Long Island, Colm Tóibín, översättning Erik Andersson, Norstedts

 

Tidigare i höst kom på svenska Colm Tóibíns genombrottsroman Brooklyn från 2009. Den är ett mästerverk. Och ni vet hur regeln lyder: uppföljaren når nästan aldrig upp till originalet. Men frågan är om inte Tóibín den här gången har överträffat sig själv och skrivit en ännu vassare roman.

Det sägs om många böcker att de ska vara självbärande, att det ska gå att läsa den utan förkunskaper. Må så vara, men i det här fallet bör du nog först stifta bekantskap med Eilis Lacey från den förra romanen. Hon heter nu Fiorello i efternamn, och det har gått drygt tjugo år sedan hon velade mellan den italienske mannen i New York, USA, Tony, och den irländske mannen i Enniscorthy, Irland. Nu bor hon i den lilla byn Lindenhurst på Brooklyn. De har två barn, och som grannar har de svärföräldrarna och ett stort antal svågrar.

 

Om det i Brooklyn tog sin beskedliga tid innan dramatiken uppstod vänder Tóibín på berättartekniken här, och redan på andra sidan ges vi de rafflande förutsättningarna. En man ringer på dörren när Eilis man är ute ur huset, och meddelar med behärskat ursinne att Tony varit deras rörmokare, och sökt upp hans fru när han inte var hemma och gjort ”liter mer än vad som fanns på offerten […] rörmokeriet var så framgångsrikt att hon kommer att få barn i augusti”.

 Eilis skyndar sig att boka en resa tillbaka till Irland, under förevändningen att mamman ska fylla åttio. Väl där söker hon upp Jim igen, men deras relation kompliceras av att han är i färd att gifta sig med Nancy, en gammal barndomskamrat till henne. Det här låter kanske som en såpopera, men i så fall är det väl ett tecken på Tóibíns storhet som författare, att han ur det klyschiga materialet kan skriva en så helgjuten roman.

 Porträttet av Eilis fördjupas också av att vi flera gånger lämnar hennes perspektiv, och också får ta del av Jims och Nancys tankar. Det här gagnar romanen, genom att vi tillåts förstå hur komplicerade de olika individernas beslut är. Själva romanen handlar mycket om dessa avvägningar: om vi gör si eller så, hur påverkar det då ens fortsatta liv?

 Så blir det också en alltmer intrikat story, där förutsättningarna skruvas allt hårdare. En av Eilis bröder har av Nora Webster – protagonist i en annan av Tóibíns romaner – köpt ett hus belagt vid ett stup – en utsökt bild för de faror som karaktärerna uppvaktar – och där utspelar sig också flera av romanens avgörande scener. Hur var det Stendhal sa? ”Kärleken är en vacker blomma, men den måste plockas vid kanten av en avgrund.” Eller Jeanette Winterson? ”Pleasure on the edge of danger is sweet.”

 Här hamnar läsarens hjärta i halsgropen mest hela tiden. Det ska också sägas, att i mitt fall tappas hakan också ett par gånger. Det här sker med Tóibíns varsamma metod, hans subtila stilkonst, som väl aldrig varit så utvecklad som i den här romanen. Att återvända till en karaktär som så många läsare sedan dess hållit kär, det är förstås också ett vågspel. Men som han lyckas! Min enda tanke när jag läst klart är: låt det inte dröja femton år innan nästa bok i serien utkommer.

 Vad Tóibín vill visa är kanske denna osköna slutsats: om vi människor är grymma mot varandra, så är det omständigheterna som gör oss sådana. Att läsa den här romanen känns som att sitta på en krutdurk, som när som helst ska fara i luften.

 Erik Anderssons översättning är oftast till sin fördel, även om det lämnas ouppklarat varför mamman Eilis gnäller över att tonårssonen Larry använder irländska svordomar: ”puckla på varandra av bara fan” är tamare än ”beat the shite out of each other”.Likaså går det inte riktigt att fånga nyansskillnaden mellan ”ass” och ”arse” i svenskans ”röven”.  

 Men det här förtar inte mitt huvudintryck att Andersson har gjort ett storartat arbete med att överföra den balans mellan lätthet och tyngd som Tóibíns stil utagerar. Här en scen där Tony kör Eilis till flygplatsen:

 

Och sedan insåg hon vad problemet var. Tony hade redan förstått vad hon ville säga, och nu, medan han tittade på vägen framför sig, gjorde han det omöjligt för henne. Han gjorde inget påtagligt, inget hon kunde skälla på eller försöka underminera. Det syntes inte i hans ansikte; det lämnade inga spår i hans andhämtning eller hans körning. Och ändå var hon medveten om att han skapade en aura av sårbarhet omkring sig, eller rentav oskuldsfullhet, som skulle hindra henne från att säga något bestämt eller oåterkalleligt, från att hota med något som hon inte kunde ta tillbaka.

 I original ser denna passage ut så här:

 

And then she realized what the problem was. Tony had already worked out what she wanted to say and now, as he stared at the road ahead, he was making it impossible for her. He was doing nothing obvious, nothing she could argue with or seek to undermine. It did not show in his face; she could not detect it in his breathing or his way of driving. And yet as she was aware that he was creating around himself an aura of vulnerability, or innocence even, that would prevent her from saying anything hard and irrevocable, from making a threat that she could not take back.

 På sätt och vis upprepar Tóibín framgångsformeln från den förra boken: spänningsmomentet i vad Eilis ska besluta sig för. I sin melankoliska grundton och handlingsförlamning erinrar det om Kazuo Ishiguros roman Återstoden av dagen. Det är en sorglig roman, detta, och ur den emanerar en särskild sorts energi. För ett par veckor sedan diskuterade jag i Nyköping litterär kvalitet med förläggaren Martin Kaunitz och författaren Therese Bohman. Vi var eniga i att en bra roman ska vara rolig att läsa, oavsett hur sorgligt temat är.

 Long Island är en sådan bok: den har den sällsamma energin hos endast riktigt riktigt stora böcker. Om Brooklyn var ett genombrott är denna ett dubbelt så starkt genombrott. Få romaner förtjänar att kallas mästerverk, och få författare kan sägas ha åstadkommit fler än ett sådant. Med de två romanerna om Eilis har Colm Tóibín skrivit två mästerverk.