Flyktpunkten, Maria Stepanova, översättning Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur

 

M. är en ryskjudisk författare vars hemland har invaderat ett grannland, och som dissident tvingas hon förflytta sig till staden B. Visst inbjuder det till att läsa initialen M. som ”Maria (Stepanova)” och B. som ”Berlin”, med tanke på att det är dit författaren har bosatt sig efter Putins invasion av Ukraina? Men det betyder också att du genast förminskar läsupplevelsen. Stepanova har med sina tidigare böcker – allra främst det blixtrande intelligenta mästerverket Minnen av minnet – visat sig kunna hantera ett självbiografiskt stoff i fiktiv form med all den ackuratess en kan efterfråga.

 Så även här, i den nya vigt skrivna  romanen Flyktpunkten, som Nils Håkanson skickligt har överfört till svenska. I romanen, denna märkligt elastiska genre, har M. inbjudits till en litteraturfestival i staden O. Hon blir kvar i staden G., där alla tåg och flyg är inställda: ”livet har hängt sig som en dator”. Därifrån tar hon sig så småningom till staden F. Det här är en hejdlöst skriven roman, full av infall och tvära vändningar. Den är vidlyftig, expansiv, originell – ibland helt förryckt. Eller så är det bara en ny slags klokhet vi ställs inför, en klokhet vi inte har någon beredskap att tillhandahålla.

 

Minnena behåller sitt grepp om Stepanova, som skildrar en författare som plågas av sin bakgrund. Krig och klimatförändringar uppehåller hennes tankar. Men Stepanova skriver inte bara en ny slags roman – hon hittar också ett nytt sätt att tänka på, ett nytt sätt att ta sig an samtidens utmaningar. Att skriva om en sådan författare just i dessa dagar, vid Nobelprisets tillkännagivande i går (Han Kang var förstås ett utmärkt val), får den här boken att bli ännu mer betydelsefull.

 Liksom M. acklimatiserar sig till de nya situationer hon ställs inför blir vi läsare tvungna att acklimatisera oss till Stepanovas besynnerliga prosa. Hon kallar hemlandet konsekvent för ”vilddjuret”, och det görs tydligt att det är ett begrepp som inte enbart ska tillämpas på dess diktatoriska ledare. Nej, vilddjuret är något som anammats av den ryska folksjälen, ett inslag som M. gör allt för att undkomma. Så även om det är begränsande med en strikt självbiografisk tolkning inbjuder Stepanova till viss del till detta. Hon skriver med ett ursinne som hon bara ställvis lyckas behärska.

 Och tur är väl det! ”Skriv i affekt och du ska skriva den bästa text du någonsin har ångrat”, lyder talesättet, men jag måste resa invändningar här. Ursinne är en dåligt utnyttjad energi i det konstnärliga skapandet. Om vi hade fler arga författare skulle vi ha en bättre litteratur. Säga vad man vill om exempelvis Strindberg, men tänker vi bort hans ilska blir det inte mycket kvar av hans bästa böcker.

 Att M. konsekvent ges den diminutiva formen ”författarinnan” ger texten ett smått ålderdomligt drag. Samtidigt är det ett smart grepp, som leder texten mot de marker som brukar erövras av satiren, pikaresken eller skälmromanen. Och ja, Flyktpunkten är en satir, en fyndig uppgörelse med ett visst förhållningssätt till kulturen, till människorna. Tempot är uppskruvat, hurtigt som i en gammal journalfilm från 40-talet.

 Det pikareska inslaget består mest i att M. sent omsider hamnar hos en cirkus. Det här kan vara en spoiler, då det i denna korta roman sker relativt sent. Å andra sidan är bokens svenska omslag – en målning av den japanska konstnären Tetsuhiro Wakabayashi. En annan konstnär jag osökt kommer att tänka på är Marc Chagall. Liksom Stepanova var han ryskjudisk och levde i exil i Europa. Stepanova har ett liknande drag där hon låter sina karaktärer sväva lite över marken, som om alla fysikens lagar om gravitation har upphävts. Tillvaron visar sig i all sin opålitlighet i denna excentriska (jag skrev nästan ”excentryska”, men det hade förstås varit ofint) och nyckfulla roman.

 Stepanova omfamnar kaoset och godtycket, allt det arbiträra som vi har omkring oss. Romanens implicita budskap lyder: ”vad som än händer måste du spela med – håll god min i elakt spel”. Det är befriande och inspirerande att läsa denna handbok i oförutsägbarhetens konst. Verkligheten görs töjbar i denna spänstigt skrivna roman, och Stepanova utmanar hela tiden ens willing suspension of disbelief. Ovissheten är det enda vi har att fästa våra förhoppningar på.

 Det blir i slutändan en roman som vill väldigt mycket, kanske för mycket ibland. Visst, den är underhållande på ett nästan tokroligt sätt, men det är svårt att bli lika golvad som av Minnen av minnet. Ändå roas jag av det lekfulla anspråket, och att läsa Stepanova liknar i mångt och mycket hur det är att ta del av Lewis Carrolls alltjämt undersköna Alice i Underlandet, en bok som hon också gärna refererar till, till exempel i den här intervjun med Cecilia Hansson från förra året. Vad allt handlar om är just människans osvikliga förmåga att – på gott och ont – anpassa sig till också de mest befängda situationer.