Ödeläggelsens utformning brukar få konsekvenser för en guds eftermäle, Pär Thörn, Kaunitz-Olsson

 

När jag häromveckan besökte bokmässan hamnade jag i ett samtal med en kritiker, och vi diskuterade boktitlar, och att det ofta kan vara svårare att lägga dem på minnet än böckers handling eller de stämningar som läsningen gav en. Vi var överens om att korta, slagfärdiga titlar är att föredra. Magnus Dahlström är idealet, eller ett riktmärke: ett enskilt ord bara. Papperskorg. Fyr. Järnbörd. Nedkomst. Hem. Spådom. Med flera.

 

Vad säger Pär Thörn om detta? Han säger: Ödeläggelsens utformning brukar få konsekvenser för en guds eftermäle. Så heter den senaste boken i hans vid det här laget rätt omfattande författarskap, och eftersom det här är en av de mer originella författarna vi har, så är det förstås en kufisk bok som är svår att kategorisera.

 

Här finns långa remsor som utmynnar i den versalt skrivna bokstaven ”R”, och så småningom en ramsa: ”R / Rö / Rös / Röst / Röste / Röster / Röstern / Rösterna”. Här finns också tjugo nyanser av grått (bokstavligen, med boksidor som går från mörkaste grått till ljusaste grått, kanske urvattnat? Thörn gör det inte lätt för den stackars läsaren, och hans bok får mig att tänka en smula på Lotta Lotass. Gissningsvis når de ut till samma slags läsare: hen som vill ha något annat än strömlinjeformad duktig prosa.

 

Fast Thörn skriver i rättvisans namn i en hybridform mellan prosan och poesin, och det är ett konstant pågående projekt. Formmässigt liknar också den här gula boken främst hans senast utgivna böcker, Era anklagelser är meningslösa (röd) och En arvinge delas i två livspunkter (grön). Men i stora drag rör det sig om att angripa olika texttyper. Där finns en berättelse där en guds nyck bestämt att Vintergatan ska förstöras (science fiction?), och ett reportage om det obskyra bandet The Car Accidents, där det är lätt att förlora sig i de oändliga fotnoternas labyrinter, som rentav hävdar att Vladimir Putin dog i år.

 

Ett nytt verk uppstår, jag menar en ny värld, jag menar ett nytt språk. Thörns nya grammatiska satslösningar trotsar oftast all beskrivning: ”Och skiljetecknen försvann. Stolarna försvann. Tungorna försvann. Läsarna försvann. Projektionsytorna försvann. Haven försvann. F-skattebevisen försvann. […] Allting försvann.” Tidsmässigt är det väl också att tiden försvann, eller att han bara vistas i den stora tidlösheten, även om referenserna ofta verkar peka ut just 1970-talet som hemvist åt vissa beskrivningar.

 

Den här boken är ett angrepp på kanske inte allt vi håller kärt, men låt säga: allt vi håller bekant. Och då blir måltavlan också – förlåt om jag låter vag – somligt av det vi oengagerar oss i. Ja, just det, ett sådant hittepåord: ”oengagerar”. Thörn verkar vilja skärpa vår uppmärksamhet mot sådana dolda gåvor, som att han svurit sin trohetsed mot de oprövade kortens poetik. Kort sagt: han osäkrar min läsning.

 

Det är också en läsning, min läsning, som säkerligen skiljer sig från din. Vad ska vi ens ta oss till med en bok som denna? Det är som sagt kufiskt så det förslår. Är det en bra bok? Det vet jag inte, höll jag på att säga, men det vore slött eller fegt att inte ta ställning. Jag vet många som skulle hånskratta åt vissa passager, men jag drar min lans för det värde som ändå är bestående – att vi kan unna oss också denna typ av litteratur, innan det är för sent (det finns säkerligen politiker som tycker att en författare ska ägna sig åt mer publiktillvänjande former, ”skriv feel good/romance/deckare etc!”, för det här kan inte vara självbärande konst.

 

Så ja, jag säger ja, obetvingat, till detta knasiga tillskott, denna senkomna släkting till absurda föregångare som Erik Beckman, och ibland påminner han om en mer internt kryptisk UKON. Just nu ligger Thörns texter i öppen dager, tillgängliga och mystiska. Han skriver konceptuellt om språkförlust, om dolda meningar, om uppfuckad nostalgi. Genom boken löper en anafor om vad som är acceptabelt, och det utmynnar i en rad som loopas över en hel boksida: ”Vad är en acceptabel undergång?” Hela Thörns bok är på sätt och vis ett svar på den frågan.