerna, Margaret, Sylvia och Naomi, mångdimensionella och nyanserade. Därmed gör Rooney vår värld större, vackrare och intelligentare. Hon är en kylig betraktare av mänskligheten, men hon analyserar med lika mycket känsla som förnuft (gissa om jag smög in en referens till Jane Austen här!).
Kärleksrelationerna är problematiska eller rentav olämpliga. Men hennes karaktärer slåss för rätten att få älska den de älskar, och när jag säger slåss menar jag det både bildligt och bokstavligt. Till saken hör också att Rooney skriver om samtycke och sex på ett sätt som måste kallas revolutionerande. Här finns en scen där Ivan och Margaret resonerar om datumstämpeln på en kondom, något som förstås får en annan innebörd eftersom romanen utspelar sig i Irland.
Rooney visar både det svåra och det angenäma i kärleken. Hon kombinerar ljus och mörker, tyngd och lätthet. Hennes karaktärer må vara tilltufsade och ibland ganska självupptagna eller på gränsen till elaka. Men vi förstår deras olycka, och gång på gång kommer jag på mig själv med genansens röda kinder när jag vädjar till dem: ”Kom igen Peter, sluta vara så självömkande! Och Ivan, du måste förlåta!” Jag kommer inte på något bättre kriterium för en bra roman än denna förmåga att få läsaren att glömma att vi tar del av litterära konstruktioner och inte riktiga människor.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/10 2024)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.