Ingenmans strand, Nils-Åke Hasselmark, Norstedts

 

Det är få 90-åringar förunnat att fira sin födelsedag med en sprillans ny diktsamling. Nils-Åke Hasselmark fick anledning till dubbelt firande när han blev – med vårt pervertade språkbruk – ”90 år ung”. Det här är en poet med vind i seglen. För två år sedan gav han ut den utmärkta Fåradingar, och Ingenmans strand är faktiskt ännu starkare.

 

Debuten kom redan 1957, och det är förstås svindlande länge sedan. När jag började läsa poesi läste jag nästan uteslutande någorlunda jämnåriga poeter. Det var ett korkat beslut, för därmed gick jag miste om fina poeter som Lennart Sjögren, Lars Norén, Kjell Espmark, Gunnar Harding. Finge jag återgå till den tjugoåring jag var skulle mitt enda råd vara: dröj inte flera år innan du läser Göran Sonnevi.

 

Hasselmarks dikter rör sig över landskap och vatten, med mindre mättade metaforer än vi har vant oss att förutse. Det är som att få tillträde till ritningarna till färdiga dikter. Han skriver om det oförklarliga som finns omkring oss, det som kunde kallas ”det lilla undret”, om det så är det underliga eller bara det underbara. Han fyller det vardagliga med innehåll, en skarpare blick. Här finns rörelsen, men också avstannandet:

 

Ingen kan höra något annat i väntrummet

än skrapet på det isbelagda hålet bakom

vilken den gröna fisken slutat att simma

äntligen fångad i bärnstenen

 

Liksom många andra poeter som med förlov sagt befinner sig i slutet av sin karriär handlar det hos Hasselmark mycket om tiden. Inte så konstigt förstås. I en intervju med SvD från slutet av september sa Per Hagman: ”Man läser ju ofta om präktiga kändisar som säger att de är glada att de inte är 25 längre. Det är helt obegripligt. Klart man vill vara ung. Det är väl jättetråkigt att bli äldre?” Man kunde vänta på Hjalmar Söderbergs ord och säga att det är för djävligt att bli gammal när det var så skönt att vara ung. Om det nu finns yngre läsare i dag som är smartare än jag var kan de behöva en förklarande not till raden ”tidsspindeln”, då de saknar kunskaper om hur en urtavla ser ut.

 

Dikterna bärs av lika mycket sin tyngd som av sin lätthet, i en pendlande rörelse mellan förankring och frigörelse. Olika tidsskeden sammanflätas.

 

Den enskilda raden är oftast Hasselmarks starkaste uttrycksmedel. En av dessa rader utgör en hel dikt: ”Minnets trådar går genom det obefintliga”. Men det finns också starka enskilda dikter, som den som inleds med raderna ”Du / har vind inom dig ett solfyllt buktande / segel en blåsig dag när du vill besöka vinhusen”. Men jag fastnar mest för de avslutande raderna:

 

       din kropp

med oerhörd längtan under ansträngningen

att bli människa

detta enda ögonblick ger sken

av väntan när de andra rastlöst slamrar med munnarna

glaciärer i den lövtunna stillhetens land

deras egna svajande livsinlagor barnen

går smygande tyst över golven

 

I samlingen finns också en del civilisationskritik, en triptyk riktad till den grekiske poeten Kavafis som dog året innan Hasselmark föddes – säkert ingen tillfällighet. Det flaneras också en del. Somliga yngre samtida poeter kunde nog lära ett och annat av reduceringens konst så som den framträder här, att en diktsamling kan tjäna på att ta anställningen hos firman ”less is more”. Ibland utför Hasselmark hisnande växlingar mellan det allvarliga och det upprymda på några fåradingar.

 

Och vad är poesin, om inte denna förmåga att störa och oroa, och väcka förundran? Det här är inget mindre än en fantastisk bok, som måste läsas av alla yngre och äldre läsare och alla i mellanåldern. Att vara 90 år gammal innebär att leva med allt högre insatser: ”muntert lysande / i den kritvita livsfarliga tillvaron”. Eller som UKON formulerade det i sin bok Jag är ingen mördare: ”när man fyllt nittio får man vara glad / för varenda dag”.